Det finns de som förfasar sig över att Stalin ville se författarna som ”själens ingenjörer” – de skulle delta i skapandet av en ny människa; en både muskulös och bildad varelse.
Jag anser förvisso att själva praktiken som utvecklades var lite problematisk (milt uttryckt… det serverades inte mycket gulasch i Gulag) … men ändå är faktiskt Stalins hållning mer begriplig än den som dagens makthavare uppvisar i frågan. De har ju själva ingen själ, och tror därför att vi andra lider av samma brist.
Därmed ser makthavarna inget behov av författare i Stalins mening.
De tycker det räcker gott med kulturarbetare och gangsterrappare som underhåller massorna och vädjar till de mest primitiva drifterna.
Och de flesta av dem som ändå titulerar sig författare anser att världen kretsar kring just deras upplevelser och småttiga ångestanfall över lite mer imaginära faror som stigande havsnivåer, eller under ytan sjudande rasism – och därför ska tillvaron beskrivas i just det perspektivet.
Fjärran är dem tanken att de ska bidra till skapandet av en ny värld.
Boris Benulic
Senaste kommentarer