Eva Karlsson, ”Aragoniens ambassadör” i Sverige

”Jag är mycket ledsen att Tourism of Aragon inte öppnar ögonen”, förklarar denna influencer som funderar på att åka till en annan region.

Från Aragonien till de skandinaviska länderna. Eva Karlsson reser runt i samhällets hörn för att visa dem på sina sociala nätverk inför nästan 10 000 människor i norra Europa. Eva är född i Sverige och bodde i mer än 30 år på Kanarieöarna och har i 6 år bott i Garrapinillos. Hon sprider sina rutter och aktiviteter på sitt Instagram-konto ”spanien_med_pernilla” och är värd för dem som bestämmer sig för att besöka regionen.

Eva har blivit en slags representant för Aragonien i de skandinaviska länderna. Hans utflykter i den renaste Chino Chano-stilen har ett extraordinärt mottagande bland tusentals följare som redan har besökt eller överväger att känna Aragonien under de kommande åren: ”Allt detta är Chino Chanos fel. Jag följde alla vägar som Mariano gjorde och från en dag till en annan övervägde jag att göra som han för att lära ut det till Norden. De känner redan till Mallorca eller Kanarieöarna men de visste inte var Huesca eller Teruel var, förklarar han

Turistutbudet i Aragonien är mycket brett och varierat även om turismen vanligtvis reduceras till nationella besökare eller från närliggande länder, som i fallet med fransmännen i Pyrenéerna. – Många har varit intresserade av den här regionen, men jag är förvånad över att ingen har utnyttjat den för turismen. Det är en mycket intressant turism eftersom det är människor över 40 år med en ganska bra ekonomisk nivå. De är vanligtvis människor som är mycket intresserade av historia och natur, säger Eva, vars samhälle på sociala nätverk har cirka 2 000 människor som älskar ornitologi och fåglar som bor i regionen, dess gastronomi eller dess kultur.

Läs hela artikeln HÄR:

Den endimensionella moderniteten

Mina soldyrkande skarabéer:

Ett bärande tema i den kinesiske författaren Liu Cixins romansvit om trekropparsproblemet är att vårt eget universum tidigare spänts upp av fler dimensioner än idag, och att den som personligen får erfara någon av de få kvarvarande fickorna av rum av högre dimension i sådana också inte bara möter någonting underbart, utan framför allt en plats på vilken han instinktivt känner sig mycket mer fri och hemtam än i det tredimensionella rum i vilket han hela sitt liv fått höra att han hör hemma. I detta ständigt mer dimensionsfattiga universum finner vi inte bara en mycket intressant metafor för det krälande kaos som i dagligt tal kallas ”vänstern” och dettas mycket destruktiva tendens att ständigt flytta fram sina positioner¹, utan intressant nog också för det mänskliga tillståndet så som det utvecklats sedan upplysningen². När själlösa teknokrater väljer bort det mycket vackra och suggestiva namnet ”Kungliga myntkabinettet” för att i stället ge en anrik institutionen det förnuftiga men också helt intetsägande namnet ”Ekonomiska museet” bör detta inte förstås som ett olycksfall i arbetet, utan som ett symptom på samma trend fått bilen att gå från ett faustiskt konstverk till en anonym tingest på hjul, och som fått en fradgatuggande arkitektkår att som subversiv extremist fördöma varje byggherre med ambitionen att uppföra någonting vackert.

Läs hela artikeln HÄR.

Olikheter

Exakt samma sak kan vi uppleva så olika! det kan handla om olika händelser, smaker, ljud, ljus, atmosfärer, människor osv. Vi tolkar olika beroende av vårt tidigare liv, nuvarande liv och framtidsvisioner.

Jag minns såväl när jag skulle vara kattvakt en vecka hos min dotter mitt i centrum av Malmö. Jag upplevde en fruktansvärd vecka med trafik, utryckningsfordon, slammer, väsnande människor och barnskrik. Aldrig en lugn stund under denna sömnlösa vecka! Dottern upplevde en vecka i en stuga i skogen. Hon upplevde en fruktansvärd vecka. Det var så tyst så hon kunde inte sova. Hon behöver storstadsljuden för att kunna koppla av och jag behöver lugn och tystnad.

Ännu en gång har jag upplevt samma sak. Under Spanienresan har jag levt i storstadspulsen med människoljud och fordon. Många gånger har jag varit irriterad och önskat att människor skulle ta lite hänsyn. Det är inte nödvändigt att sjunga en aria kl 02 eller att beklaga sig högt och ljudligt över ev kärleksbekymmer kl 03. Det är inte heller nödvändigt att leka speedwayförare mitt i natten.

Så tillbringade jag några dygn uppe i bergen och äntligen fick min själ ro. Cikadorna har hållit öronbedövande konsert för mig. Men det har varit en lågmäld och hänsynsfylld människokontakt. Jag har njutit och stirrat i timtal på vyerna över berg och hav. Här skulle jag kunna tänka mig att bo bland vänliga och hjälpsamma människor och lyssnande till cikadorna, vågskvalp och palmernas sus.

Jag tänker ännu en gång på vad det är som gör att vi trivs och vilka associationer vi gör. Ibland handlar det helt enkelt om kulturkrockar. Vi stötte på en sådan en kväll i Benidorm. En neger spelade ”Drömmen om Elin” på dragspel och bredvid spelade en annan neger på bongotrumma mitt ibland tjattrande shortsklädda spanjorer i 33 graders värme. Allt kändes fel! En neger som spelar dragspel och spelar en svensk låt! En annan neger som spelar trumma till! Det kändes nästan som ett helgerån mot den svenska folkmusiken!

Hur upplever flyktingar och migranter Sverige?Det är givet att de har haft med sig upplevelser och förhoppningar! Trivs de i den svenska idyllen och kan de koppla av i vårt lugn? Saknar de värmen? Kan Sverige erbjuda dem det som de önskar?