Vi krattar manegen

Under större delen av mitt liv har olika medier haft stor betydelse för mig. När jag var liten fanns alltid lokaltidningen Trelleborgs Allehanda på köksbordet. Vi lyssnade på radio och jag skrev brev till farbror Sven som ledde Barnens brevlåda. Jag var en stolt 7- kanske 8-åring när han läste upp mitt brev i radion. Jag berättade i brevet att jag hade 2 undulater som hette Ollie och Magda.

När vi några år senare flyttad till Malmö så var det tidningen Arbetet. Den var i 2 delar. Far och jag smög upp tidigt på morgonen och läste varsin del under tystnad till frukosten. Ibland vaknade mor och störde vår morgonidyll.  När sedan TV:n kom in i vår lägenhet i början av 60-talet så följde vi naturligtvis nyhetssändningarna med stort intresse. Ibland köpte vi Kvällsposten. Det var under denna tiden som jag började engagera mig politiskt – inom organisationer och via insändare.

Som vuxen har jag flyttat en del men alltid haft en dagstidning från Arbetet till Tranås Tidningen till Oskarshamns Tidningen. Ofta har den kompletterats med Aftonbladet eller Expressen iallafall på helgerna. Nyheter har alltid varit en viktig del av mitt liv. Men när kvällstidningarna började publicera på internet så slutade jag att köpa dessa som papperstidning. Jag läste ju nyheter på datorn. När sen morgontidningarna började publicera på internet så kunde jag läsa DN, Sydsvenskan, GP, osv på nätet. samtidigt upptäckte jag att jag kan läsa internationell media på nätet. För ett halvår sedan sade jag upp prenumerationen på papperstidningen och jag saknar inte den. Jag får ju all information som jag vill ha på nätet. Jag kan läsa om samma sak i många olika medier och jämföra hur och vad de har skrivit.

Det är väl därför som jag har upptäckt att de etablerade medierna ofta lämnar ut en tillrättalagd sanning – en sanning som passar in på den egna agendan. Hanne Kjöller skrev i sin bok att ”Halva sanningar är också lögner” Hon har så rätt! När jag växte upp så stod TT för sanningen. Men nu har TT egna journalister som skriver och säljer sina artiklar till de flesta medierna. Att en artikel har undertecknats med TT är ingen garant för sanning. Har själv försökt att hitta fakta bakom en del av deras artiklar t ex när de har påstått att forskare har kommit fram till att vi inte ska äta … Jag har inte funnit någon sådan forskning och absolut inte med de resultaten som det påstås i artikeln. Det är alltså ren propaganda som manglas ut till de flesta tidningsredaktionerna. På redaktionerna runt om i landet är det ont om personal och de kollar inte uppgifterna i TT:s artiklar före publicering.

De etablerade medierna har i takt med att de lagt sig till med att brunsmeta allt som inte stämmer med deras ”halva sanningar” kompletterats med sociala medier. Jag har under större delen av mitt liv skrivit insändare och dagböcker men i början av 2000-talet övergick jag till att skriva egna bloggar samt kommentera på olika debattforum. Ganska snabbt började brunfärgen smetas på mig – inte för att jag tänkte annorlunda än andra utan enbart för att jag vågade sätta mina tankar på pränt.

Jag är medveten om att det fanns många som hade gått emot etablissemanget långt före mig och med mycket större kunskaper än vad jag hade. Men jag slukade allt läsbart och lärde mig mer. Jag vässade mina argument och höll strikt på att enbart diskutera sakfrågor och aldrig göra personangrepp. Men de som jag faktiskt hjälpte och höll med i mitt skrivande var inte uppmärksamma på detta – trots att jag krattade deras manege!

Sen dök det upp nya skribenter och debattörer som jag backade upp men … de verkade inte tacksamma över att jag krattade även deras manege. De vill stå ensamma om att utföra sina konster i cirkusmanegen!

