Varför väljer vi olika – trots samma beslutsunderlag?

Ofta funderar jag på vad som gör att människor som är i min ålder, har fått samma möjlighet till utbildning, har gått i samma skolor, har haft samma lärare, har växt upp under samma förhållande och får samma information som jag – ändå gör helt andra val än vad jag gör i viktiga frågor som berör oss alla. De borde ju ha samma förmåga att inhämta kunskaper, analysera och ta egna beslut som jag har. Men de väljer att följa den stora massan istället utan att fundera på konsekvenserna.

Varje människa är unik. Vi föds med olika förutsättningar, har olika arvsanlag och förvaltar detta på olika sätt. Vi har olika DNA och fingeravtryck. Ett nyfött barn är unikt, har drag från mamma och från pappa. Varför fortsätter de flesta inte med att vara unika?

Som barn ställde jag ständigt och jämt frågan varför. Varför är jorden rund, varför har vi olika hårfärg, varför blir det kallt på vintern eller varför bestämmer vissa människor över andra. Det var några av de miljontals frågor som jag ställde och inte fick några tillfredsställande svar på. Jag funderade själv vidare och sökte själv ytterligare information för att få ett svar. Jag vet inte om jag har hittat några bra svar ännu men jag har insett att naturen är vis och att vi människor har få påverkansmöjligheter. Jag känner en stor ödmjukhet då det gäller vår natur och vårt klimat! Likaså känner jag inför livet. Jag har ett liv och det är min plikt att göra det bästa av det! Jag kan inte överlåta de viktiga besluten åt någon annan!

Regeringen och övriga politiker talar om oss som en homogen massa – som små arbetsbin som samlar in honung. Ofta läser vi och hör grova generaliseringar: svenskar gör si och så, kvinnor blir förtryckta, män är macho, afrikaner blir utsatta för afrofobi, rika tar pengar från de fattiga, mammor vill amma sina barn i det offentliga rummet, muslimska kvinnor vill bära hijab, feminister är rabiata, mäns våld mot kvinnor, …, … Jag måste erkänna att jag själv använder dessa generaliseringar ibland – för det blir mycket lättare att kommunicera och diskutera då.

Men innerst inne är jag ju en unik individ! Jag råkar vara en av de drygt 5 156 tusen kvinnorna som bor i Sverige – en av de 10 379 tusen människor är folkbokförda i Sverige eller en av de 7,898 miljarderna människor i världen. Men innebär det att jag måste klumpas ihop med alla andra människor och tänka och tycka som alla de andra? Nej! Jag känner mig unik – sådär normalt unik! Jag har alltid varit självständig och gått mina egna vägar och har aldrig brytt mig om vad andra tycker och tänker om mig.

Jag är en av dessa människor som informerar mig, lyssnar på vetenskap, analyserar, funderar och gör egna slutsatser. Jag kan inte svälja politiska beslut och politisk propaganda som jag anser är felaktiga och kanske farliga för mänskligheten och naturen! Det har varit alltför många sådana beslut under alltför lång tid. Jag kan nämna några: EU, migrationspolitiken, klimatpolitiken, feminismen, välfärden samt Covid-19 med vaccinationer. Alla besluten bygger på masspåverkan – alla ska med! Ingen ska tänka annorlunda! De besluten bygger inte på kunskap eller fakta!

Idag kan jag inte bara följa den politiska korrektheten. Jag tänker ju annorlunda. Jag kan inte acceptera politiska beslut som jag anser går direkt in i helvetet. Jag kan inte följa beslut som jag inte tror är de rätta för mig och min hälsa. Jag kan inte acceptera att mindre kunniga personer beslutar över mitt huvud om vad som är bäst för mig. Jag kan inte följa den stora massan när den går åt fel håll.

Tidigare har ordet ”lagom” varit ett begrepp för svensken. Vi har varit lagom och måttfulla i det mesta. Du skall göra som Svenssons gör och inte skilja dig från mängden … Men nu rusar de flesta åt samma håll utan eftertanke. När slutade de att tänka och att ifrågasätta?

Ja, så har det varit! Jag har ibland känt mig som en udda individ som inte har passat in någonstans eftersom jag har tänkt och tyckt självständigt. Men jag har också försökt att anpassa mig – så att jag inte medvetet har gjort någon annan illa. Trots det så vet jag att andra kvinnor har skvallrat och tisslat och tasslat om mig. Beskyllningarna har haglat att jag har tillhört än den ena grupperingen och än den andra. Jag har fått höra att jag inte inbjuder till gemenskap. Nej, hur ska jag kunna göra det – när jag inte kan hitta minsta gemensamma nämnaren? Om inträdesbiljetten till denna gemenskap är att jag ska infoga mig i kollektivet  – så slår jag bakut! Ibland undrar jag om jag är kvinna eller ett UFO! Är det verkligen bara jag som känner mig udda eller vågar inte andra att erkänna att de är udda?

De senare åren har minoriteter blivit väldigt högljudda. De får uppmärksamhet i medier och av politiker. HBTQ-rörelsen, feminister, samer, romer, muslimer, … Greta Thunberg, Johan Rockström, Agnes Wold, Matti Sällberg, Bill Gates, m fl. Men vem bryr sig om normala svenskar som känner sig udda? Vem bryr sig om kvinnor och män som vågar att vara självständiga? Jag vill inte klumpas ihop med andra och etiketteras. Jag vill fortsätta att vara den unika person som jag föddes till! Jag vill tänka självständigt och ta mina egna beslut! Varför är det så få människor som gör det? Är det lättare att följa mängden trots att den följer okunniga ledare som tar beslut som inte bygger på fakta?

Är det naivt att vilja vara unik?

Alla människor är olika. Vi föds med olika förutsättningar. Vissa blir blåögda och andra blir brunögda. Några blir rödhåriga, andra mörkhåriga, cendré eller ljushåriga. Vissa av oss blir tjocka och andra smala. Några blir Nobelpristagare medan andra får nöja sig med enkla jobb. Vi är olika med olika fingeravtryck. För att förstärka olikheterna så klär vi oss olika. Vi är unika.

Även enäggstvillingar är olika. Jag minns när sonen hade ett tvillingpar som klasskamrater. jag undrade om han kunde skilja på dem. Jodå, den ene skrattade lite oftare än den andre och hade lite längre öronsnibbar. Dessa enäggstvillingar, som jag inte märkte någon skillnad på, var olika och unika.

”För snart 30 år sedan promenerade jag och mina 3 barn längs Storgatan. På andra sidan gatan kom en man cyklande, min man och barnens far – trodde jag. ”Hej pappa!” skrek barnen. Han tittade bara lustigt och cyklade vidare. På kvällen undrade vi varför han inte hejat tillbaka? Men han påstod att han inte hade cyklat på Storgatan! Det här upprepades ett antal gånger. Varför ljög han om det? Vi hade ju sett honom!

Maken hade en tunn skinnjacka. Han klagade jämnt över hur kall den var. En bister vinterdag kommer han gående emot mig på trottoaren – iförd sin tunna skinnjacka. ”Din idiot! Har du den tunna jackan idag när det är så kallt?” utbrister jag. Han tittar konstigt på mig … och då ser jag … Det är INTE min man! Han är väldigt, väldigt, väldigt lik! Men det är inte min man! Jag kommer mig inte för att säga mer utan skyndar iväg. Nu har jag fått förklaringen. Det var inte lögner – det var en dubbelgångare! Jag mötte manen många gånger efteråt och han tittade konstigt på mig.

Så en dag möter jag en kvinnlig vän som har sällskap av mannen. Hon och jag pratar lite smått innan vi går på var sitt håll. Nästa gång som jag träffar min vän undrar jag lite försiktigt: ”Var det där din man?” Hon skrattar och säger ”Ja! Han påstod att du har skällt ut honom för hans tunna skinnjackas skull och att du och barnen har skrikit hej till honom på stan.” Jag gav henne förklaringen och vi skrattade gott åt det hela!

Tilläggas bör att när min man köpte ny cykel så köpte hennes man en likadan. De klädde sig likadant och rörde sig likadant! Så i fortsättningen var både barnen och jag väldigt försiktiga innan sa något!”

Ovanstående skrev jag i min gamla blogg för 7 år sedan. Vi har kanske alla någon dubbelgångare. Sonen som jobbar i restaurangbranschen påstod att han hade serverat en kvinna som var min dubbelgångare. Men han kände på lukten att det inte kunde vara jag! Men han ringde för säkerhets skull och kollade om jag var hemma!

Vi är alltså unika på något sätt! Varför får vi inte vara det? I morgonprogrammet på TV:n har de idag talat om för mig att jag ska lära mig handskas med omvärlden, inte stressa, tänka på min hållning, äta rätt, … men jag vill vara unik!

Under partiledardebatten igår hörde vi om att de olika partierna är unika. Men är de det? Sju partier är rörande eniga om att ett åttonde inte ska få röra om i köttgrytorna. Detta åttonde parti talar om att egentligen år de ganska överens om vissa saker och borde kunna samarbeta. I nyhetsflödet idag på morgonen sägs det att denne åttonde partiledare var kaxig! Får inte partiledare vara unika?

Är det så att vi inte får ha olika åsikter? Får vi inte värdera olika saker? Hur kan vår värld förbättras om vi inte får vara unika och ha olika åsikter och få framföra dessa?

Vi föds olika så varför får vi inte vara unika? Är jag naiv som inte vill sopas in i en fålla? Vilken rätt har andra att bestämma över mig? Vem har gett dem den rätten?

 

Polarisering

Varje människa är unik. Vi är unika inom flocken av människor. Men Naturligtvis skulle det vara lättare om det gick att klassificera oss och indela oss i grupper – precis som Linnés sexualsystem. Alltför många människor ägnar sig åt denna systematisering av människor. De vill att var och en av oss ska kunna placeras in i ett fack – och stanna där.Men går det? Vi är ju olika!

Om jag skulle klassificera mig själv – var skulle jag börja?

Kön enkelt för mig men … de tycks ha blivit populärt att vilja tillhöra ett tredje kön. Men så minns jag från vår butik. En kvinna var inne och tittade på kläder. Hon skulle komma tillbaka senare med sin man. De kom tillbaka, gick till provrummet och köpte en hel hög med kläder + en väska. En månad senare kom kvinnan tillbaka och köpte en annan väska: ”Min man har blivit kvinna och fick den andra väskan!” Nu förstår jag – det var han som provade kläder och inte hon som jag först trodde! Det självklara är inte så självklart.

Men vi kan ju klassificera ögonfärg (om vi inte använder färgade linser), hårfärg  (om vi inte färgar håret), längd (om vi inte räknar klackhöjd, vikt (om vi inte bantar), …

Kan vi klassificera efter yrke och sysselsättning? Nej! Jag har bytt yrke många gånger och utbildat mig i hela mitt liv. Likadant har det varit med fritidsintresse – det har växlat beroende på vilken fas i livet som jag har befunnit mig i. Jag kallar detta för självförverkligande. Jag har tagit vara på det som livet har haft att erbjuda för tillfället. Andra människor är kanske inte lika förändringsbenägna som jag är. De mår bäst av att allt är det gamla invanda.

Men hur är det då med tänkande och åsikter? Det är ju på den punkten som många vill klassificera oss och stoppa ner oss i fack enligt vänster- eller högerskalan, rika eller fattiga, förtryckare eller de förtryckta, demokratiska eller odemokratiska, goda eller onda, …

Just nu diskuteras skattesmitare på TV. Människor som har placerat sitt kapital i brevlådeföretag i Panama klassas som olyckliga människor som bara strävar efter mer pengar, som saknar förmåga att leva i nuet och i samklang med ”vanliga” människor, som vill vinna, saknar intresse och förståelse för världen och är individualister. Motpolen är enligt debattörerna är att inte sträva efter makt, rikedom eller välstånd. Alternativet är att bli veganer, leva kollektivt och att försöka förstå världen.

Debatten är förenklad: De rika skattesmitarna är egoistiska, onda och mindre smarta. Medan de fattiga är goda, smarta och tänker kollektivt. Men var befinner sig alla andra – vi som inte är rika och inte är fattiga? Jag som aldrig har ägt en förmögenhet har i debatten blivit kallad för RÅKAPITALIST! Hur ska jag klassificeras?

Om jag ska klassificeras utifrån vilka partier som jag har röstat på så blir det svårt! Det finns två partier som jag aldrig har röstat på, men annars har min röst  hoppat jämnt fördelat  inom vänster- högerskalan. Ändå har jag blivit inplacerad i ett fack. Jag påstås befinna mig längst ut till höger! Jag har själv svårt att förstå hur någon kan placera mig där!

Det känns som om de som själv har stannat upp i sin utveckling och helst vill stanna i sin trygga värld, är de som vill klassificera mest! De vill inte lära känna människor som har andra värderingar och uppfattningar. Då riskerar de ju att påverkas och behöva lämna tryggheten i att ha förutfattade åsikter! Det är de som gör debatten polariserad eftersom de bara kan diskutera i termerna de onda eller de goda. De kan inte se att de allra flesta av oss befinner sig mittemellan – ibland är vi onda och ibland är vi goda och annars är vi som folk är mest. De kan inte heller tillåta att vi är unika, fattar egna beslut och har egna åsikter!