Det är svårt att välja – skvaller eller seriositet

Alla människor har ett personligt ansvar och gör sina egna personliga val. Det gäller helt vanliga vardagliga ting men också vilken information vi ska suga åt oss och vad vi ska göra med den.

Jag tänker på den gamla sketchen där Tage Danielsson ska sälja en kvällstidning till en köpsugen Gösta Ekman är en klassiker, som visar hur villrådig man kan bli när två produkter till ytan är ganska lika. Vad är det för skillnad, egentligen? Vad ska man välja?

Omvärlden ser ju precis likadan ut för oss alla. Jag läste att det  cirklar ca 400 miljarder informationsbitar per sekund runt om oss. Men vi kan ju bara registrera ca 2000 av dem! Det är antagligen olika bitar som vi registrerar beroende av hur vi är som människor, vår bakgrund, vår utbildning, våra referensramar osv. Jag suger kanske åt mig just de informationsbitar som uppfyller mitt syfte? De andra, som jag kanske borde suga åt mig märker jag inte. Andra människor uppmärksammar inte de viktiga informationsbitar som de skulle behöva för att göra livet bättre och fortsätter sen  att klaga på alla missade chanser … Det är inte lätt att hitta rätt bland alla informationsbitar. Vårt informationsflöde har blivit ett stort problem!

Omvärlden ser ju precis likadan ut för oss alla. Jag läste att det  cirklar ca 400 miljarder informationsbitar per sekund runt om oss. Men vi kan ju bara registrera ca 2000 av dem! Det är antagligen olika bitar som vi registrerar beroende av hur vi är som människor, vår bakgrund, vår utbildning, våra referensramar osv. Jag suger kanske åt mig just de informationsbitar som uppfyller mitt syfte? De andra, som jag kanske borde suga åt mig märker jag inte. Andra människor uppmärksammar inte de viktiga informationsbitar som de skulle behöva för att göra livet bättre och fortsätter sen  att klaga på alla missade chanser … Det är inte lätt att hitta rätt bland alla informationsbitar. Vårt informationsflöde har blivit ett stort problem!

Martin Ingvar sa en gång, i frågeprogrammet ”Fråga Lund”, att vi kan skapa minnen av framtiden. Han menade att våra hjärnor inte kan skilja tänkta händelser med starka känslor från verkliga händelser. Tänker vi tillräckligt ofta på något som vi vill uppleva så har vi större möjligheter att verkligen få göra det.

Normalt sätt brukar jag inte suga åt mig skvaller och det är ytterst sällan som jag vidarebefordrar det. Igår gjorde jag ett undantag. Undantaget kan vara berättigat eftersom det gällde en offentlig person. Jag skvallrar ju aldrig om privatpersoner! Nu gällde det i alla fall ”Annie Lööf spelar golf”. Jag trodde aldrig att jag skulle sprida detta så mycket! Det var ju inget viktigt – tyckte jag! Men resultatet blev annorlunda. Hittills har 755 personer läst dessa – i mitt tycke – oväsentliga rader!

När jag dagen innan skrev om att ”Det skjuts för mycket i vårt trygga land” fick jag ett 50-tal läsare! Det var ett inlägg debatten om gängkriminaliteten och skjutningar där oskyldiga människor drabbas. Jag tyckte att detta var viktigt att skriva om. Jag hoppades faktiskt att fler skulle läsa.

Nu har jag förstått: Omvärlden väljer inte samma informationsbitar som jag gör! De flesta människor föredrar skvaller framför allvarliga debattämnen. De vill inte tänka eller kritisera politiker i sakfrågor. Det är så mycket lättare att följa massan, skvallra och prata skit! De flesta är kanske informationströtta? De vill inte välja seriös information.

Ännu en gång – för de har varit många genom åren – ställer jag mig frågan: Är jag ALLTFÖR seriös? Svaret blir som vanligt: JA! Men vad ska jag göra åt det? Mitt samvete säger åt mig att jag måste vara seriös för att vara trovärdig. Jag skulle inte vara jag – om jag inte var seriös! Det är svårt att välja. Ska jag vara seriös och bli ihågkommen som trovärdig eller segla fram på en populistisk våg?

Som alla mina tidigare beslut väljer jag att vara seriös! Även de få gånger som jag faller in i skvallrarnas kör väljer jag att försöka hålla mig till fakta och att bara skvallra om människor som själv har satt sin gloria på sned!

Bryt inte mot normerna

I vårt samhälle måste vi följa mängden och aldrig sticka ut med annorlunda uppfattningar. Igår läste jag i Helena Edlunds blogg att hon ofta har fått höra:

”Måste du ha så många åsikter? Kan du inte bara vara tyst och foga dig..?”