Jag och många med mig fortsätter att kratta manegen åt alla dem som brunsmetas enbart pga sina kunskaper. Det är ju viktigt att vi hjälps åt och stöttar varandra. Jag vet att många av de som jag har stöttat och krattat manegen åt har skrivandet som profession. För mig handlar det ju bara om intresse och en tro på ett bättre samhälle.

Men ännu en gång upplever jag att de som jag har krattat manegen för plötsligt vill vara cirkusdirektörer. Jag hade aldrig hört talas om dem förrän för 5-6 år sedan. Var fanns de tidigare när brunfärgen rann över oss andra? Men nu vill de inte beblandas med oss manegekrattare! De har ruskat av sig brunfärgen som smetades på dem för bara en kort tid sedan oh startar en egen Bulletin. Så lätt är det att glömma sin bakgrund och klättra in i finrummet!

Hoppas att jag aldrig kommer på det stadiet! Jag föredrar nog att vara manegekrattare men önskar att fler hade funnit sin plats där! Det finns alldeles för många ensamvargar och individualister som inte kan eller vill samarbeta. De vill glänsa och vill inte ingå i gemenskapen – bara vara chef över den. Tyvärr så tror jag inte att vår värld blir bättre av detta!

Kratta i Manegen… | KKN Sörmland

Analfabetism – ett kommunikationsproblem

Redan som litet barn var jag nyfiken. De vuxna läste dagstidningar. Det ville även jag kunna! Jag fick några plastbokstäver, Försökte lägga mitt namn och andra ord. Men bokstäverna räckte inte till. Då blev det en sax och dagstidningen. Genast kunde jag som 5-6-åring skriva egna ord och meningar. Sedan fick jag papper och penna. Jag skrev helt enkelt av orden som jag hade skrivit med mina tidningsbokstäver. Det var så jag lärde mig att läsa och skriva och så småningom även räkna. När jag började skolan kunde jag allt detta och tyckte att klasskamraterna var ”dumma i huvudet”. Jag skolvägrade! Mor talade med rektorn som talade med skolfröken och jag fick en mängd extra uppgifter. En bild från min första läsebok:

bok1

Snart blev jag stamkund på biblioteket. Lånade hem stora travar av böcker och en värld utanför hemmets väggar öppnade sig. Jag läste Anne Franks dagbok, Tom Sawyer, Huckleberry Finn, Onkel Tom, Pippi Långstrump, Pelle Svanslös, … Ganska snart övergick jag till vuxenböcker. Föräldrarna prenumererade på tidningen Vi och där läste jag reportage från andra länder. Morgontidningen Arbetet blev en nödvändighet. Det var så jag började ta del av politiska skeenden och skapa en egen politisk grund att stå på.

Som vuxen har denna kunskapstörst fortsatt och det går knappast en dag utan att jag lär mig något nytt.

Detta är grunden till att jag anser att språket är den absolut viktigaste faktorn för en lyckad integration! Den som inte lär sig att uttrycka sig både muntligt och skriftligt på ett språk som förstås av majoriteten, får stora problem med att förstå omvärlden. Den personen får stora problem med att anpassa sig till rådande lagar och normer. Vederbörande kommer att känna sig utanför och kanske känna sig kränkt. Att inte kunna kommunicera med och förstå omvärlden leder inte till integration utan enbart till segregation.

Igår blev jag frustrerad. Min världsbild förändrades en bit. På något sätt har jag varit naiv och trott att analfabetismen är minimal i Sverige och övriga Europa. Om vi lägger tillräckliga resurser i bistånd så kanske vi kan minimera även analfabetismen i de fattiga u-länderna. Men hur är det egentligen? Är det inte bara vår bild av präktighet och vilja glänsa som lyser igenom?

Allt började med att vaktmästaren i vårt vinterboende i Spanien klippte ner pelargonierna som växer utanför entrén. Han kan inte engelska. Min spanska är dålig. Men jag fick ta en stickling av pelargonian. Han och damen som hjälpte honom ville att jag skulle ta den meterhöga biten, som de hade klippt av, och sätta ner i jord. Jag försökte förklara att jag bara ville ha en liten krukväxt. Det blev google translate – översättning från svenska till spanska. Jag skrev ner att vi har dessa blommor som krukväxt i Sverige. När jag visade honom så skakade han sorgset på huvudet och sa att han inte kan läsa. Så återgick han till att klippa ner växterna. Jag kände mig som ett fån. Han är analfabet!

Jag kunde inte sluta att tänka på detta. Jag känner mig som privilegierad som kan både läsa och skriva både på svenska, engelska och tyska. Jag kan förstå andra språk – även om jag inte är bra på dem. I min frustration googlade jag på analfabetism och fann bl a:

1936 när inbördeskriget startade och efter att Spanien hade varit en republik under ett antal år var 25 procent av spanjorerna analfabeter. Analfabetismen var en plåga fram till 1950-talet då allt fler lärde sig att läsa. Utbildning har gjort att antalet analfabeter har minskat men fortsatt idag är det 581.600 invånare i Spanien, 1,25 procent av befolkningen, som inte kan läsa eller skriva.

Men hur är det i Sverige då? Det är svårt att hitta någon vettig statistik. Ordet analfabetism tycks vara förbjudet. Istället talas det bara om det mer positiva ordet alfabetism dvs läskunnighet. Men vad innebär läskunnighet? Att kunna läsa en text eller att kunna läsa och förstå? Hur stort ordförråd ska finnas med i texten för att det ska räknas som läskunnig?

Svenska skolbarn har länge varit bäst i världen på att läsa, men sedan 2001 har läskunnigheten bland barn i årskurs fyra minskat i förhållande till Ryssland, Hongkong och Kina som alltså har fler läskunniga barn i samma ålder, läser jag på Wikipedia.

På Europaportalen hittade jag följande statistik från 2009:

Ja, det har nog inte blivit bättre! 2015 hade vi ju en flyktingvåg och vi vet att många av de som kom saknade utbildning. Så vi kan kanske förutsätta att andelen med lässvårigheter har ökat. Sverige kan inte ståta med sitt höga anseende som politikerna försöker slå i oss!

Redan på 1980-talet hade Mac Donalds (i många amerikanska stater) kassaapparater med symboler istället för siffror. Orsaken var svårigheter i att hitta lämplig personal i områden med hög analfabetism. Vem som helst kunde klara dessa enkla arbeten med att bara trycka på den valda menyn. I kassasystemet fanns ju priset inprogrammerat. Kanske något för vår arbetsmarknadsminister som söker med ljus och lykta efter enkla jobb?

Ännu en gång konstaterar jag vikten av att kunna läsa och skriva. Annars uppstår det kommunikationsproblem. Den absolut största uppgiften för den svenska skolan är att lära invandrarna koderna till att komma in i det svenska samhället – nämligen att behärska svenska språket muntligt och skriftligt samt vilka normer och regler som finns i vårt land.

ord

En balansgång bland information

Ett ord – sen kan du hamna i fiendebåset! Erika Bjerströms inlägg i SVT:s nyhetssändning fick nog en konsekvens som hon inte hade anat! Någon skrev förargat på FB:

Hon hade nästan ett leende på läpparna eller åtminstone en rejäl dos av självbelåtenhet, när hon satt där framför kameran och kallade Greta ”vänsterpopulist”. Blev SÅ illa berörd, har tidigare gillat Erika men nu verkade hon snarast cynisk. Inte minst i kontrast till Greta!

