Swebbtv Kultur med Karl-Olov Arnstberg, avsnitt 2 om kulturella skillnader i konflikthantering

Swebbtv Kultur, avsnitt 2

”Barnuppfostran är ett viktigt tema för kulturforskare. Olika slags barnuppfostran ger olika slags vuxna individer. Jag ska ge exempel på fyra olika typer av barnuppfostran och vilka konsekvenserna blir. Det första handlar om de tibetanska Sherpas, som är ett harmoniskt folk, med ett öppet och fredligt socialt liv. När den amerikanska antropologen Sherry Ortner bedrev sitt fältarbete bland dom upptäckte hon emellertid att dom hade stora svårigheter att hantera ilska och inbördes konflikter. … ”

”Mamma, jag vill inte. Jag V-I-L-L inte.”

Pojken – som jag gissar är i sex-sju årsåldern – börjar se allt mer förtvivlad ut. Vet så väl att man inte får väsnas i en tågkupé – men kan inte låta bli. Ser frustrerat på sin mamma vars tålamod varit kompakt men nu börjar tryta. Visar med all tydlighet att han inte trivs i kläderna han har på sig. Ser sig generat omkring. Tittar på sin mamma som irriterat försöker få kontroll över situationen.

-Vi var överens, sa att det var bra och att vi skulle prova – eller hur?. Rösten är bestämd och tonen uppfordrande. Den lilla pojken biter ihop. Jag kan inte låta bli att iaktta. Ser kinderna blossa och tårarna som heroiskt hålls tillbaka. Jag får en klump i magen. Får lust att bryta den gyllene regeln att inte lägga mig i andra föräldrars barnuppfostran men bestämmer mig för att avvakta.

Pojken känner sig uppenbart obekväm. Mamman suckar frustrerat. Möter hastigt min blick, noterar mitt intresse och vänder sig därefter till sin son igen och säger – halvt skällande, halvt viskande -Du får byta om när vi kommer fram, men inget mer gnäll nu, ok?. Pojken sjunker skamset men lättat ner på sätet. Drar i den ljummet mintgröna klänningen med laskade sömmar och turkosrandig bröstficka. Jag noterar de färgglada ullstrumpbyxorna. Betraktar i smyg pojken som nu plockar upp jackan från golvet, drar den resolut över huvudet och därefter lutar sig mot kupéväggen. Tystnad. Och nu är det min tur att hålla tårarna tillbaka. Jag är bestört men dessvärre inte särskilt förvånad.

Genus (gender på engelska) är ett begrepp som används för att urskilja vad som formar kvinnors och mäns sociala beteende. Genus ”det sociala och kulturella könet” innefattar föreställningar om vad som är kvinnligt respektive manligt. Och det genomsyrar idag den offentliga debatten och utgör också en allt större del av jämställdhetsarbetet. Inte minst inom offentligt finansierade verksamheter, myndigheter och bolag.

En av grundteorierna utgörs av att det finns en maktobalans mellan könen – där det manliga står för det överordnade – och att det är synen på vad som är manligt respektive kvinnligt som avgör vem som har makten. Enligt en av teorierna är ett sätt att komma åt maktobalansen att ändra på vad som uppfattas som kvinnligt respektive manligt. Att helt enkelt ifrågasätta och inta ett ”normkritiskt perspektiv”. Kanske var det just det jag bevittnade på tåget. En ung mammas strävan att agera normkritiskt. Att genom att utmana gängse klädnorm försöka bryta det hon uppfattar som en maktobalans i samhället? Själv ser jag bara en förtvivlad pojke som absolut inte vill vara normkritisk. En pojke som vill vara – eller i alla fall klä sig – som en typisk pojke.

Genusarbetet börjar idag redan i förskolan då denna bland annat har i uppgift att ”motverka traditionella könsroller och mönster”. Ett uppdrag som exempelvis lett till att den del förskolor valt att i största möjliga mån undvika orden pojke respektive flicka och hellre prata om hen. En teori är att kön i första hand är en social konstruktion och att könsidentitet inte är något naturligt utan något vi lär våra barn. Föräldrar uppmanas att inte lära sina småbarn om de är pojke eller flicka. En del förskolor ber också föräldrarna vid ansökan om plats att uppge vilken könsidentitet – det vill säga vilket kön barnet ”känner sig som”? Bland svarsalternativen kan man välja; flicka/pojke/annat/både och/vet ej.

Strävan mot jämställdhet – som för mig innebär samma rättigheter, möjligheter och även skyldigheter oavsett kön – är självklar. Men har den gått för långt? Att tvinga sin son att klä sig i klänning, att sudda ut gränserna mellan manligt och kvinnligt eller till och med behandla barn som om de inte hade något specifikt kön – är det verkligen rätt väg att gå?

Att inte döma eller förhindra någon som VILL röra sig utanför det ”könstypiska” är idag en självklarhet men att i tidig ålder förneka ett barn det mest naturliga vi har tror jag gör mer skada än nytta. Aldrig förr har så många unga tonåringar velat genomgå könsbyte. Och det blir allt vanligare att unga människor inte vill identifiera sig som vare sig pojke eller flicka. Enligt mig en sorglig utveckling – till stora delar ett resultat av en jämställdhetsiver som mer eller mindre spårat ur.

Låt barn vara barn. Uppmuntra dem att utveckla sina egna unika egenskaper och intressen. Arbeta för jämställdhet i dess rätta bemärkelse men sluta behandla människor som enbart sociala konstruktioner.

Jag säger som den lille pojken på tåget.

Jag vill inte.

// Jessica Stegrud

(text tidigare publicerad på I Otakt 27/3-

Bild utvald av Ulsans

Hur uppfostrade de barnen?

Barn är lätta att påverka och har alltid använts som vapen mot det vuxna förnuftet. De flesta av oss har väl hört talas om häxprocesserna på 1600-talet.

”Vem som helst kunde bli utpekad som häxa, det räckte med att ett barn hittade på historier om att ha blivit bortförd till Blåkulla för att någon vuxen skulle bli dömd till döden. De vuxna tog barnens vittnesmål på blodigt allvar eftersom de menade att ett barn inte kunde hitta på såna otroliga historier som dom berättade utan att de måste ha varit med om dem. Många småpojkar vandrade också runt i socknarna och utgav sig för att vara så kallade visgossar. De sa sig ha en förmåga att peka ut häxor, vilket dom fick betalt för att göra.” enl Historiesajten.

Barn utnyttjades alltså för angiveri. Människor som pekades ut hade kanske speciella kunskaper om örter och läkedom. Annars hade de kanske förmågan att tillrättavisa och hålla efter dumhet. I vilket fall som helst så var de misshagliga för makten och skulle bort. Konstiga ”rättegångar” hölls och de dömdes till att vara häxor och att brännas på bål.

Indoktrineringen av barn i nutid har tagit sig in i förskolorna. Jag läste en artikel av professor Ingrid Enkvist. Artikeln är låst så det är ingen mening med att lägga en länk. Men hon skrev ungefär såhär:

”Förskolan beskrivs ofta som det första ledet i ett livslångt lärande och genom att jobba med barnen hoppas man kunna förändra samhället. Ofta är utgångspunkten att det är de vuxnas föreställningar om barn som behöver ändras, men det förskjuts i regel till att det är barnen som ska förändras. Ansvaret för det jämställda samhälle som vi själva inte kunnat uppnå, förläggs alltså till barnen.”

Enligt den nya läroplanen för förskolan ska 1-åringar bli fullfjädrade könsneutrala klimatexperter för FN. De ska lära sig allt om demokrati, solidaritet och kunna behärska de flesta språk som kan tänkas förekomma i vårt land.

Min reflektion blir: När får de vara barn?  Vi har ju under många år hört talas om att barn påverkas av skolan. Skolan har talat om för barnen att deras föräldrar är främlingsfientliga rasister, …, …. pga att föräldrarna tillhör eller röstar på ett visst parti.

Det finns en mängd barnprogram på TV som har gått ut på att indoktrinera barnen till att uppfostra de vuxna. Vuxna med en viss agenda utnyttjar barnen för att nå sina mål.

Ett starkt minne har jag av sommarlovsprogrammet på TV:n 1993 och 1994. Tippen hette det och medverkade som sopgubbar gjorde ”Lasse å Morgan” (Lasse Beischer och Morgan Alling). Barnen skulle lära sig sopsortering för att sen kunna fostra oss vuxna till rätt beteende. Det var mer än en gång som yngsta sonen talade om för mig att ”det har Lasse å Morgan sagt”.

Men vad hände med viljan att sopsortera? För tre år sedan skrev jag:

Jag har under större delen av mitt liv sopsorterat och varit miljömedveten. Igår åkte vi med en släpkärra med sopor till soptippen. Vi hade sorterat i brännbart, kartonger, wellpapp, glas, keramik, plast, elprylar och miljöfarligt avfall var för sig. Lagt det prydligt var för sig. När vi kommer till tippen börjar tre st ur personalen riva bland grejerna. De slänger dammsugare en gammal högtryckstvätt bland plasten tillsammans med elektriska sladdar. Men är mycket noga med att sopsäcken med brännbart måste tömmas för att säcken inte fick hamna i samma container. Jag upplevde att allt sorterande som vi hade gjort – och på det sätt som vi har gjort de senaste 50 åren – var ogjort! Varför hade vi varit noggranna och sorterat?

I den gamla dammsugaren, högtryckstvätten och de andra elektriska prylarna – som vi hade med oss till tippen igår – finns en mängd metaller. Men det slängdes bland plasten! Varför gör man så på en kommunal soptipp? Är det någon mening med att jag sopsorterar?

Men det finns i ryggmärgen. Jag fortsätter att sopsortera. Men det gör inte alla!

Det är i en ny undersökning utförd av Opinionsinstitutet Skop, på uppdrag av Hem & Hyra, som man slår fast att 32 procent av de svenska hyresgästerna ibland slarvar med sopsorteringen.

Enligt undersökningen är det de yngsta som sköter sopsorteringen allra sämst. Hela 48 procent av de som är 29 år eller yngre uppger att de brukar slarva med soporna. Detta medan endast 20 procent av de de som är 70 år eller äldre uppger detsamma. I undersökningen framgår det också att de som bor i Sveriges storstäder är slarvigare när det gäller sorteringen av sopor, jämfört med de som bor på mindre orter.

Om jag tolkar undersökningen rätt så är det dagisgenerationen som bor i storstäder som slarvar med sopsorteringen! Det är ju de som har indoktrinerats i förskolan och via barnprogram som nu inte bryr sig om påbudet om sopsortering! Har statsmakten misslyckats med att uppfostra barnen trots läroplan från 1-års ålder? Vi seniorer lärde ju oss utan läroplan!

Antingen har förskolan och SVT misslyckats totalt eller så är de unga trötta på alla pålagor och blir obstinata istället. Barn har alltid, som ett steg mot vuxenvärlden, velat frigöra sig från sina föräldrar genom att själv vilja bestämma över sin tillvaro. När staten nu har tagit över fostrarrollen så är det ganska naturligt att de unga vill frigöra sig från statligt förmynderi. Det uppstår en konflikt när staten vill bestämma mer och mer av våra liv. Som det nu är kommer pålagorna i ett rasande tempo. De handlar om feminism, migration, hbtq, klimat, globalism, restriktioner, vaccinering mm. Staten dvs våra makthavare vill bestämma det mesta av våra liv – från vaggan till graven. Samtidigt tar staten ifrån oss grundtryggheten men kräver fortfarande att vi ska betala höga skatter.

Nu revolterar de unga för att frigöra sig från detta. Sopsortering kan tyckas vara en liten grej i sammanhanget. Men med tanke på all tid som förskolan, skolan , SVT och övriga medier lagt ner på att fostra barnen som ska fostra de äldre – så är detta ett stort bakslag. Hälften av de unga i storstäderna säger åt föräldrarna/staten att nu har de fått nog och vill bestämma själv! Samma fenomen har vi sett då det gäller att hålla avstånd på krogen och nu med vaccinering.

Vi äldre använder vårt sunda förnuft och anpassar oss men de unga säger: ”Vi gör som vi själv vill! Ingen ska bestämma över oss!” Staten har fått ett gigantiskt problem med dessa unga omegor som vill frigöra sig från staten!