Alla känner apan, men apan känner ingen

En promenad igår fick mig att fundera på ordspråket ovan. Många hälsade glatt leende på läpparna. Jag funderade på vem de var! Jag kände inte igen dem. De kände tydligen igen mig eller sambon. Var hade de träffat oss tidigare?

Det kunde ju vara någon som jag hade träffat på min tidigare arbetsplats eller när vi hade en butik. Det kunde vara någon i grannskapet eller som jobbade på ICA. Det kunde vara någon som brukar promenera utanför vårt hus eller bekanta till bekanta. Kanske någon av dem som brukar titta på vår tomatodling när de går förbi? Det kunde också vara någon som har fått reda på (via bekanta eller grannar) att vi tillbringar vinterhalvåret nere i Spanien och blev kvar ett år extra pga ett virus. De kanske hade läst tidningsartikeln om att jag har skrivit en bok om detta.

I vilket fall som helst så kände de igen mig eller sambon och med tanke på hälsningen och leendet så hade de positiva tankar om oss. Det skulle vara hemskt om de hade tänkt något negativt om oss. Men hur mycket vet de om oss egentligen? Har de hört andra människor tala om oss?

De flesta kunskaper som vi har om andra människor bygger ju på positivt och negativt skvaller samt hur vår omvärld beskriver människor som de känner eller har fått beskrivna i sin tur av andra. Jag har själv hört en mängd skvaller om människor och långt senare fått reda på att ingenting av detta stämde.

Jag minns mitten av 1960-talet då jag var ensamstående tonårsmamma. Sonen var 17 år och hade en mängd kompisar som ofta var hemma hos oss på kvällarna. Jag fick på omvägen höra att jag levde ett sexuellt vidlyftigt liv och hade en mängd män som kom och hälsade på mig! När jag några år senare köpte ett hus så skvallrades det om att jag hade fått ett stort arv eller möjligen hade vunnit på tips eller hade träffat någon rik gubbe som jag skinnade på pengar. Ingenting av det var sant! Jag betalde mina räntor och amorteringar själv!

Det är lätt att hitta på historier om andra människor och sprida dem! Det är lätt att skaffa sig fördomar om andra människor. Därför bör alla vara noggranna med vad de sprider vidare och fundera över hur mottagaren uppfattar det som man skriver eller säger. Idag blev jag upprörd över följande kommentar skriven av en ung man, som kanske inte själv tillhör de smartaste:

Personen som skrev detta kan alltså inte ta kritik utan kallar dem som kritiserar för bittra. Jag har många gånger själv blivit kallad för att vara bitter när jag framför kritik i kommentarsfälten. Dessutom anser skribenten att de som kritiserar är gamla och hoppas på att de snart ska dö! Han vill slippa att se eller höra kommentarer från äldre människor. Varför? Jo, han anser att han och hans generation vet bäst! Jag anser att han har fördomar om äldre och borde lyssna mer på dem! Äldre människor har mycket kunskap att dela med sig av!

Fördomar har vi alla. Fördomar är ett sätt att hävda vår egen storhet. Vi tror oss veta allt – mycket bättre än andra! Vi borde kanske rannsaka oss själv, tänka om och revidera våra fördomar då och då? Alla känner apan, men apan känner ingen. Alla känner apan utan att ens ha träffat apan! Apan känner ingen och har kanske inte hunnit tillägna sig fördomar än? Den är som en öppen bok innan skvallret och fördomarna når den. Då känner även apan alla eller tror i alla fall att den gör det!

Det är svårt att välja – skvaller eller seriositet

Alla människor har ett personligt ansvar och gör sina egna personliga val. Det gäller helt vanliga vardagliga ting men också vilken information vi ska suga åt oss och vad vi ska göra med den.

Jag tänker på den gamla sketchen där Tage Danielsson ska sälja en kvällstidning till en köpsugen Gösta Ekman är en klassiker, som visar hur villrådig man kan bli när två produkter till ytan är ganska lika. Vad är det för skillnad, egentligen? Vad ska man välja?

Omvärlden ser ju precis likadan ut för oss alla. Jag läste att det  cirklar ca 400 miljarder informationsbitar per sekund runt om oss. Men vi kan ju bara registrera ca 2000 av dem! Det är antagligen olika bitar som vi registrerar beroende av hur vi är som människor, vår bakgrund, vår utbildning, våra referensramar osv. Jag suger kanske åt mig just de informationsbitar som uppfyller mitt syfte? De andra, som jag kanske borde suga åt mig märker jag inte. Andra människor uppmärksammar inte de viktiga informationsbitar som de skulle behöva för att göra livet bättre och fortsätter sen  att klaga på alla missade chanser … Det är inte lätt att hitta rätt bland alla informationsbitar. Vårt informationsflöde har blivit ett stort problem!

Omvärlden ser ju precis likadan ut för oss alla. Jag läste att det  cirklar ca 400 miljarder informationsbitar per sekund runt om oss. Men vi kan ju bara registrera ca 2000 av dem! Det är antagligen olika bitar som vi registrerar beroende av hur vi är som människor, vår bakgrund, vår utbildning, våra referensramar osv. Jag suger kanske åt mig just de informationsbitar som uppfyller mitt syfte? De andra, som jag kanske borde suga åt mig märker jag inte. Andra människor uppmärksammar inte de viktiga informationsbitar som de skulle behöva för att göra livet bättre och fortsätter sen  att klaga på alla missade chanser … Det är inte lätt att hitta rätt bland alla informationsbitar. Vårt informationsflöde har blivit ett stort problem!

Martin Ingvar sa en gång, i frågeprogrammet ”Fråga Lund”, att vi kan skapa minnen av framtiden. Han menade att våra hjärnor inte kan skilja tänkta händelser med starka känslor från verkliga händelser. Tänker vi tillräckligt ofta på något som vi vill uppleva så har vi större möjligheter att verkligen få göra det.

Normalt sätt brukar jag inte suga åt mig skvaller och det är ytterst sällan som jag vidarebefordrar det. Igår gjorde jag ett undantag. Undantaget kan vara berättigat eftersom det gällde en offentlig person. Jag skvallrar ju aldrig om privatpersoner! Nu gällde det i alla fall ”Annie Lööf spelar golf”. Jag trodde aldrig att jag skulle sprida detta så mycket! Det var ju inget viktigt – tyckte jag! Men resultatet blev annorlunda. Hittills har 755 personer läst dessa – i mitt tycke – oväsentliga rader!

När jag dagen innan skrev om att ”Det skjuts för mycket i vårt trygga land” fick jag ett 50-tal läsare! Det var ett inlägg debatten om gängkriminaliteten och skjutningar där oskyldiga människor drabbas. Jag tyckte att detta var viktigt att skriva om. Jag hoppades faktiskt att fler skulle läsa.

Nu har jag förstått: Omvärlden väljer inte samma informationsbitar som jag gör! De flesta människor föredrar skvaller framför allvarliga debattämnen. De vill inte tänka eller kritisera politiker i sakfrågor. Det är så mycket lättare att följa massan, skvallra och prata skit! De flesta är kanske informationströtta? De vill inte välja seriös information.

Ännu en gång – för de har varit många genom åren – ställer jag mig frågan: Är jag ALLTFÖR seriös? Svaret blir som vanligt: JA! Men vad ska jag göra åt det? Mitt samvete säger åt mig att jag måste vara seriös för att vara trovärdig. Jag skulle inte vara jag – om jag inte var seriös! Det är svårt att välja. Ska jag vara seriös och bli ihågkommen som trovärdig eller segla fram på en populistisk våg?

Som alla mina tidigare beslut väljer jag att vara seriös! Även de få gånger som jag faller in i skvallrarnas kör väljer jag att försöka hålla mig till fakta och att bara skvallra om människor som själv har satt sin gloria på sned!

Bryt inte mot normerna

I vårt samhälle måste vi följa mängden och aldrig sticka ut med annorlunda uppfattningar. Igår läste jag i Helena Edlunds blogg att hon ofta har fått höra:

”Måste du ha så många åsikter? Kan du inte bara vara tyst och foga dig..?”

Hon har hört det så ofta att hon nu slutar att blogga! Jag har hört ungefär samma saker i hela mitt liv. Normerna i ett samhälle sätter upp regler för hur människor får säga, skriva eller uppföra sig. Den som inte följer dessa regler utsätts för skvaller, förtal och hat. Det allra bästa är om vi fogar in oss som små dammråttor i mängden – varken syns eller hörs.

Jag minns redan under min skoltid så fanns det några tjejer i klassen som satte upp normerna. De stod och tisslade och tasslade och kommenterade. Ibland blev jag inbjuden till gruppen – när jag hade några fina bokmärken eller filmstjärnor som de ville byta till sig. Men då gällde det att uppföra sig och att låta dem bestämma reglerna. För det mesta tackade jag nej till deras inbjudan med hänvisning till att jag redan hade lovat att leka med någon annan. På den tiden vågade jag nog inte säga vad jag tyckte. Däremot skrev jag det på FB till en av dem för några år sedan. Jag skrev: ”Redan i skolan ville du bestämma, då gick det men inte nu! Därför tar jag bort dig som vän!” Hon mobiliserade en mängd andra vänner för att trakassera mig. Jag svarade dem att de inte skulle blanda sig i vilka jag ville ha som vänner. Några förstod men andra blev sura.

Nästa minne har jag från när jag jobbade på barnsjukhuset i början av 1970-talet. Normen var att göra vad vi skulle men inte mer. Fick vi tid över så gick vi till personalrummet och skvallrade en stund. Det kom in en vikarie och hon röt mot normen. När hon hade gjort vad hon skulle så gick hon in till barnen – lekte med dem eller läste en saga. Oj vad det skvallrade om henne. Hon förstörde för oss andra! Vi kunde bli tvingade att göra likadant. En sköterska gick till översköterskan med en lögnaktig historia om hur olämplig vikarien var på avdelningen. Dagen efter blev vikarien förflyttad och ordningen återställd.

Så har det fortsatt under hela mitt liv. Kvinnor runt mig har satt upp normer. Den som har brutit mot normerna har fått finna sig i lögner, skvaller och förtal. Ju äldre jag har blivit desto oftare har jag sagt ifrån. Jag har inte ställt upp på systerskapet och har hållit mig med få vänner. Ofta har jag tänkt: Låt dem skvallra! Imorgon är det någon annan de skvallrar om!

Så läste jag:

Forskare har i en ny studie kartlagt vilka reaktioner som anses vara mest lämpliga mot någon som bryter en norm. Skvaller är högt värderat som passande reaktion i Sverige.

I 26 länder, däribland Indonesien och Spanien, ansågs verbal konfrontation som mest lämpligt. Att inte reagera alls ansågs mest lämpligt i resterande 31 länder, där skvaller var högt värderat som passande reaktion i Sverige.

För länder med högre medianinkomst, visade sig skvaller vara mer lämpligt i högre utsträckning. Fysisk konfrontation ansågs bli mindre passande när levnadsstandarden blir bättre, enligt studien. 

I Sverige är alltså skvaller högt skattat. Vi ser det i medierna – både MSM och de sociala medierna. De som ryter mot normerna och yttrar felåsikter ska bannas med lögner, förtal och skvaller! Vi skribenter märker det. Några slutar att skriva. Andra blir ilskna och eldar på.. Jag själv tänker mig för om jag ska ge mig in i en diskussion på nätet eller ej. Jag har också lärt mig att avsluta en diskussion med att skriva: ”Detta blir mitt sista inlägg i frågan. Ytterligare diskussioner tillför ingenting. Tack för mig!” Jag får i 99 % av fallen ytterligare en mängd ilskna och förolämpande kommentarer. Jag ska ju inte få bestämma när jag vill avsluta diskussionen. De andra ska ju släpa mig i den bruna dyngan först. Jag bryr mig inte!

Den svenska normen bestäms till större delen av feminister. De bestämmer vad som får skrivas, sägas eller göras. De bestämmer också vilka sanningar och fakta som ska accepteras och hur vi ska straffas för att vi inte följer deras normer.

Normsättarna tror att de kan förbjuda åsikter och tysta dem som har fel åsikter! Hittills har de inte lyckats och jag tror inte att de kommer att göra det. Det har alltid funnits individualister som yttrar obekväma åsikter!