Ja, så olika kan vi uppfatta en sak. Jag som aldrig har gillat Erika kände lite beundran för att hon vågade – vågade tala om sanningen om ikonen Greta! Men … alla uppskattar inte hennes ord:

Att balansera och självcensurera är en svår konst. Den som balanserar FÖR mycket riskerar att trängas undan av alla de som har vassa armbågar. Ingen kommer ihåg människor som inte vågar ta ställning och inte vågar sticka ut hakan. Många skribenter undviker känsliga ämnen eller förmedlar halva sanningar enbart för att de är rädda att ”hamna ute i kylan”. Det har hänt gång på gång i historien och händer även i nutid.

Jag snubblade av en slump över en artikel skriven av Inger Enkvist, professor i spanskspråkig litteratur. Hon skriver om att även hon ägnar sig åt självcensur. Här kommer delar av hennes text:


Ett exempel är en som försökte återge verkligheten utan förenklingar är en för de flesta svenskar okänd spansk journalist, Manuel Chaves Nogales. Han är Spaniens motsvarighet till Orwell och Camus och ungefär samtida med dem.

Han hade inte riktigt lika stor litterär förmåga som de andra två men delade deras strävan att vara objektiv och att berätta det han såg utan att fråga sig vilka sida som kunde gynnas av rapporteringen. Han har fått uppmärksamhet på senare tid, och just i år har intresset för hans person och hans verk kulminerat.
Chaves Nogales besökte som journalist Sovjetunionen på 20-talet för att ta reda på vilka av de nyheter som kom därifrån som var ”fake news”. Han rapporterade att den arbetarstat som beundrades av många i Spanien var en polisstat. Senare upplevde han som redaktör i Madrid inledningen till spanska inbördeskriget 1936 och skrev reportage som återgav våldsdåd från båda sidor i konflikten.

Ännu idag förvånas läsare av hans objektivitet. Hans texter är ofta små berättelser, och han överlämnar åt läsarna att dra slutsatser. Hans opartiskhet gjorde att han hotades till livet av båda de stridande sidorna enligt devisen att ”den som inte är med oss är mot oss”.
Han flydde till Frankrike 1936 och rapporterade om ett Frankrike som var klämt mellan kommunism och nazism och hade gett upp sina demokratiska ideal redan före den tyska invasionen. 1940 fick Chaves Nogales fly igen, och han rapporterade från London till Latinamerika fram till sin död 1944.
Hans objektivitet ledde till att han blev bortglömd, eftersom ingen politisk riktning hade något intresse av att framhålla hans klarsynthet. När han nu 2019 lyfts fram är detta därför att den spanska socialistregeringen har inkluderat honom i sin hyllning till de personer som gick i exil 1939. Han presenteras som en som drevs i exil av Francosidan, samtidigt som man helt förtiger att han kritiserade socialistsidan lika mycket.

Det svala intresset för Chaves Nogales pekar på att objektivitet inte nödvändigtvis uppskattas och belönas vare sig av samtiden eller eftervärlden. När det gäller obekväma fakta, tenderar journalister också i dag att välja självcensur. Detsamma gör universitetslärare, och jag själv är inget undantag. Det egendomliga är att i princip alla i det offentliga livet kritiserar ”fake news” och censur, samtidigt som de tillämpar självcensur. Man vill inte inse att ”det politiskt korrekta” innebär just självcensur.


Att vara objektiv och neutral skapar alltså ringa popularitet eller hågkomst. Det är kanske just därför som den kampanj som Greta deltar i lyckas? Den är inte objektiv! Den är högljudd och ingen – absolut ingen – kan undgå att höra och se vad ikonen Greta gör.

Fakta vadå? Där jag bodde för ca 30 år sedan fanns en livsmedelshandlare som figurerade i dagspressen med en del oegentligheter – om inte varje dag så varje vecka. Någon frågade om det inte skadade hans affärsverksamhet. Han svarade: Det är bättre att de pratar skit om mig – än att de inte pratar alls!

