Muntligt och skriftligt

Hur viktigt är det egentligen att kunna uttrycka sig både muntligt och skriftligt? Den frågan ställer jag mig ofta eftersom jag anser att den förändring som svenska språket genomgår inte är till det bättre.

Jag läste nämligen att vi går mot ett samhälle utan skriftspråk!

”Lisa Schuman sitter i ett ljust sammanträdesrum i Solna. Hon är regionchef för Storesupport, ett företag som förser handeln med springvikarier och extrapersonal. Schuman har arbetat i decennier med personalfrågor i detaljhandeln. Hon har märkt något nytt.

Många kan inte skriva i dagens läge, säger hon.”

”Därför har vi börjat med videorekrytering, säger Schuman. Många är inte bekväma med att skriva. Förmågan att författa en meritlista har sjunkit. Så vi ger dem möjlighet att spela in en video och presentera sig. Hälften av de som söker arbete i butik spelar in en video.”

”Många unga säger: varför ska jag skriva en meritlista? Jag kan komma upp och presentera mig. Grundstrukturen i samhället, hur man beter sig, har förändrats, säger Lisa Schuman.”

En stor del av de unga klarar alltså inte av att skriva en text! De klarar inte av att skriva en enkel berättelse om sig själv. Men vad har de lärt sig i skolan? Många av dem knappar ju hela dagarna på mobiltelefonen och är ute och surfar på sociala medier. Varför klarar de inte av att skriva en enkel berättelse om sig själva? Hur är det då med läsningen – klarar de av att läsa en skriven text?

Har vid några tidigare tillfälle berättat om att jag lärde mig att läsa och skriva genom att klippa ut bokstäver ur dagstidningen och lägga ord. När mor hade godkänt ordet och stavningen så skrev jag det på papper. När jag sen började skolan hade vi välskrivning på schemat. Jag skrev hela sidor med en bokstav tills fröken blev nöjd och jag fick en guldstjärna. Samma procedur med både textning och skrivstil – med lutpapper! Först med blyertspenna sen med stålpenna som doppades i bläck. Om jag var oförsiktig så kom det en bläckplump i boken. Snabbt sög jag upp den med läskpappret. Sen fick jag börja använda reservoarpenna där bläcket sögs upp i en behållare i pennan. Den var lättare att skriva med. Bokstäverna blev jämntjocka. Eller var det jag som hade övat upp mina färdigheter i välskrivning?

välskrivning

Dessutom övade vi stavning och grammatik. Det mesta av detta, som jag lärde mig för 50-55 år sedan sitter kvar i bakhuvudet. Ibland funderar jag på hur ett ord ska stavas – tycker att det ser fel ut. Slår genast upp ordet eller frågar sambon. Jag vill ju att min text ska se prydlig ut. Naturligtvis börjar jag meningar med stor bokstav, använder komma och punkt och skriver fullständiga meningar kanske med bisatser.

Ja,  jag är noggrann med språket som jag använder – både muntligt och skriftligt. Anser att om jag vill nå ut med min text så måste jag uttrycka mig tydligt och lättförståeligt. Läsaren ska inte behöva gissa vad jag menar. Ändå kan det bli missförstånd ibland.

Mot slutet av 1970-talet lanserade Posten en kampanj ”Skriv som du talar”. I en tid som präglades av en rädsla för att det skrivna språket höll på att dö ut eftersom ”tv-samhället” och den rörliga bilden skulle ta över, försökte posten ta bort hindren för skrivande. Men många  såg uppmaningen att skriva som man talar som farlig. En hetsig språkdebatt utbröt. Det talades om språkets förfall.

Jag upplever det som om debatten lever vidare – eller borde göra det! Ibland läser jag och läser och undrar varför jag inte förstår vad som menas. Detta gäller både de som har skrivandet som profession och hobbyskrivare och ovana skrivare. Allt hade blivit enklare om de hade följt skrivreglerna med fullständiga meningar, punkt och komma. I dag verkar det som om människor är så vana att skriva korta och obegripliga tweets och/eller SMS. De uttrycker sig enstavigt och använder hellre smilisar. Det blir ett torftigt språk! Speciellt då det blandas med svordomar och hat!

 

Igår läste jag en lång text skriven av Björn Ranelid  som handlade om svenska språkets förfall. Han avslutade med orden:

”Språket blir inte rikare, vackrare och bättre, om alla ord som består av fler än sju bokstäver stympas till tre eller fyra. Det är inte en utveckling; det är bara destruktivt och dumt.”

