Mins ni när SSU tog fajten mot näthatet?

31 oktober 2012

Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU planerar att genomföra en koordinerad attack mot vad de kallar för näthatet. Bland måltavlorna för aktionen finns bland annat webbforumet Flashback och dess avdelning ”Integration och invandring”.

Enligt Avpixlat är det söndagen den 25 november som medlemmarna i SSU:s 26 distrikt ska logga in på diverse webbforum för att argumentera mot ”näthatet” och ”rasismen”.

LÄS MER HÄR

Anders Lindbergs krig mot verkligheten

Aftonbladets politiske chefredaktör fortsätter sin mission att förvandla sakpolitik till moraldrama. I hans värld är varje försök till kontroll fascism, varje gräns rasism och varje meningsmotståndare en del av SS. Men bakom de stora orden finns bara en sak: en djup ovilja att tala klarspråk om ansvar.

Anders Lindberg har skrivit ännu en av sina moraliska brandtal, denna gång om återvandring. Och som vanligt är det inte en ledare, utan en predikan. SD beskrivs som nazisternas arvtagare, Tidöpartierna som ett hot mot demokratin och varje kommun som inte delar regeringens linje blir plötsligt antifascistisk. Det är känslomässigt, effektfullt och fullständigt ohederligt.

Lindberg börjar med Winston Churchill och slutar med Gustaf Ekström från SS. Han binder ihop brittisk antifascism med svensk inrikespolitik, som om El Alamein och en svensk utredning om återvändandebidrag vore två sidor av samma krig. Det är inte analys. Det är historieförfalskning som känslopolitik.

Den typen av retorik fungerar bara i ett land där ordet rasism tappat all mening. För Lindberg är allt rasism, även ett försök att skapa frivilliga incitament för återvändande. Men så mycket Aftonbladet än vill och önskar, så är grovt kriminella individer inte en egen ras. Det är människor som valt att begå brott, ofta mot oskyldiga, och som därför ska mötas med rättsstatens verktyg. Inte med Lindbergs tårfyllda moralism.

När man gör politik till moralteater blir alla försök till ordning ett hot. SD vill driva bort människor, regeringen vill rensa ut, kommunerna blir hjältar. Det är dramatik utan verklighetskontakt. I själva verket sa de flesta kommuner nej till mötet om återvandring av en enkel anledning: de behöver folk, inte färre invånare. De behöver skattebetalare, personal i vården och fungerande lokalsamhällen. Inte ideologiska symbolhandlingar.

Men det nämner inte Lindberg. I hans version är det ett moraliskt uppror mot ondskan. Den sortens sentimentalitet har präglat svensk politik i decennier, moral före fakta, känsla före konsekvens.

Han anklagar SD för att hota det kommunala självstyret men hyllar samtidigt kommuner som vägrar samarbeta med staten. När det passar hans egen sida kallas olydnad för civilkurage. När det gäller högern kallas det auktoritärt. Den principlösheten är själva kärnan i den socialdemokratiska presskulturen: rätt och fel avgörs inte av lag utan av vem som styr.

Vänstern har dessutom gjort språket till sitt främsta vapen. Genom att byta ut ord, döpa om problem och förskjuta betydelser försöker man äga verkligheten. Invandrare blir återvandrare, brottslingar blir offer och kritik blir hat. När orden töms på innehåll försvinner också möjligheten till ärlig debatt. Lindbergs texter är en del av det språkliga övergreppet där känslan ska styra tanken och där logiken betraktas som kall.

Samtidigt har medier som Aftonbladet slutat granska makten och börjat utöva den. Ledarsidan har förvandlats till ett partipolitiskt verktyg för att styra opinionen snarare än att belysa den. Lindbergs roll är inte att förklara, utan att piska upp moralisk panik och hålla socialdemokratins självbild vid liv. Det är inte journalistik. Det är kampanj.

Hans indignation är heller inte solidaritet. Den är maktstrategi. Genom att spela på skuld och skam försöker han återta tolkningsföreträdet över vad som är gott och ont. Den sortens moralism är inte humanistisk, den är cynisk. Den skyddar inte människor, den skyddar ett system som länge byggt sin självbild på att ha monopol på godheten.

Men det är inte fascism att vilja ha fungerande gränser. Det är inte rasism att vilja utvisa brottslingar. Det är inte ondska att vilja återställa ordning i ett land som tappat kontrollen.

Debatten om migration kan aldrig gå vidare så länge sådana som Anders Lindberg får definiera språket. När han kallar återvändande för fördrivning och brottsbekämpning för rasism, då dör den vuxna diskussionen.

Vi måste våga säga det uppenbara: det här handlar inte om hudfärg, religion eller kultur. Det handlar om ansvar. Om att ett samhälle inte kan överleva på moralpanik och historiska paralleller till SS.

Anders Lindberg kämpar inte mot fascismen. Han kämpar mot verkligheten.

Brott är inte en identitet. Rasism är inte en ursäkt för allt. Och Aftonbladets moralteater är inte längre trovärdig. Den dag svensk vänster åter lär sig skilja skuld från ansvar, då kan samtalet börja på nytt.

Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.

För Dagens Nyheter finns inget hopp.

Dagens Nyheter en tidning, som satte demokratin ur spel.

Den mörklade realiteter och fakta, vilseförde och förvillade stora delar av befolkningen.

Man låtsades, som om ingen var skyldig till den sinnesrubbade, för att inte säga närmast hjärndöda, migrationspolitiken.

Den misslyckade och katastrofala statskonst, vars följder nu är på väg att bryta ned Sverige till ett oöverskådligt kaos av olösliga kulturella, etniska och religiösa konflikter?

I landet, där pressen ohöljt har lierat sig med makten och satt i system att skugga, jaga och trakassera “feltyckare” är läget fortfarande tröstlöst.

Det är för sorgligt, men företrädarna för flummig relativism är fortfarande i majoritet på ledarredaktionerna.

På DN och AB är dominansen total.

En kategori av skribenter, som inte är mottagliga för sakskäl.

Ingen av dessa har har nått sina befattningar för att de skulle vara omdömesgilla, vettiga eller rationella.

De är apterade enbart i syfte, att framföra irrationella och förnuftsvidriga resonemang.

Det går inte att finna någon annan förklaring till det mentala tillstånd, som råder i landet än att det är en följd av det missfoster till utbildningssystem, som skapats av postmodernisterna och 68-vänstern.

Större delen av de falanger, som tagit de politiska posterna i besittning, som befolkar universiteten, som regerar på kultur- och ledarsidor och inte minst på rikets etermedia är ingenting annat än flumskoleprodukter.

Det är för sorgligt, men det är denna kärna av kunskapsföraktande och faktaresistenta åsiktsförtryckare, som på alla plan driver det plågade riket ned i fördärvet.