Den som bryr sig om naturen, jorden, skogen, djuren, och vattendragen i verklig mening, förändras själv med tiden eftersom han eller hon utvecklar ett förhållande där inget är riktigt givet, eller möjligt att förklara. Det som sker i naturen kan aldrig riktigt, riktigt fångas in i all sin komplexitet av ett excelark … eller flera.
Visst tränger vetenskapen allt längre in i tillvarons byggstenar och upprättar matematiska samband.
Ändå kommer den som formulerar de sambanden att uppleva överraskningar i naturen … eftersom vår kunskap aldrig kan bli total och allomfattande.
De som låter sig påverkas av denna naturens outgrundlighet blir mer eftertänksamma. Mindre gapiga.
I brist på bättre ord kan man väl säga att de känner vördnad för naturen. Att bevara naturen och den biologiska mångfalden blir också en fråga om att på något sätt bevara sig själv, lite oklart hur … men de som vet de vet.
De andra, de som inte påverkas av naturen … kan mycket väl bli varelser som röstar på Miljöpartiet. Må vara att partiet en gång grundades av en grupp där det ingick människor som hade det där verkliga förhållandet till naturen och viljan att bevara den.
Men det är nästan 50 år sedan.
Ska man utgå från MP:s praktik och politik i dag verkar det vara ett bra tag sedan den sista partimedlemmen av det slaget gick hädan.
Numera företräds partiet av koketta karriärister som Alice Bah Kuhnke och Amanda Lind, personer som ingen ens skulle anförtro skötseln av en balkonglåda – personer som är så onaturliga i alla avseenden att man förväntar sig att någon däruppe ska låta en blixt slå ner i talarstolen när de orerar om hur viktigt det är att kämpa för gröna värden.
Västvärlden hotas av en gruppvåldtäkt på natur och miljö – och den tar sig formen av en stor ”grön omställning” – och de som driver på är samma bolag och samma politiker som är ansvariga för den sedan tidigare pågående rovdriften på jordens natur och tillgångar – den ”gröna” omställningen innebär att det satsas obegripliga belopp på grönt stål, grön cement och elektrifiering av allt som rullar.
Det är våra pengar de satsar.
Och det kommer att vara våra pengar som används för att städa upp efter dem – i stad och på en alltmer öde förhärjad landsbygd.
Vad vi behöver är en annan slags miljörörelse. En mer eftertänksam sådan, men ändå kraftfull.
En miljörörelse som inte präglas av Bah Kuhnkes&Linds hysteri och som likt dem traskar patrull efter ”gröna” kapitalister.
Fundera på det här i sommar, och lägg grunden för de funderingarna med att läsa Paul Kingsnorths ”En tillfrisknande miljöaktivists bekännelser”.
Där anar man början till en vision om en i verklig mening vackrare värld.
Boris Benulic
ulsansblogg 
Senaste kommentarer