Jag kan bara hålla med honom. Vi behöver sammansatta ord som inte särskrives. Vi behöver nyanser i språket och synonymer. Då behöver vi inte polarisera språket. Idag tycks en stor del av befolkningen inte förstå att det finns mellanting på ytterlighetsorden. Jag behöver inte vare sig älska eller hata – däremot kan jag tycka om, gilla, tycka illa om och t o m avsky. Jag behöver inte vara vare sig för eller emot. Hata är inte detsamma som att kritisera. Hota är inte detsamma som att kritisera. Det är viktigt att ha ett stort ordförråd oh att kunna nyansera sitt språk utifrån tillfälle.

Varje medborgare måste kunna uttrycka sig i tal och skrift. Har skolan missat detta? Den som inte kan skriva har antagligen svårigheter i att tillgodogöra sig en skriven text också. Den som har ett torftigt språk kan inte uttrycka sina sinnesstämningar. Jag vill inte att framtidens språk ska bli emojis. Då är vi ju tillbaka i runskriften eller i grottmålningarnas tid.

Den som inte behärskar vårt språk riskerar att hamna i ett utanförskap. De får inte tillgång till samhällsinformation. De får svårigheter i att konkurrera på arbetsmarknaden. De språkliga klyftorna har mycket större inverkan på hur en människa klarar sig i samhället än vad de socioekonomiska faktorerna har.

Faktaresistenta utmaningar

Det blir allt mer tydligt att agendan för makten är att sprida förvirring. Vi människor ska bli så förvirrade att vi letar efter halmstrå att lita på – alltså välja ”eliten”.

Ingenting förändras – mer än ordvalet.

” 1980 hade Jan Myrdal och Sven Fagerberg diskuterat i samma tidning, om politikernas svikta ansvar. I artiklar som ”Du gamla, fria vänsterfascism” och ”Det intellektuella ansvaret” framhärdade de att det var kulturella personer som värnade mångfald, demokrati och kunskap, där politikerna lyste med sin frånvaro.

Därefter gjordes undersökningar om svenskarnas inställning till sina politiska representanter. Det visade sig att folket ”ogillade, misstrodde eller föraktade” sina politiker. Detta förhållande bemötte Biörck i sin artikel på Brännpunkt med frågan ”Är riksdagsmän föraktliga?”. Biörck försvarade sina riksdagskollegor i artikeln, men menade att massmedierna i så fall var den instans som genererade detta förakt, i den mån det fanns. Andra hävdade att ”politiken måste skötas av folket och för folket och inte av en yrkeskår avskild från folket. Det är från denna ständigt växande kår som hotet mot demokratin kommer och inte från folket som på goda grunder föraktar sådana politiker.” enl Wikipedia.

Det var alltså för snart 40 år sedan som ordet ”politikerförakt” började användas i den mening att vi vanliga medborgare föraktar politikernas välvilja – när de försöker tala om för oss hur vilka behov vi har. Då skylldes massmedierna fr att sprida detta politikerförakt

Idag har politikerna implementerat nya ord som utmaningar istället för svårigheter. De etablerade massmedierna har valt att var med på tåget. De har valt sida – politikernas sida. De vill tillhöra eliten!

Nu har deras favorituttryck blivit ”faktaresistent”.

” Att vara faktaresistent innebär att man inte låter konkret fakta påverka sin uppfattning, trots att faktan motbevisar uppfattningen. Som ett exempel kan personer som sätter sin tilltro till konspirationsteorier, och vägrar lyssna på motstridande och bevisande fakta, kallas faktaresistenta.” enl Synonymerna.

Men vad är då fakta? Jo, det betyder egentligen information. Är all information riktig? Naturligtvis inte! All information är utformad utifrån det budskap som man vill nå ut med. Det gäller ju bara att hitta något bevis för att min information är riktig. När man trodde att jorden var platt så var det fakta. Idag har vi andra kunskaper och måste revidera dessa fakta. Nu vet vi att jorden är rund och det är fakta för oss.

När ett politiskt parti eller massmedierna informerar oss, så är det inte fakta. De kanske anser att det är fakta men utelämnar information som inte passar in i deras agenda. De vill att vi ska svälja deras budskap med hull och hår. Om vi inte gör det så är vi elaka och faktaresistenta. I förlängningen hänger vi oss åt konspirationsteorier!

