Nyhetsbyrån TT och media ljuger igen!

Nyhetsbyrån TT och media ljuger igen. Ett stort antal medier spred härom dagen ”nyheten” från TT att kvinnor ”jobbar gratis” i 49 minuter varje dag. Det är fejk news – feministisk propaganda och manshat, inget annat. I videon förklarar jag varför det är naturligt att män i genomsnitt tjänar mer än kvinnor.

Det är inte demokratin som hotas. Det är socialdemokratin.

Johan Sjölander skriver i Dagens Arena att Sverige riskerar ett systemskifte om Jimmie Åkesson skulle bli statsminister. Men det han beskriver är inte ett hot mot folkstyret. Det är ett hot mot Socialdemokraternas gamla maktordning. Den ordning där S, facktoppar, kultursektorn och delar av myndighetsvärlden i decennier definierat vad som är normalt, anständigt och legitimt. Den ordningen håller på att falla sönder, och därför börjar man kalla förändringar för ”odemokratiska”.

Sjölander målar upp ett scenario där SD tar över myndigheter, polis och militär som om Sverige vore en bananrepublik. Det är en fantasi. Sverige är en stark rättsstat. Inget parti kan styra förvaltningen efter eget tycke. Lagar, myndighetskultur och tusentals tjänstemän står i vägen oavsett om statsministern heter Åkesson, Andersson eller Kristersson. Att låtsas att allt kollapsar för att SD får regera är ren skrämselpropaganda.

Hela hans resonemang bygger på två premisser han aldrig kan bevisa: att SD i dag skulle agera som ett extremistparti, och att demokratin är så svag att en regeringsförändring är ett systemhot. Det är inte politik. Det är politisk teater.

Han drar fram SD:s rötter från 80- och 90-talet, men ignorerar att dagens SD är ett helt annat parti. Han lutar sig mot TV4:s ”trollfabrik”, trots att granskningen sprack för länge sedan. Han hävdar att SD vill tysta feminister, transpersoner och klimatrörelsen, utan att visa ett enda konkret exempel. Det är retorik för troende läsare, inte analys för en vuxen publik.

Och i centrum står det som Socialdemokratin aldrig säger högt: det han kallar hot mot demokratin är egentligen hotet mot Socialdemokraternas maktmonopol. I decennier har S haft tolkningsföreträde över staten och offentligheten. Nu är det slut med det. Väljarna flyttar sig. Makt förskjuts. Det är så demokratier fungerar.

Att kritisera SD är legitimt. Det finns mycket att granska. Men att låtsas att Sverige står på randen till en statskupp är intellektuellt ohederligt. Det enda som faktiskt skakar är Socialdemokraternas gamla ställning. Och att den utmanas är, helt ärligt, det mest demokratiska som hänt Sverige på väldigt länge.

Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.

Den enda som surar i hörnet är Lindberg själv

Det här är Lindberg i sitt esse: politisk teater maskerat som analys. Han radar upp anekdoter, blandar ihop partistrategi med personliga oförrätter och drar en slutsats som redan låg klar innan han skrev första raden. Allt för att landa i den dramaturgi som Aftonbladets ledarsida älskar – Moderaterna är numera SD-light. Problemet är inte att han kritiserar M. Problemet är hur slarvigt, ensidigt och selektivt han gör det.

Han lutar sig på tre sorters ”bevis”: gamla personliga erfarenheter av att själv ha blivit nekad ackreditering av SD, Dagens ETC:s egna påståenden om att deras redaktion eller DN blivit ignorerade, och några enstaka klavertramp av moderata ministrar på sociala medier. Det är magert. Och i vanlig ordning gör Lindberg det han alltid gör: han låtsas att Socialdemokraterna är ett oskyldigt offer och att det bara är borgerliga partier som styr presskontakter hårt. I verkligheten har S blockerat skribenter i åratal, MP har portat kritiska reportrar och V har egna presströsklar mot borgerliga medier. Det är inget nytt och definitivt inget unikt för Moderaterna.

Den verkliga bristen i Lindbergs resonemang är att han utgår från att Moderaterna ”ska” vara den pressvänliga moralinstans han själv vill att de ska vara. När M i stället anpassar sig till ett politiskt läge där SD är centralt för regeringsdugligheten, så tolkar han det som moralisk kollaps. Men det här är inte dramatik, det är realpolitik. Moderaterna är trötta på att stå still och ta emot. De har sett hur svensk medievärld formar sig efter interna aktivistgrupperingar – inte minst på Aftonbladets egen ledarsida – och de väljer en hårdare linje. Man kan ogilla det, men att kalla det ”SD-beteende” är bara slappt.

Särskilt när SD faktiskt blivit mer medietillgängliga och professionella de senaste åren. Den epoken då SD häcklade och hånade journalister är till största delen borta. Men Lindberg försöker desperat återuppväcka den för att få ihop sin poäng. Det håller inte.

Det som däremot lyser med sin frånvaro är självrannsakan. Aftonbladets ledarsida är ett av de mest aggressiva propagandaorgan vi har i Sverige. I åratal har de pumpat ut personangrepp, vinklade drev och smutskastning – främst riktat mot borgerliga politiker och särskilt mot Ebba Busch och Ulf Kristersson. I det läget är det inte konstigt att relationen till Moderaterna är frostig. Lindberg låtsas stå ovanför detta, men det är ren fiktion.

Man kan dock ge honom en sak: han är konsekvent. Alla han stämplat genom åren är han fortfarande lika gnällig mot. Samtidigt gör hans eget parti en total helomvändning i migrationspolitiken och låtsas som om de alltid tyckt så. Plötsligt är invandring dyrt, plötsligt måste volymerna ned, plötsligt måste Sverige strama åt. Det politiska falskspelet är så uppenbart att man knappt orkar rodna åt det längre. Och ironiskt nog är just detta det mest hederliga Lindberg sysslar med: han håller fast vid sin gamla fiendebild, medan hans parti byter åsikter som andra byter underkläder.

Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.