Hon har hört det så ofta att hon nu slutar att blogga! Jag har hört ungefär samma saker i hela mitt liv. Normerna i ett samhälle sätter upp regler för hur människor får säga, skriva eller uppföra sig. Den som inte följer dessa regler utsätts för skvaller, förtal och hat. Det allra bästa är om vi fogar in oss som små dammråttor i mängden – varken syns eller hörs.

Jag minns redan under min skoltid så fanns det några tjejer i klassen som satte upp normerna. De stod och tisslade och tasslade och kommenterade. Ibland blev jag inbjuden till gruppen – när jag hade några fina bokmärken eller filmstjärnor som de ville byta till sig. Men då gällde det att uppföra sig och att låta dem bestämma reglerna. För det mesta tackade jag nej till deras inbjudan med hänvisning till att jag redan hade lovat att leka med någon annan. På den tiden vågade jag nog inte säga vad jag tyckte. Däremot skrev jag det på FB till en av dem för några år sedan. Jag skrev: ”Redan i skolan ville du bestämma, då gick det men inte nu! Därför tar jag bort dig som vän!” Hon mobiliserade en mängd andra vänner för att trakassera mig. Jag svarade dem att de inte skulle blanda sig i vilka jag ville ha som vänner. Några förstod men andra blev sura.

Nästa minne har jag från när jag jobbade på barnsjukhuset i början av 1970-talet. Normen var att göra vad vi skulle men inte mer. Fick vi tid över så gick vi till personalrummet och skvallrade en stund. Det kom in en vikarie och hon röt mot normen. När hon hade gjort vad hon skulle så gick hon in till barnen – lekte med dem eller läste en saga. Oj vad det skvallrade om henne. Hon förstörde för oss andra! Vi kunde bli tvingade att göra likadant. En sköterska gick till översköterskan med en lögnaktig historia om hur olämplig vikarien var på avdelningen. Dagen efter blev vikarien förflyttad och ordningen återställd.

Så har det fortsatt under hela mitt liv. Kvinnor runt mig har satt upp normer. Den som har brutit mot normerna har fått finna sig i lögner, skvaller och förtal. Ju äldre jag har blivit desto oftare har jag sagt ifrån. Jag har inte ställt upp på systerskapet och har hållit mig med få vänner. Ofta har jag tänkt: Låt dem skvallra! Imorgon är det någon annan de skvallrar om!

Så läste jag:

Forskare har i en ny studie kartlagt vilka reaktioner som anses vara mest lämpliga mot någon som bryter en norm. Skvaller är högt värderat som passande reaktion i Sverige.

I 26 länder, däribland Indonesien och Spanien, ansågs verbal konfrontation som mest lämpligt. Att inte reagera alls ansågs mest lämpligt i resterande 31 länder, där skvaller var högt värderat som passande reaktion i Sverige.

För länder med högre medianinkomst, visade sig skvaller vara mer lämpligt i högre utsträckning. Fysisk konfrontation ansågs bli mindre passande när levnadsstandarden blir bättre, enligt studien. 

I Sverige är alltså skvaller högt skattat. Vi ser det i medierna – både MSM och de sociala medierna. De som ryter mot normerna och yttrar felåsikter ska bannas med lögner, förtal och skvaller! Vi skribenter märker det. Några slutar att skriva. Andra blir ilskna och eldar på.. Jag själv tänker mig för om jag ska ge mig in i en diskussion på nätet eller ej. Jag har också lärt mig att avsluta en diskussion med att skriva: ”Detta blir mitt sista inlägg i frågan. Ytterligare diskussioner tillför ingenting. Tack för mig!” Jag får i 99 % av fallen ytterligare en mängd ilskna och förolämpande kommentarer. Jag ska ju inte få bestämma när jag vill avsluta diskussionen. De andra ska ju släpa mig i den bruna dyngan först. Jag bryr mig inte!

Den svenska normen bestäms till större delen av feminister. De bestämmer vad som får skrivas, sägas eller göras. De bestämmer också vilka sanningar och fakta som ska accepteras och hur vi ska straffas för att vi inte följer deras normer.

Normsättarna tror att de kan förbjuda åsikter och tysta dem som har fel åsikter! Hittills har de inte lyckats och jag tror inte att de kommer att göra det. Det har alltid funnits individualister som yttrar obekväma åsikter!

Är webben det moderna kafferepet?

Det lär ha varit Karl XII som släpade hem några säckar kaffe som han fått i avskedsgåva i Turkiet och sedan var det hela i gång. Kaffedrickandet tog rejäl fart och på 1700-talet blev det politiskt farligt att samlas för att dricka kaffe. Gustav III förbjöd samling kring kaffekoppen. Där pratades det och kanske till och med om politik som gick ut på att protestera mot kungamakten. Enklast att förbjuda. Dessutom påverkades handelsbalansen av den lyxiga kaffeimporten. Men vem kan stoppa en massrörelse, inte ens en kung. På senare delen av 1800-talet hade kafferepet sin glansperiod.