Men egentligen handlar det om samma förakt, politiker- och medieförakt, som fanns för 40 år sedan. När man inte lyssnar på vanliga människor, försöker förhandla bort demokratin, vill inskränka yttrandefriheten, vill utbilda människor till lydiga rättroende medborgare, vill tala om för befolkningen vilka fakta som är relevanta och med andra ord göra oss till marionetter för deras politiska visioner – ja, då används översittarattityder. Då vill man splittra och göra oss faktaresistenta. Då kommer begreppen false news och trollfabriker. De orden är påhittade enbart för att skrämma vanliga människor. De som använder sig mest av dessa ord är de som mest själv använder sig av lögner och halva sanningar.

De har ett mål att få makt över befolkningen! Deras strategi är att sprida förvirring! Vem i hela världen kan man lita på?

Fördomsfulla ingångsvärde

Oftast bildar vi uppfattning om personer som vi möter ganska snabbt. De första minuterna är viktiga. Utseendet spelar stor roll. Men också hur personerna rör sig och framförallt vad de säger – om de säger något. Oftast har vi rätt i denna uppfattning som vi får under första stunden. Men ibland slår det helt fel.

Jag minns en sådan situation där jag helt fördomsfylld bildar mig en uppfattning som visar sig vara helt felaktig. Den situationen utspelade sig för några somrar sedan när vi hade en butik. Jag var ensam och det kom in en kille som såg ut att komma från Hells Angels, skinnkläder, tatueringar, ringar i öronen, bredaxlad och såg ut som om han var uppumpad med anabola steroider. Han påminde mig om Hulken. Han gick runt i butiken. Han sa ingenting. Gick bara runt och tittade. Efter en stund kom det in en tjej som såg ut att komma från samma organisation. Mitt hjärta befann sig i halsgropen!

De säger något till varandra och så kommer han fram till mig och frågar efter några byxor – den typen som han hade köpt i vår webbshop. Han presenterade sig som Björn. Mitt hjärta hamnade förvånat på rätt plats. Jag kom ihåg byxorna som jag hade skickat till Björn som bodde ca 40 mil från vår stad. Jag trodde att det var hans fru eller sambo som skulle ha dem. Men nu förklarade Björn att han tyckte att de byxorna var så sköna. Han köpte 2 par till. Han presentera tjejen som sin fru och köpte 2 klänningar åt henne.

Samtalet, välviljan och förståelsen gjorde att mina fördomar försvann. Vi blev vänner och de återkom ofta till butiken. Jag tänker på Björn med ett stänk av saknad. Jag funderar kring vad han gör och hur han mår.

Samtalet är alltså viktigt! Men hur inleder vi då samtal med okända människor? Förstärker samtalet våra förutfattade meningar eller ändrar vi uppfattning? Jag har funderat en del kring denna fråga genom åren. I hela mitt yrkesliv har jag ständigt mött nya människor och ofta varit tvungen att öppna samtalet eller ibland finna ett ingångsvärde till fortsatt konversation. Men så sågjag en videosnutt om 5 råd till mig om hur jag ska undvika att kränka en färgad människa och jag förstår ingenting! Fördomar? Är det jag som har fördomar – eller den färgade som har fördomar?

1. Förutsätt inte att jag springer snabbt eller har rytmen i blodet!

Varför skulle jag förutsätta detta? Jag har träffat många färgade människor men har aldrig tänkt i de banorna. Ibland har jag möjligen den förklaringsmodellen om jag ser en färgad sprinterstjärna som lyckas bättre än de vita eller när jag lyssnar på en färgad gospelkör. Det är inget negativt i den förklaringen utan snarare en beundran – en önskan att själv kunna.

Men jag förutsätter inte att alla färgade människor kan springa snabbt eller har rytmen i blodet!

2. Behandla inte mig som om jag inte förstår ett svenskt skämt bara för att jag är färgad – och börja inte förklara!

Nej, varför skulle jag göra det? Jag skämtar aldrig med främlingar eftersom jag inte vet något om dem eller hur de ska uppfatta skämtet. Om jag över huvud taget börjar förklara något för någon, beror det på att personen ifråga ser ut som en fågelholk i ansiktet. Jag ser alltså att denne inte har förstått och vill av ren välvilja förtydliga. Det gäller oavsett om personen är färgad eller vit!

3. Prata inte engelska med mig – för jag kan svenska!

Nej varför skulle jag göra det? Jag börjar alltid att prata på svenska här i Sverige – eftersom det är det språket som vi talar i Sverige. Om personen inte förstår får de säga det. Då kan jag fråga om de talar engelska eller tyska – eftersom jag behärskar de språken. I värsta hand får vi kommunicera med händer och fötter.

4. Kommentera inte att jag pratar bra svenska!

Varför inte? Om jag hör att någon pratar på knagglig svenska så undrar jag hur länge de har varit i landet. Om de svarar 6 månader eller 1 år så kan jag beundrande kommentera: ”Vad duktig du är som har lärt dig så bra svenska! Svenska är ett svårt språk!”

5. Fråga inte var jag kommer ifrån!

Varför inte? Om jag hör en annan dialekt som norrbottniska, skånska, göteborgska eller ett annat språk som danska, norska, tyska, flamländska, spanska, engelska eller något annat så frågar jag av rent intresse var de kommer ifrån.

Ett ingångsvärde till samtal i den svenska kulturen är att prata om väder, språk eller var personen kommer ifrån. Vi vill inte kommentera personliga saker. Alltså väljer vi att hålla ett neutralt samtal med okända. För vi vill vara snälla och hänsynstagande. Det ligger i vår kultur.

Om ett samtal börjar med språket eller var någon kommer ifrån så kan det fortsätta med en fråga om deras ort eller land och kanske en kommentar om när jag själv besökte platsen. Det är så ett samtal förs vidare. Vad ska vi annars prata om? År det de färgade som ska uppfostra oss i vårt eget land?

Konstruktiva samtal bygger på förståelse och öppenhet – inte på misstankar och kränkthet. Ska vi  tassa på tå för att inte kränka vissa individer så stannar samtalet, förståelsen och gemenskapen av. Vi kommer aldrig att mötas eller umgås om vi hela tiden riskerar möta lättkränkthet. Den som vill leva i vårt samhälle måste acceptera våra ingångsvärde i samtal och gemenskap!

När jag idag hörde att vi svenskar skulle vara det mest fördomsfulla folket i hela EU så blir jag arg! Jag vill snarare beskriva oss som toleranta och förstående, till den grad att vi är på väg att sudda ut vår egenart. Vi måste nog bli mer fördomsfulla för att bevara vår egen kultur!

samtal

 

Tidigare äldre inlägg

Motvalls blogg

Förflugna tankar och bevingade ord.

Peter Harold - Skrivarens blogg

Skrivandet är frihet - jag skriver för friheten.

pspringare

The greatest WordPress.com site in all the land!

Varjager's Weblog

I vår del av världen. En titt på fosterlandet och dess styrande elit med kritiska ögon.

Petterssons gör skillnad!

Oberoende nyheter, satir och allvar om politik, journalistik, invandring, mångkultur, islam, brottslighet, rasism, natur, livet och musik.

Tanja Bergkvists Blog

Kamp mot fördumningsindustrin

Ett vettigt alternativ

Om man tänker steget längre

Erling Hellenäs svenska blog

Den stora bilden och dess delar

Hexanmexan "shake my hand?"

Elefanten dog en plågsam död

Rune Lanestrands blogg

Politik, jordbruk, Vänersborg, Sverige, EU och världen kommenteras av småbrukaren Rune Lanestrand

corneliadahlberg

Gräsrotsrevolution

WTF?

100 möjligheter istället för hen!

Anna Ernius

politik, litteratur och möten med världen

Ryggraden!

Qui tacet, consen'tit.

Nya Il Convito

Mohamed Omars blogg om fezens filosofi, gotisk steampunk och upsaliensisk pulp fiction

Josefin Utas

Mina egna tankar om nuet och framtiden

Otillständig

- kroniskt oppositionell

Helena Palena

ENVAR SIN EGEN REDAKTÖR! Copyright!

Asylkaos

Politiker och media förstör vårt land. Nu försvarar vi oss. (Alla texter och bilder är fria att sprida vidare.)

anthropocene

Ett partipolitiskt oberoende libertarianskt forum för debatt och opinionsbildning

DET GODA SAMHÄLLET

HÄR SKAPAS SAMTIDENS SJÄLVFÖRSTÅELSE

%d bloggare gillar detta: