Läs- och skrivsvårigheter är ett stort handikapp i en modern värld

Idag läser jag att allt fler vuxna kan inte läsa och skriva på svenska. Det finns runt 800 000 vuxna personer (äldre än 15 år) med mycket svag läs- och skrivförmåga i Sverige dvs runt 14 procent av den vuxna befolkningen kan inte läsa och skriva. De har betydande problem i samhället.

Redan som litet barn var jag nyfiken. De vuxna läste dagstidningar. Det ville även jag kunna! Jag fick några plastbokstäver, Försökte lägga mitt namn och andra ord. Men bokstäverna räckte inte till. Då blev det en sax och dagstidningen. Genast kunde jag som 5-6-åring skriva egna ord och meningar. Sedan fick jag papper och penna. Jag skrev helt enkelt av orden som jag hade skrivit med mina tidningsbokstäver. Det var så jag lärde mig att läsa och skriva och så småningom även räkna. När jag började skolan kunde jag allt detta och tyckte att klasskamraterna var ”dumma i huvudet”. Jag skolvägrade! Mor talade med rektorn som talade med skolfröken och jag fick en mängd extra uppgifter. En bild från min första läsebok:

Snart blev jag stamkund på biblioteket. Lånade hem stora travar av böcker och en värld utanför hemmets väggar öppnade sig. Jag läste Anne Franks dagbok, Tom Sawyer, Huckleberry Finn, Onkel Tom, Pippi Långstrump, Pelle Svanslös, … Ganska snart övergick jag till vuxenböcker. Föräldrarna prenumererade på tidningen Vi och där läste jag reportage från andra länder. Morgontidningen Arbetet blev en nödvändighet. Det var så jag började ta del av politiska skeenden och skapa en egen politisk grund att stå på.

Som vuxen har denna kunskapstörst fortsatt och det går knappast en dag utan att jag lär mig något nytt.

Detta är grunden till att jag anser att språket är den absolut viktigaste faktorn för en lyckad integration! Den som inte lär sig att uttrycka sig både muntligt och skriftligt på ett språk som förstås av majoriteten, får stora problem med att förstå omvärlden. Den personen får stora problem med att anpassa sig till rådande lagar och normer. Vederbörande kommer att känna sig utanför och kanske känna sig kränkt. Att inte kunna kommunicera med och förstå omvärlden leder inte till integration utan enbart till segregation.

För ungefär 3 år sedan förändrades en del av min världsbild. På något sätt har jag varit naiv och trott att analfabetismen är minimal i Sverige och övriga Europa. Om vi lägger tillräckliga resurser i bistånd så kanske vi kan minimera även analfabetismen i de fattiga u-länderna. Men hur är det egentligen? Är det inte bara vår bild av präktighet och vilja glänsa som lyser igenom?

Allt började med att vaktmästaren i vårt vinterboende i Spanien klippte ner pelargonierna som växer utanför entrén. Han kan inte engelska. Min spanska är dålig. Men jag fick ta en stickling av pelargonian. Han och damen som hjälpte honom ville att jag skulle ta den meterhöga biten, som de hade klippt av, och sätta ner i jord. Jag försökte förklara att jag bara ville ha en liten krukväxt. Det blev google translate – översättning från svenska till spanska. Jag skrev ner att vi har dessa blommor som krukväxt i Sverige. När jag visade honom så skakade han sorgset på huvudet och sa att han inte kan läsa. Så återgick han till att klippa ner växterna. Jag kände mig som ett fån. Han är analfabet!

Jag tänker på honom då och då och känner mig privilegierad som kan både läsa och skriva både på svenska, engelska och tyska. Jag kan förstå andra språk – även om jag inte är bra på dem. I min frustration har jag googlat på analfabetism och funnit bl a:

1936 när inbördeskriget startade och efter att Spanien hade varit en republik under ett antal år var 25 procent av spanjorerna analfabeter. Analfabetismen var en plåga fram till 1950-talet då allt fler lärde sig att läsa. Utbildning har gjort att antalet analfabeter har minskat men fortsatt idag är det 581.600 invånare i Spanien, 1,25 procent av befolkningen, som inte kan läsa eller skriva.

Men hur är det i Sverige då? Det är svårt att hitta någon vettig statistik. Ordet analfabetism tycks vara förbjudet. Istället talas det bara om det mer positiva ordet alfabetism dvs läskunnighet. Men vad innebär läskunnighet? Att kunna läsa en text eller att kunna läsa och förstå? Hur stort ordförråd ska finnas med i texten för att det ska räknas som läskunnig?

Svenska skolbarn har länge varit bäst i världen på att läsa, men sedan 2001 har läskunnigheten bland barn i årskurs fyra minskat i förhållande till Ryssland, Hongkong och Kina som alltså har fler läskunniga barn i samma ålder, läser jag på Wikipedia.

På Europaportalen hittade jag följande statistik från 2009:

Ja, det har nog inte blivit bättre! 2015 hade vi ju en flyktingvåg och vi vet att många av de som kom saknade utbildning. Så vi kan kanske förutsätta att andelen med lässvårigheter har ökat. Sverige kan inte ståta med sitt höga anseende som politikerna försöker slå i oss!

Men idag hittade jag i alla fall uppgiften med att 14 % av den vuxna befolkningen har läs- och skrivsvårigheter. Om vi då lägger till att 17 % av de unga har samma problem så blir jag förtvivlad!

Redan på 1980-talet hade Mac Donalds (i många amerikanska stater) kassaapparater med symboler istället för siffror. Orsaken var svårigheter i att hitta lämplig personal i områden med hög analfabetism. Vem som helst kunde klara dessa enkla arbeten med att bara trycka på den valda menyn. I kassasystemet fanns ju priset inprogrammerat. Är vi på väg dit?

Själv använder jag mig av internet dagligen. Jag läser om världen, om politik, om nyheter och debattartiklar. Jag läser skönlitteratur och faktaartiklar. Jag är uppdaterad om utvecklingen i världen och om vetenskapliga rön. Har läst hyllmeter om teknisk och elektronisk utveckling, om AI och hur världen kommer att se ut om vissa tekniknördar får råda. Ibland önskar jag att jag inte har tillgodogjort mig så stora kunskaper! Men jag är förberedd på det mesta!

Hur klarar de sig som inte kan läsa? Vad vet de om AI eller om de onda krafter som vill härska i vår värld? Förstår de alla de invecklade saker som jag ibland har svårt att förstå? Men jag är övertygad om att de inte behöver tolkhjälp! De behöver lära sig att läsa och skriva annars halkar de efter allt mer i vårt samhälle! Läsförståelse är en stor del av integrationen!

Om majoriteten och minoritetskultur

Bild vald av ULSANS

Jag har ljudinspelningar av mina äldre släktingar, de som var födda runt förra sekelskiftet. När de berättar om folk de träffat så anger de om det är en lapp, en finne, en jude eller neger. Det var inget konstigt med det, av flera skäl. Dels så var det naturligt att om det var en svensk från majoritetskulturen så behövde inget sägas, det var underförstått. Dels levde de länge under en tid när det var från staten påbjudet att notera vilka som inte tillhörde majoritetskulturen. Dels så var deras notering en bekräftelse på att de uppfattat dessa människors egenart.

Idag får vi inte säga lapp, finne, neger, jude eller zigenare. Men vi gamlingar gör det ofta ändå, för att det är i den världen vi också vuxit upp. Inte heller för oss innebär det egentligen någon diskriminering, nedvärdering eller liknande.

Läs hela artikeln HÄR.

Den förbannade regeringen

Tidigt lärde jag mig vikten av att ha ett vårdat språk. Ett rikt ordförråd behöver inga svordomar. Det går att uttrycka sina känslor utan att använda skällsord och invektiv. Ett vårdat språk ger ett seriöst intryck och höjer min status. Jag blir trovärdig!

Men nu har det hänt igen. Vår statsministers ordförråd kan ännu en gång ifrågasättas:

– Jag blir så förbannad, det är vidrigt, när jag läste om det kändes det i magen. Vi får aldrig sluta bekämpa rasism och främlingsfientlighet.

