Sverige sitter fast i ett tvångsäktenskap med islam – Omar Makram

Tvångsäktenskap ska aldrig accepteras ändå har svenskarna tvingats in i ett ”tvångsäktenskap” med islam. I intervjun berättar han varför han anser att svenska folkets sedan länge negativa syn på islam har ignorerats av det politiska etablissemanget, och hur begreppet ”islamofobi” används för att sjukförklara och trycka ned kritik mot islam istället för att ta folkviljan på allvar.

Richard Jomshofs svar till Liberalerna – bryr mig inte om kritiken

Jacob intervjuar Richard Jomshof (SD) om Liberalernas kritik mot honom och hans utspel om koranbränningar, lagen om hets mot folkgrupp och islamiseringen av Sverige.

När två gubbar i kulisserna gör sig själva till huvudpersoner

Guillou försöker spela tryckfrihetens riddare och Hübinette poserar som antifascistisk martyr. Resultatet är bara pinsamt och avslöjande.

Det finns något nästan rörande i hur både Jan Guillou och Tobias Hübinette lyckas göra varje offentlig konflikt till en ego-boostande grej om sig själva. Två äldre herrar, båda med en livslång besatthet av att vara samhällets förbjudna sanningssägare, kliver nu fram i en konflikt där de båda vill iklä sig rollen som frihetens förkämpar. Problemet är bara att ingen av dem är särskilt trovärdig längre.

Guillou skriver med sin vanliga svulstiga självhävdelse om Hübinette som den ambitiöse forskaren som står inför ekonomisk undergång. Det låter nästan som att han försöker återuppväcka 70-talets machoprosa, när han själv fortfarande var en rebell som skällde på makten istället för att putsa sina egna myter. Nu är han mest en pensionerad adelsman på vänsterkanten som låtsas att han fortfarande är farlig.

Att Guillou plötsligt ställer sig upp och försvarar Hübinette, en av Expos grundare och sedan decennier en aktivist som lever på att misstänkliggöra, stämpla och utmåla andra, är närmast komiskt. Det är en märklig allians: den gamla vapengubben som aldrig kunnat släppa sin egen hjältesaga, och aktivistforskaren som alltid siktar hellre än han träffar.

Guillou målar upp skadeståndskravet mot Hübinette som ett SLAPP-case, en amerikansk munkavleprocess. Det är ett snyggt ord, men det kommer från en man som i decennier själv levt tryggt under stora redaktioners juridiska paraply och som vet att just han är sist i landet som någon skulle våga dra inför skranket. Det är lätt att spela frihetskämpe när man aldrig riskerat något annat än sin plats på en kultursida.

Och sedan har vi Hübinette. Ett namn lika fastnaglat vid svensk extremismdebatt som en neonlampa vid en nattklubb. Han har byggt sin karriär på att kasta etiketter, peka ut, misstänkliggöra och driva narrativ där verkligheten ofta är ett störande moment. Att han nu själv riskerar att åka på en förtalsnota landar med en sorts ironisk precision. Det här är mannen som i åratal kallat andra för nazister, fascister, extremister, människor med kopplingar, band, miljöer. Ofta med akademisk fernissa men med aktivistens metoder.

Så när Hübinette nu plötsligt möter den juridiska verklighet han så gärna skickar andra mot, är det svårt att inte höra ett torrt: jaha, hur känns det? Inte av skadeglädje, utan av enkel konsekvens. Om man i hela sitt yrkesliv levt på att peka ut folk, ofta på svag grund, då står man svagare när man själv blir den som pekar ut. Det är inte motpartens sak som stärks, det är ens egen trovärdighet som försvagas.

Det är möjligt att publiceringen är försvarlig. Det är möjligt att allmänintresset väger över. Men att Hübinette nu poserar som en politiskt förföljd sanningssägare är lika ihåligt som när Guillou försöker spela tryckfrihetens sista beskyddare. Båda vill göra det här till en berättelse om makten mot de små kritikerna.

Men de är inte små. De är inte modiga. De är inte ens särskilt ensamma. De är två män som under decennier levt på att ge andra etiketter, definiera andra människors moraliska status och bygga karriärer på konflikt. Det är bara lite mer känsligt när vapnen för första gången riktas åt andra hållet.

Det här är inte en kamp mellan modiga sanningstalare och hänsynslös makt. Det är två figurer som nu råkar stå i vägen för sina egna gamla metoder. Och i ett land där förtalslagstiftningen blivit ett verktyg för alla sidor är det faktiskt ingen av dem som är trovärdig nog att spela martyr.

Det här är inte ett systemfel. Det är ett karaktärsfel hos två personer som hellre skriver sig själva viktiga än tar ansvar för den ton de själva etablerat.

Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.