När jag besökte USA för tre månader sen var det uppenbart att folk föredrar Trump – med alla hans dåliga sidor, som blivit fler sen förra valomgången – framför Biden, som visar tydliga tecken på att åldras fort. Jag skriver i dag bland annat:
”David Brooks är krönikör på New York Times och något av ett unikum. Han är uttalat konservativ och att vara det på New York Times numera är – enligt Brooks egen beskrivning – som att vara överrabbin av Mecka. Att Brooks lyckas hålla sig kvar beror förmodligen på att han mest skriver om mänskliga relationer och andra ”feel good”-ämnen och sällan berör politik.
Tidningen har gjort sig av med de röster som inte delar tidningens officiella allt snävare linje. Antingen har de slutat frivilligt, eller också har de fått hjälp på traven. Det är inte unikt för New York Times. Samma sak har skett i Sverige på de större tidningarna, där Malin Ekmans avhopp från Svenska Dagbladet i veckan som gick är ett exempel.
Att denna trend leder till en polarisering av åsikter och att det går rakt emot officiella stolta ord om mångfald och inkludering säger sig självt, men det leder också till att allt färre personer kan lyfta ett varningens finger när man ser att något håller på att gå galet. I en miljö där alla tycker likadant blir det svårare att komma med obekväma åsikter.
Polariseringen genomsyrar hela samhället, men utarmningen av åsikter drabbar de med åsikterna till vänster värst, helt enkelt därför att det ligger i konservatismens natur att ha en skeptisk inställning till saker och ting. Det handlar om att ha en tragisk livssyn.
Vi måste tänka tragiskt för att undvika tragedi, säger Robert D Kaplan gång på gång i sin bok The Tragic Mind, som utkom i fjol och som jag skrev om då. Det är alltså med andra ord bara om vi skeptiskt utgår ifrån att saker kan gå illa som vi förhindrar att det går illa.
Det var tydligt för flera månaders sen att väljare flyr demokraterna därför att av två dåliga presidentkandidater är trots allt Trump bättre. Men först nu, när Bidens skröplighet målats upp i grälla färger över hela världen, börjar Demokraterna inse vad som håller på att hända.
En av de saker Kaplan skriver om är att han som utrikeskorrespondent missbedömde USA:s krig mot Irak. Han var övertygad om att inget kunde vara värre än Saddam Husseins styre över Irak och att USA:s krig därför var rättfärdigt och skulle leda till en bättre framtid. Men en galen diktators terrorregim är trots allt bättre än ingen regim alls. Det kaos, den anarki, som följde efter kriget var ännu värre. Det är just detta ett tragiskt tänkande handlar om: att inte se världen svartvit, att inse att något dåligt kan vara bättre än något som är ännu värre.
Väljarna som flyr till Trump ser uppenbarligen detta. Det gör för övrigt människor med en tragisk livssyn.
Om det blir så som Biden vill kommer han att fortsätta sin presidentkandidatur och förmodligen förlora mot Trump. Någon måste ta modet till sig och försöka förklara för honom att valet inte handlar om att han eller Trump kommer att segra, utan om att han antingen kommer att gå till historien som presidenten som tog sitt förnuft till fånga och satte landets framtid framför egen prestige, eller också att han kommer att gå till historien som den fåfänge narren som vägrade att träda tillbaka och därför förlorade. Denna någon kan kanske vara Bill Clinton eller Barack Obama, men troligare Jill Biden.
Frågan är bara vem som först talar med henne och förmår henne att förstå att oddsen inte ser bra ut. Hon verkar lika envis som sin man.”
ulsansblogg 
Senaste kommentarer