När jag läser dagens text så vet jag ju varför Ulsansblogg aldrig kommer att nå några statistiska höjder då det gäller läsare eller någon berömmelse. Vi är inte högljudda, pratar inte skit, tar inte ställning för vare sig höger eller vänster och vi låter läsarna bilda sig sin egna uppfattning! Vi vill vara seriösa även om vi tar upp svåra ämnen. Vi behöver inte ära och berömmelse. Oftast balanserar vi omkring på tå i informationshavet. Det är väl det som de kallar för självcensur. Men det är inte svårt. Vi gillar inte härskartekniker och försöker att hålla oss ifrån dem!

Det går ju att skriva – som en av våra läsare uttryckte det – snällt men vasst!

Tidigare äldre inlägg

Mons Krabbe

Samhällsdebatt, historia och säkerhetspolitiska analyser

Naturen kallar

Today is gonna be a good day

Prickiga huset

Hälsobloggen

Kulturbilder

Svenska Kulturbilder - binder samman forntid med nutid

HallonHatt's sida

Just another WordPress.com site

En ängel 👼🏻 med svarta vingar.

Obotlig sjukdom, hobby, fotografering, smycken m.m

Blogg 46

en åsiktsblogg

Josefin Utas

Mina egna tankar om nuet och framtiden

Rebecca Hybbinette

- Kamp ger återbäring!

Dagar ur mitt liv

Här kommer jag att skriva om vardagliga händelser ur mitt liv. Ibland kommer jag nog att skriva om en del andra saker också, som till exempel om den tro jag har

MånssonsKultur.se

Johnny M recenserar film, musik & sånt!

Sjunne [ dot ] com

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

Sverigekanalen Dalarna

Nationell Webbradio/Dalarna

En gräsrot skriver

Dear past, thank you for all the lessons. Dear future, i am ready. Denna blogg behöver inga donationer. sprid gärna dess innehåll.

Richard Sörman

En annan humaniora

Peter Cooney Enabler

Traditional European Common Sense - Anti-Judaic

Högrelius funderingar!

Just another WordPress.com site

Kulturminnet

Om det svenska kulturarvets rikedom och kulturen i dagens samhälle

Riksväg 32 på det smålänska höglandet

säger det hellre med några bilder

Ocensurerade nyheter och sunt förnuft

It is my right to be rich, happy and successful!

Tommy Hanssons Blogg

Här bloggar Tommy Hansson om aktuella frågor

Alternativ för Sverige till EU-parlamentet 2019

Sverige ut ur EU! EU ut ur Sverige! Dags att ta tillbaka makten! AfS är din röst för swexit och det bästa alternativet för ett suveränt Sverige.

Jenny Piper

Politik, nyheter och samhällsdebatt blandat med personliga krönikor.

Peter Krabbe

Världen i fokus - vem styr vår framtid och varför?

Rakapuckar's Blog

Så bitter på Steffe med alliansen!

Halloj världen!

En blogg av Inger Hansson. Om resor och hållbarhet. Om vackra platser. Om Instagram och andra sociala medier. Om fotografi, natur och lite av varje.

Christer.L.Hansson

Det som danar mig

Stigfinnaren i Älvsund

vägen inåt är vägen framåt

Vincat Veritas

Låt sanningen segra

Life, Death and all between

Welcome to an expanding worldview

SasjaL

Cyniker är inget man föds som, det är omgivningen som formar ...

Livsglimtar

Bättre sent än aldrig

mickecarlssonsblog

Skillnaden mellan demokrati och diktatur är storleken på gapet mellan makten och folket. I min blogg visas hur gapet dag för dag blir allt större i Sverige.

Ama de casa

En hemmafru i Spanien

Peter Harold - Skrivarens blogg

Skrivandet är frihet - jag skriver för friheten.

Varjager's Weblog

I vår del av världen. En titt på fosterlandet och dess styrande elit med kritiska ögon.

Petterssons gör Sverige lagom!

"Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser." - FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 19

%d bloggare gillar detta: