Den i särklass mest elakartade, ondskefulla och vrickade av världsideologierna.

Vad trött man blir på dessa, som ständigt ropar på begränsningar i ordningslagen och förbehåll i lagen om yttrandefrihet.

Allt i syfte, att blidka de aggressiva folkslagen från ökenstaterna.

Denna undfallenhet och detta ständiga fokus på den importerade läran.

Detta mänsklighetens gissel.

Den i särklass mest elakartade, ondskefulla och vrickade av världsideologierna.

Det otyg till förkunnelse, vars resonemang naturligtvis saknar all rationalitet och logik, men därtill är försedd med en tankevärld, som inte kan karakteriseras som någonting annat än en absolut härdsmälta, frambringad av sådan exceptionell dumhet och enfald, att den gränsar till absolut idioti.

Det är bara för sorgligt, att Svea rike importerat sådana enorma följen, hjärntvättade med denna lika samvetslösa som brutala dyrkan.

Måttlösa skaror från riken, där ingenting har klaffat sedan dessa för 1400 år sedan vandrade rakt in i en becksvart återvändsgränd, ur vilken de aldrig någonsin kommer att hitta ut.

Varför i hela friden skall därtill dessa horder i miljontal försörjas av den infinitesimala folkspillran i det lilla plågade landet vid polcirkeln?

När skall det gå upp för det nersövda folket, att det handlar om en intolerant, ursinnig politisk ideologi under sakralt kamouflage?

Det är en slug, kall, beräknande och starkt indoktrinerande politisk lära, som inte hör hemma i ett fritt demokratiskt land.

Det är ingenting annat än en trojansk häst, vars förhärdade och samvetslösa förkunnare kallhamrat utnyttjar och parasiterar på detta rikes fri- och rättigheter.

En dogmatisk och närmast hjärndöd dyrkan av en högre makt, som med krumbukter, svepskäl och allehanda bortförklaringar skall påtvingas det godtrogna folket vid polcirkeln.

En elakartad övertygelse helt oförenlig med den svenska nationen och dennas förr så välordnade och överlägsna samhällsskick.

Åsiktsförtrycket vilar tungt över Sverige..

Det betecknande för svenska regeringar är de ständiga försöken, att begränsa den grundlagsskyddade yttrande- och tryckfriheten.

Den är under ständig och oavbruten attack från dem, som säger sig försvara det fria ordet, men som inte bryr sig ett skvatt om åsiktsfrihet.

De med ”problematiska” idéer skall tystas och censureras.

Allt för att ”värna demokratin”.

Det finns i riket en sjuklig vurm för åsiktsförtryck, som blivit allt tydligare hos den så kallade makteliten.

En morbid likriktning, som Sverige i motsats till övriga nordiska länder har en olycklig fallenhet för.

De självutnämnda rättesnörena, de alltigenom anständiga, renhjärtade och moraliskt högtstående får bara inte ifrågasättas.

Det förefaller, som om man i vida kretsar har glömt bort eller inte förstått, att grunden för demokrati är tankefrihet, åsiktsfrihet, fri åsiktsbildning, yttrandefrihet och en fri och öppen debatt.

Rättigheter, som är fundamentet för den traditionella västerländska demokratisynen.

Det avskräckande tillståndet i Svea rike visar tydligt vad som kan inträffa i ett land med folkstyre, då inkompetens, korruption och rättsröta tillåts löpa amok.

En naturlig följd av att de tre krafterna hamnat i symbios, ett tillstånd av inbördes och ömsesidig nytta.

Åren framöver kommer att bli allt blodigare.

Det finns ingenting att be för.

När skall folket besinna sig och ställa rikets fähundar till svars?

Det finns inte längre några utsikter till försoning och förlikning.

Det finns ingen medelväg eller något mellanting.

Vedergällningen skall till slut nå de skändliga.

Moder Svea är dock viss om, att folket i det bragderika och över 1000-åriga konungadömet, ättlingar till fria män och kvinnor, en dag skall återvinna herraväldet över sitt rike.

Massinvasionen har för längesedan passerat alla hanterliga gränser, men det är ingenting mot de följder, som väntar i nästa stadium.

Det slutskede av processen, vars förebud bara kan beskrivas som förskräckande.

Det är för tragiskt, men de av inskränkthet och dumhet vållade skadorna är oöverskådliga och kommer att plåga nationen för evigt.

Moder Svea är djupt nedstämd, men hon hyser förtröstan i att Nemesis divina till slut skall nå de skändliga.

Att vedergällningens efterlängtade timma snart skall slå.

Måtte Svea rikes folk till slut se till, att rikets missdådare inte kommer undan det straff, som landsförrädare skall ha.

Från Charlie Hebdo till Bataclan – och fortfarande ingen självrannsakan

Tio år efter Bataclan skriver Aftonbladet sentimental minnesjournalistik om skotthål i fasader och modiga parisare. Men de som tystade varningarna gråter nu högst. Hyckleriet efter Paris – och de som gjorde Europa sårbart – är fortfarande den blinda fläcken vänstern vägrar konfrontera.

Det som Fanny Jönsson beskriver – chocken, sms:en, väntan på livstecken – är på riktigt. Det är de känslor alla drabbade bär. Men det är också något annat som gömmer sig i hennes text: den politiska blindhet som gjort Europa sårbart. Terrorn förändrade Frankrike – men aldrig vänsterns självbild.

Att Aftonbladets ledarsida nu, tio år senare, skriver varmt om sorg, blodbad och skotthål i fasader är inte fel i sig. Det som skaver är att samma miljö i decennier drivit en politik som gjort just denna verklighet möjlig. Man beskriver terrorn, men inte ansvarskedjan. Man tar tårarna, men inte konsekvenserna.

Europa öppnade dörrarna till miljöer som redan då var brinnande konflikthärdar. Frankrike har i över 40 år brottats med islamistisk radikalisering – först importerad, sedan inhemskt odlad – men varje gång någon pekade på problemet blev svaret detsamma: rasist, fascist, främlingsfientlig. Svenska och franska redaktioner har gjort allt för att förlöjliga och demonisera den som varnade.

Och när attackerna kom var det samma redaktioner som skrev sentimental prosa om sammanhållning, levande ljus och att inte låta sig kuvas, samtidigt som de vägrade tala om fundamentet: att problemen var politiskt valda, inte ödesbestämda.

Det är här hennes text faller platt.

Hon beskriver Frankrike som ett annat land. Men det blev ett annat land för att människor i hennes egen politiska miljö drev igenom idéerna som ledde dit. De hyllade mångkultur som civilisationsideal utan att hantera konsekvenserna av att radikala moskéer växte fram och rättsstaten drog sig tillbaka. De hånade rapporter om parallellsamhällen och jihadistresande. De vägrade se att hotet inte bara var yttre, utan självskapat.

Nu står Frankrike där: soldater med automatvapen på tågstationer, en befolkning som undviker folkmassor, en generation som aldrig upplevt Paris utan höjd hotnivå.

Och vad gör Jönsson? Hon skriver en nostalgisk minnestext, som om allt detta bara hände landet. Som om ingen kämpade för den migrationsmodell som ledde till decennier av radikalisering. Som om det inte var just hennes politiska tradition som stämplade varningar som fascism.

När hon lyfter baren Le Carillon som symbol för att parisarna fortsätter leva, missar hon den verkliga frågan: varför ska människor i Europas hjärta behöva visa mod bara för att dricka kaffe intill kulhål i väggen? Hur kunde detta bli normalt?

Det är där de falska tårarna rinner. Sorgen är äkta. Självrannsakan är det inte.

För tio år sedan dog 130 människor i Paris. Men något annat dog också: illusionen om att man kan ignorera radikalisering och ändå få behålla den öppna europeiska staden intakt. Det är detta som vänstern fortfarande inte vill tala om.

De falska tårarna efter Bataclan

Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.

Utbredd korruption är inget som hindrar våra makthavares agenda

Utbredd korruption är inget som hindrar våra makthavares agenda