Varför förstår inte miljömupparna hela sammanhanget?

Vi gick på marknaden och köpte avokado, paprika, lök och blomkål. Allt var närproducerat. Sen köpte vi rökt skinka, juice, fisk och olivolja i livsmedelsbutiken – även detta var närproducerat. I brödbutiken köpte vi färskt bröd. Inget av detta hade transporterats några längre sträckor och inget hade utsatts för några konstiga E-ämnen eller bekämpningsmedel. Allt var färskt. Denna underbart goda mat fick mig att fundera. Varför är inte Sverige självförsörjande på mat? Varför accepterar miljömupparna långa transportsträckor för livsmedel samtidigt som de tjatar om att vi inte ska äta rött kött?
Vår självförsörjandegrad är ca 50 %. Det är i alla fall den siffran som jag hittade för några år sedan. Resten av maten importerar vi. Men om folkmängden öka så måste vi väl importera mer mat? Kanske vår självförsörjandegrad har minskat i takt med att folkmängden har ökat?
Det verkar underligt och icke försvarbart att öka den svenska populationen. Att låta exempelvis afrikaner komma till Sverige och sen importera mat från Afrika känns som att gå över ån efter vatten. Samma sak gäller att låta människor från varmare länder komma till det kalla Sverige. I Sverige behövs det varma hus att bo i och energiåtgången är stor för att värma husen. Det hade väl varit både billigare och bättre att hjälpa dem i deras egna länder där de har både värme och livsmedel.
Ibland känns allting snurrigt när politiker – och speciellt miljömuppar – får bestämma. De inser inte att vi måste importera mat för att kunna överleva eller att de med sina bestämmelser gör livsmedelsproduktionen i Sverige olönsam. De förstår inte heller att alla människor måste ha någonstans att bo och att det är dyrt att bygga varma och hållbara hus i Sverige. Dessutom behövs husen värmas, vattenledningar måste vara placerade på frostfritt djup, husen behöver el och avlopp, elen måste produceras, vägar och gator måste byggas osv. För varje ny invånare krävs mer infrastruktur och fler välfärdsresurser.
Miljömupparna har nu organiserat sig i fredagsdemonstrationer runt om i Sverige. De demonstrerar för klimatet. Men hur kan de då försvara transporter med mat från andra världsdelar till människor som kommer från andra världsdelar? Hur kan de acceptera slöseri med våra resurser, för att vår folkmängd ökar med människor från andra delar av världen? Hur kan de tycka att det är gynnsamt för klimatet att importera människor som kräver mer resurser och importerad mat? Hela migrationen tär ju på jordens resurser. Men det vill inte miljömupparna höra talas om. De vill istället att vi som redan är miljömedvetna ska sluta att göra allt som berikar våra liv: äta kött, flyga, åka bil osv. Helst ska vi bli veganer allihop. Men vissa livsmedel växer inte så bra i vårt kalla klimat. Därför måste importen av mat öka i takt med att vi blir veganer.
Dessutom vill de inskränka demokratin! De vet ju att vi andra inte förstår vad som är bäst för oss själva och för världen! Därför vill de att vi inte ska ha allmän rösträtt eller i alla fall att politiker inte ska behöva bry sig om resultatet av riksdagsvalen.
Men när de använder en 16-årig skolskolkare som förebild så blir det ju bara stolligt! När man är 16 så tror man att man kan, förstår och vet allt. När man närmar sig 40 så inser man att man kanske inte förstod allt. När man närmar sig 70 så förstår man att man kanske inte förstod så mycket när man var 16! Men det är ett alldeles för avancerat resonemang för miljömupparna!

Annonser

Sveriges befolkning ökar – finns det någon beredskap?

Sveriges befolkning växer så det knakar. Vid utgången av detta år antas befolkningen vara 10 225 000 personer, enligt SCB. För snart två år sedan närmade vi oss 10 miljoner. På två år har vi ökat befolkningen med 225 000 människor – nästan 10 småstäder! Då för två år sedan skrev jag en artikel:

”När jag hör att Sverige beräknas ha 10 miljoner invånare nästa vecka så förstår jag en del av det kaos som vi har fått i vårt land. Men jag blir också orolig för framtiden. Hur klarar ett land av en stor befolkningsökning?

 

År 1969 så bodde det 8 miljoner i Sverige. Det var i den kontexten som Sverige höll på med sitt välfärdsbygge. Allt anpassades till ungefär den storleken på befolkningen. Det handlar om föräldraledighet, barnomsorg, skolor, sjukvård, åldringsvård, pensioner, polis, räddningstjänst, bostäder, el, vatten, avlopp, gator, vägar, allmänna kommunikationer, … Allt detta anpassades till 8 -8,5 miljoner invånare. På den tiden var Sveriges självförsörjningsgrad hög. Vi hade en omfattande industri. Utvecklingen i landet var god. De flesta hade en bra ekonomi.

Vår välfärd byggde på att vi jobbade och betalade skatt för att samhället skulle överta distributionen av vår välfärd. I tidigare generationer har civilsamhället själv stått för välfärden. Men politikerna talade om för oss att samhället skulle ta hand om allt åt oss!

Men … det dröjde 35 år innan befolkningen passerade 9 miljoner 2004. Det var kanske då som något hände med vårt land. Vi var inte längre självförsörjande och stor del av industrin hade utlokaliserats pga höga lönekostnadrer i Sverige. All välfärd som vi hade byggt upp skulle räcka till  ca 1 miljon fler människor.

Välfärdsbygget har inte hängt med i befolkningsökningen. Våra resurser skulle delas upp på fler personer. Nu har vi blivit 10 miljoner som ska dela på våra resurser (+ett stort antal asylsökande och ett antal illegala). Vad händer med ett land där resurserna inte räcker till? Ja, vi ser ju en sjukvård i kris, räddningstjänst och polis i kris, skola i kris, åldringsvård i kris, bostadsbrist, …

Regeringen talar om samhällsbygge. Men borde inte denna regeringen och tidigare regeringar ha planerat för dessa befolkningsökningar? De har ju bara spätt på problemen med de öppna gränserna. De har själv bidragit till befolkningsexplosionen. När ett land ökar med 20% under en 50-års period så tär det på landets resurser.

Nu förutspår SCB att vi ska öka med ytterligare 2 miljoner personer fram till 2040. Men detta finns inte med i regeringens budget. Vad händer med våra samhällsresurser när ytterligare 2 miljoner ska dela på dessa?

En stor del av den nya befolkningen kommer aldrig i arbete. De har helt enkelt inte kvalifikationer för att platsa på arbetsmarknaden. Kommer våra skattemedel att räcka till för en så stor befolkningsexplosion. Det behövs en rejäl förändring i den svenska politiken om vi ska klara av detta. Det är ingen utmaning – som politikerna brukar säga – utan enorma problem.

Tyvärr verkar det inte finnas några politiker som vill ta sig an framtidsfrågan befolknings explosionen!”

Nu beräknar man att vi skulle kunna bli 11 miljoner invånare 2024. Det är om sex år! Sverige är just nu utan regering. Men hur mötte regeringen denna befolkningsökning de senaste två åren? Befolkningen ökade med 2,25 % men tillsattes det 2,25% extra resurser till skola, vård, omsorg och infrastruktur – förutom de vanliga kostnadsökningarna och nyinvesteringarna?

Varifrån kommer dessa resurser? I  Sverige är det nästan 50 procent av befolkningen som arbetar och följaktligen omkring 50 procent som inte arbetar. Det betyder att de som är sysselsatta ‘försörjer’ sig själv plus ytterligare en person, i termer av skatteinbetalningar till pensioner, olika typer av bidrag, skolor med mera. Om befolkningen ökar enligt prognosen kommer den arbetande befolkningen att bli tvungna att försörja sig själv + ytterligare 1,2 personer!

Naturligtvis måste makthavarna höja avgifter och leta reda på nya skatter. Men har vi då råd med de politiska projekten som EU, klimatsatsningar eller ytterligare invandring?

Sverige behöver en regering som tar ansvar! Vi behöver en regering som klarar av att göra en konsekvensanalys av vad en ökad befolkning innebär. Vi behöver en regering som klarar av att se till att våra gemensamma resurser räcker till och fördelas på ett rättvist sätt. Skattehöjningar är ingen lösning. Det måste bli ett stopp på resursslöseri och noggrann hushållning på de resurser vi har! 

Hur löser man krisen i svenska skolan?

Politikerna har en universallösning på allt – mer resurser. Vi har hört tjatet om fler fritidsgårdar, mer resurser till polisen, mer resurser till vården och mer resurser till skolan. Men vad har det utmynnat i? Har alla dessa resurser gett resultat? Varför har det då gått utför för den svenska skolan?

Det är kanske så att strukturen inom den offentliga sektorn omöjliggör effektivisering och resultatinriktning. Jag har växt upp i en skola med betyg – ett sätt att mäta kunskapsförmedlingen. Betyget talar om hur väl målen blir uppfyllda. De talar också om hur väl läraren klarar av sina uppgifter och om eleven anstränger sig för att få kunskaper. Men betygen beskriver också samhällets krav på skolan och föräldrarnas krav.

Jag har haft förmånen att gå i tre olika skolformer – folkskola, enhetsskola och grundskola. Problemen och kravlösheten kom med grundskolan. Tack och lov hade vi lärare av den gamla stammen som inte brydde sig så mycket om nya reformer – de förmedlade kunskaper och ställde krav på eleverna.

Mina fyra barn har gått i den kravlösa skolan. De har upplevt problemen och ifrågasatt dem. Deras lärare har inte gillat det eftersom de själv har gått i en kravlös skola. Undan för undan har betygen rasat i den svenska skolan. Den ena PISA-mätningen efter den andra har visat på detta. Men … politiker och lärare har bara förnekat och krävt mer resurser.

Följderna kan man se i den statistik över kostnadsutvecklingen i utbildningsväsendet som Statistiska centralbyrån har tagit fram. Under åren 2013-2017 har det skett en mycket kraftig kostnadsutveckling, betydligt snabbare än ökningen av antalet elever.

I grundskolan har kostnaden för undervisning ökat från 44,8 miljarder 2013 (i 2017 års priser) till 61,7 miljarder fyra år senare. Kostnaden för elevhälsa ökade med 43,5 procent, kostnaden för läromedel och skolbibliotek med nästan 30 procent. Totalt ökade kostnaderna för grundskolan från 85,8 miljarder till 111,5 under dessa fyra år, nästan 30 procent. Under samma period blev eleverna fjorton procent fler.

På samma sätt ser det ut i de andra skolformerna. Förskolans kostnader ökade med 17,5 procent medan antalet barn bara ökade med fyra procent. Gymnasieskolan blev fyra miljarder dyrare trots att antalet elever minskade.

Skolans kostnader ökar alltså procentuellt mer än antalet elever! Varför ökar kostnaden för elevhälsa och läromedel så drastiskt? Har dessa områden varit så eftersatta? Varför mår eleverna så dåligt? Som jag minns elevhälsan bestod den av att vi gick till syster och blev vaccinerade samt att skolläkaren kom en gång om året. Något skolbibliotek hade vi inte och läromedlen var vi tvungna att vara rädda om och inte förstöra. Själva undervisningen borde ju vara viktigast. Vi var 30 elever i varje klass och idag är klasserna mindre. Varför nås det inte bättre resultat med större resurser?

När det gäller idén att mer personal ska rädda skolan säger arbetsgivarna, Sveriges kommuner och landsting, att den är ogenomförbar. Ska skolan bemannas på samma sätt som idag krävs att dubbelt så många studenter läser till lärare som idag. Redan idag går var fjärde student som läser en yrkesutbildning just på lärarhögskola. Den andelen skulle behöva öka till en tredjedel, samtidigt som andra branscher behöver utbildad personal. ”Det är knappast ett realistiskt scenario”, skriver SKL.

Eftersom skolan inte kan bemannas på samma sätt så krävs något annat. Vad är då något annat? Knappast mer resurser. Snarare effektivisering, mätning av hur resurserna används, målmedvetenhet men framförallt ordning och reda.

Varför har den svenska skolan blivit en flummig förvaringsplats? Det kan bero på att flumpedagogiken har fått ett fäste i skolan. Det kan också bero på att genuspedagogiken och jämställdheten har blivit viktigare i skolan än kunskapsförmedling. Eller att politiken har fått för stort inflytande över undervisningen. När snällisterna tog över den svenska skolan så började den spåra ur. Nu måste kunskapsförmedlingen sättas i fokus för att rädda de unga och deras framtid!