Var efterlystes brottslingar förr? I kyrkan! Var fick man reda på att äkta män övergivit sina hustrur? I kyrkan! Hur annonserades kommande auktioner? I kyrkan! Var tillkännagavs nya lagar och förordningar? Hur fick människor besked om var viktiga möten skulle äga rum? Hur visste man att landet var i krig och vad som hände under kriser av olika slag? Naturligtvis var det i kyrkan. Den var länge allmogens självklara plats för nyhetsförmedling. Kungörelserna fungerade som ett massmedium och uppläsningen från predikstolarna utgjorde en del i ett system för masskommunikation då tidningar var få och främst lästes av en bildad överklass.

Människor har alltid hittat mötesplatser. Mötesplatserna var den tidens nyhetsförmedling. I  alla tider har svenska folket tisslat och tasslat. I alla tider har de törstat efter nyheter om grannar, om vad som hände på bygden, om vad som hände i byarna runt omkring, om vad som hände i landet och om sina monarker och deras familjer. Det kallas kanske för nutidsorientering? Folket möttes på kyrkbacken, på kalas, vid höbärgning, på marknaden eller liknande tillfällen.

Min mamma drack sitt förmiddagskaffe varje dag tillsammans med en väninna. Ojojoj, vad de skvallrade! Det fanns knappast någon i deras omnejd som undgick deras skvaller! Mamma köpte veckotidningar och slukade altt skvaller som stod i dessa. Pappa köpte FIBaktuellt. Vi lusläste lokaltidningarna och hittade alltid någon snaskig historia om någon. När jag kom i tonåren köpte jag Bildjournalen som presenterade tidens ungdomsidoler och berättade det mesta inom popmusik, schlagermusik och film.

Dagstidningar, radio och TV har velat stå för den ”seriösa” nyhetsförmedlingen dvs de har påstått att det är de som förmedlar sanningen. Kom nyheten från TT så var det sanning.Men så upptäckte vi att TT ägs av de stora nyhetsförmedlarna. De har en egen redaktion som skriver ihop nyheterna som sen kablas ut till olika lokalredaktioner. Många av oss har förstått att deras nyheter är politiskt vinklade och innehåller mer propaganda än nyheter.

Idag läste jag en debattartikel:

Covid-19 och den sociala distanseringen har gjort att internet kommit att spela en ännu större roll i våra liv. 

För många innebär mer skärmtid under pandemin en ökad risk att utsättas för rasism och hat. För andra, en tillvaro där man får sin rasistiska världsbild bekräftad, skriver Haris Grabovac från Teskedsorden.

Genom att mäta rasistiska ord, tilltal, begrepp och åsikter i sociala medier och andra forum på nätet kan vi på Teskedsorden konstatera att 1,8 miljoner svenskar nås i genomsnitt varje vecka av rasistiska uttryck på internet. Det motsvarar cirka 250 000 svenskar per dag. Variationerna vecka till vecka är dock stora. Under den första veckan i december var motsvarande siffra 3,2 miljoner svenskar. 

Ändå är det bara en bråkdel. Våra undersökningar har genomförts på nätets öppna forum. Hur mycket rasism som uttrycks mellan människor i direktkommunikation eller genom stängda forum, kan vi bara sia om. 

Nu mäter de alltså antalet rasistiska ord, tilltal, begrepp och åsikter i sociala medier och andra forum på nätet! Vem definierar dessa begrepp? Webben har blivit en plats där moderna människor möts och skvallrar om sin vardag, kändisar och beslutsfattare. Jag tror inte att det är någon större skillnad på detta skvaller än vad det var på 1700-talets kafferep! Men rädslan är lika stor för att det är politiskt farligt! Man använder orden rasism och hat för att tysta medmänniskor. Dock tror jag att alla människor har ett behov av att träffas och skvallra. Då – före webben – träffades man fysiskt. Nu träffas man via sitt sociala forum. Man träffar likasinnade och talar om gemensamma intressen. Den som är intresserad av sin hembygd går med i ett forum för detta, den som vill diskutera mat eller kakor följer ett sådant forum, den som vill prata husdjur väljer ett sådant forum och den som vill diskutera politik väljer sådana forum. Så är det man söker sig till likasinnade. Min mamma hade inte haft något utbyte av att dricka sitt morgonkaffe tillsammans med en direktör eller någon ur kungligheten. Som tonåring kände jag inte för att läsa ledarartiklar i DN. Som vuxen känner jag avsmak för allt skvaller om kändisar.

Webben har gett mig något som andra medier inte kan ge! Jag kan själv välja vilka forum jag vill använda mig av, jämföra olika uppgifter, kontrollera fakta samt få information från en mängd olika uppgiftslämnare långt innan de sk nyhetsförmedlarna hinner förvanska informationen.

Kafferepet fyllde en social funktion. Idag har webben tagit över denna funktion!