Men det räcker inte

Jag och flera med mig har fått mer än nog av de individer som visar förakt i stället för den tacksamhet de borde känna för att ha fått en fristad här. När de rutinmässigt beskyller oss för att vara rasister skulle det väl ändå vara på sin plats om de någon gång påminde sig om att det svenska folket inte har bett dem komma hit, men att de ändå har fått en trygg tillvaro i Sverige, det vill säga det land som obestridligen i första hand tillhör svenskarna, skriver Gudmundur Bragason.Gudmundur Bragason / 24 juli, 2021

Invandrarbarnen går i skolan och får samma undervisning som de svenska. (Att den svenska skolan är urusel är inte relevant i detta sammanhang.) Det är väl fantastiskt att ungarna får lära sig något om Sveriges historia, geografi, hur det svenska samhället fungerar, kanske en och annan svensk visa och inte minst det svenska språket. Avsikten är väl att de ska bli en del av befolkningen i det land de ska bo i, men det räcker inte, ty den svenska skolan bjuder dem också på hemspråksundervisning. Invandrarnas rötter är tydligen jätteviktiga. Att invandrarbarnens föräldrar låter detta pågå säger kanske något om vilket intresse de har av att bli en del av den svenska gemenskapen. Låt oss en gång för alla fastslå att den svenska skolan ska se till att invandrarbarnen försvenskas så att de därigenom får bättre förutsättningar än de invandrade föräldrarna. Om de sedan talar sitt hemlands tungomål därhemma är deras sak. I den svenska skolan och på svenska arbetsplatser talar vi svenska – så enkelt är det.

Läs hela artikeln här.

Det fanns en oändlig rymd av frihet

Det fanns en oändlig rymd av frihet. Jag såg den överallt när jag kom till Sverige. Öppenheten och de olåsta dörrarna var frukter av en förtroendekultur där man var övertygad om att svek var undantag. Jag blev förälskad i det öppna samhällets låga staket och i hur lätt det var att leva i en värld där ja var ja, nej var nej och en kvinna var en människa. Jag kom till Bullerbyn och jag älskade det!
Men samtidigt med mig kom andra som såg öppenheten som naivitet, landet som ett oskyddat byte redo att rövas och friheten som en synd. De såg Sverige som en tam gås redo att plockas.
Jag förstår om många svenskar har svårt att ta till sig att idag ligger Bullerbyn granne med Rinkebyn och som har svårt att skilja oss invandrare som älskar friheten i detta land från dem som ser det öppna samhället som en svaghet att utnyttja.
Många talar om en invasiv religion som kommer och tvingar på andra sina värderingar. De missar att den inhumana kulturen snarare hänger på en krok av kvinnoförtryck och könsapartheid. Vi har religionsfrihet i landet och människor har rätt att be till sin gud eller till ingen gud alls men ingen ska ha rätt att förtrycka andra, vare sig utifrån religion eller kön.
Efter mer än ett kvarts sekel i Sverige ser jag att inte alla förstår vilken situation många av oss invandrarkvinnor hade i våra hemländer och lever i här. Därför fortsätter jag att informera med förhoppningen att i alla fall någon ska få upp ögonen för könsförtrycket. Striden för våra rättigheter handlar inte om något så banalt som ett tygstycke. Striden går mycket djupare.
Men människor väljer ofta enkla sanningar som om våra egenskaper och förmågor satt i skinnet eller i könsorganen eller att idealisera våra liv så att ju brunare vi är, ju mer oskyldiga offer är vi. Men det är inte rasism att se med båda ögonen.
Er historia bär på en lång tradition av kvinnors kamp för mänskliga rättigheter. Och ni har nått långt. För ungefär ett hundra år sedan blev den kvinnors rätt.

Problemet för oss är att vi saknar just det ni vunnit. När vi kommer hit vill många av oss bli en del av Sverige medan andra gör motstånd mot det öppna samhället. Genom brödraskap och studieförbund infiltrerar de begåvade samhällsapparaten medan begåvningsreserven istället misshandlar kvinnor som rör sig opassande fritt i samhället (se tidigare inlägg). Metoderna är olika men målet det samma.

Vi frihetsälskande kvinnor har att välja mellan att vara osynliga, censurerade och tysta i lägenheterna eller att sjunga ut till priset av reaktioner från kvinnoförtryckarna. Bland dessa hittar vi män som hade status i hemländerna, just för att de var män. Här utmanas deras makt, här måste de dammsuga, ta hand om barnen och gå ut med soporna medan kvinnor som ”borde vara hemma” måste gå till SFI, lära sig språket och bli jämlika. Samtidigt finns det många män med utbildning som kan acceptera en kvinnlig jämlike medan detta är mycket svårt för andra.

Därför har vägen varit svår för mig. Motståndarna vet att de är i minoritet. Därför är terrorn sällan fysisk. Istället är den oftast psykisk och handlar om karaktärsmord – slutshame.
Kampen för mänskliga fri- och rättigheter behöver ingen publik på läktare och ingen tifo med banderoller, applåd- och tåremoljis. Den behöver oss alla på planen. Vi alla måste kämpa för mänskliga fri- och rättigheter genom att leva efter dem.
Tack för allt stöd.

Soheila Fors

Vilket Sverige vill ni ha?

Posted on 12 juli, 2020 By Helena EdlundPosted in BloggTagged Bilan Osman, Dan Ekborg, Dan Eliasson, Datakörkort, demokrati, Family Guy, Försvarsmakten, framtid, Göteborgs-Posten, Helena Edlund, kultur, Linda Snecker, media, migration, Monty Python, MSB, Polisen, politik, Rashid Musa, svenska flaggan, Sverige, värdegrund, yttrandefrihet

God morgon, Sveriges samlade anti-nationalistiska vänster! Jag skriver detta till er nu, eftersom jag känner att det finns ett och annat som behöver besvaras. Så mycket tycker jag mig ha uppfattat, att ni inte är riktigt nöjda med hur Sverige är, och att det bottnar i att ni är extremt missnöjda med hur Sverige har varit. Under många år har ni signalerat detta vid varje nationaldag och varje nationell eller religiös högtid. Jag har förståelse för ert missnöje, inte heller jag är helt tillfreds med läget, men jag anar att vi hänger upp oss på olika saker. Jag är exempelvis extremt missnöjd med företeelser som könssegregation, ökad kriminalitet och avskaffad välfärd. Ni tycks inte hänga upp er på sådant, utan mer fokusera på behovet av att avskaffa nationalismen (inklusive svenska flaggan), bevisa hur Sverige är världens mest rasistiska land (trots decennier av forskning som visar motsatsen) och att ständigt betona betydelsen av mångfald genom att från alla håll indoktrinera alla svenskar att tycka lika (och tycka rätt!). Alltså behöver vi ta ett snack, ni och jag. För jag förstår verkligen inte hur ni vill ha det.

Läs hela artikeln HÄR.