Det är verkligen det tristaste som finns att behöva säga ”vad var det jag sa”. Men efter påskens koranupplopp med dess övervåld mot poliser och försöken att underkasta vårt land intifadornas tillstånd är det dags att tala klarspråk om att den omhuldade ”dialogen” har varit bortkastat som metod. Det går nämligen inte att resonera med en stenkastande mobb som man inte delar människosyn och världsbild med.
Se bara på Svenska kyrkan. I decennier har avsevärda resurser satsats på olika religionsdialogprojekt med islam. Religionsdialogen har dock i huvudsak förts med islamister, en inriktning inom islam som står i motsatsförhållande till den teologiskt liberala lutherska trostolkning som är Svenska kyrkans. Islamisternas ärende är att motarbeta vårt öppna, demokratiska och jämlika samhälle.
Vi som kritiserat valet av islamistdialogpartner och velat tillföra kunskaper om riskerna och dra i nödbromsen har inte haft det så lätt, för att uttrycka det milt.
Men, hade vi rätt – eller hade vi rätt? Dialogprojekten har visat sig vara det haveri vi varnade för, såväl för Svenska kyrkan som för samhället i stort. Svenska kyrkans representanter har uppenbarligen inte varit starka nog i sin egen kristna identitet och lotsat sina dialogpartner i och in i det svenska samhället och vår kulturs normer och värderingar. Det är synbarligen något helt annat de sysslat med, som snarare förstärkt misstron mot Sverige och våra myndigheter, mot våra normer och värderingar.
Annika Borg
ulsansblogg 
Senaste kommentarer