Så sa han i en intervju i veckan! På synonymer.se ser jag att förbannad kan ersättas med: djävla, djävligt, förbaskad, förbaskat, jäkla och satans. Själv använder jag dessa ord ytterst sällan och då aldrig i offentligheten.

På samma sajt ser jag att vidrigt kan ersättas med: motbjudande, avskyvärd, vedervärdig, vederstygglig, otäck, förhatlig, vämjelig, äcklig; mycket ogynnsam, obehaglig och ruskig. Det låter som något som framkallar kräkreflexer!

Vad var det då som fick Sveriges statsminister att uttrycka dessa känslor i offentligheten? Borde inte statsministern vara ett föredöme och ha ett vårdat språk? Allt handlade ju om att svenska folket själv vill välja sin vårdpersonal som de bekostar själv! Blev han arg och fick kräkreflexer för att svenska folket har en egen uppfattning som går emot regeringens – att befolkningen själv vill bestämma? Hur fick han in rasism och främlingsfientlighet i detta? Vill han bekämpa folkets vilja?

“Jag blir förtvivlad och förbannad när jag hör om de två barn i förskole- och skolåldern som under lördagen skottskadades i ett bostadsområde i södra Stockholm. Detta besinningslösa våld som sätter hela bostadsområden i skräck är fruktansvärt”, skrev Stefan Löfven på Facebook efter att två små barn blivit beskjutna i Flemingsberg.

Förstår han inte att han är den högsta ansvariga i Sverige? Han ansvarar för den politiska verkligheten och konsekvenserna av den! Han ska vara ”förtvivlad och förbannad” över regeringens misslyckande då det gäller att knäcka brottsligheten. Redan i mars 2017 sa han att hans dag var fylld med att knäcka gängbrottsligheten!

Men statsministern är inte den enda. Morgan Johansson brukar använda ordet förbannad då och då i offentligheten. Likaså Mikael Damberg. Men även de är ansvariga och deras beslut eller beslutsvånda leder till de konsekvenser som vi ser i form av gängbrottslighet!

”BB som är helt fullbelagda och barnmorskor som inte ens hinner gå på toaletten.

Efter en våg av ilska och oro över läget i förlossningsvården svarar nu ansvariga politiker på kritiken.

– Jag blev så förbannad när jag fick höra om detta, så här ska vi inte behöva ha det i svensk vård, säger Annika Strandhäll (S), ansvarig minister.”

Så skrev jag i juli 2017. Men hade hon verkligen inte förstått? Hon hade ju ansvaret för att vården skulle fungera! Det var hon som måste prioritera och lägga resurserna på rätt saker. Det var hon som måste göra det attraktivt att jobba inom vården. När hon minskade resurserna till vården – samtidigt som befolkningen ökade – så borde hon inse att någon kommer att bli lidande, att personalen blev utbrända och söker andra arbetsplatser och att patientsäkerheten hotas. Det räcker inte att bli förbannad eller att skjuta ifrån sig ansvaret!

Men denna regering tycks ha som signum att bli förbannade. Anders Ygeman har ofta sagt i TV att han är förbannad t ex sade han i Agenda i maj-2016 ”Det är för jävligt!”

Om vi nu bortser ifrån regeringens dåliga språk, så undrar jag ändå: Har verkligen vår regering, och den högsta maktinstansen i landet rätt att bli förbannade, när deras beslut inte kan verkställas till fullo pga resursbrist? Är det inte de själv som ska se till att verkställarna får de verktyg som behövs. Det är ju inte så lätt att slå i en spik utan hammare eller att skruva i en skruv utan skruvmejsel. Men det är precis detta som regeringen kräver av verkställarna : vården, polisen, domstolen osv. Borde de inte bli förbannade på sig själv och det kaos som de skapar i vårt land? Har statsministern rätt att bli arg för att befolkningen vill ha valfrihet? Har han rätt att kalla befolkningen för rasister och främlingsfientliga? Han har ansvar för allt som händer i vårt land!