Idag, första dagen på det nya året förundras jag ännu en gång över att journalister anser sig ha rätt att kräva intervjuer och svar.
”Inför ett fullsatt Skansen läste Mikael Persbrandt den klassiska dikten ”Nyårsklockan”.
Till skillnad från sina föregångare valde skådespelaren att smita iväg och inte göra några intervjuer om sitt framträdande när uppdraget var över.
– Jag är på väg hem till mina pojkar, sa Mikael Persbrandt innan han lämnade platsen.”
Ja, varför skulle han ställa upp på några intervjuer? Drevet har ju redan gått! Han blev ju utdömd i medierna långt innan han läste ”Nyårsklockan”.
”Carolin Runnquist, initiativtagare till ”Ring Samtid Ring” tillsammans med Ida Westin, berättar att de gärna hade velat se en annan diktuppläsare.
– Det handlar inte om Mikael Persbrandt. Det handlar om strukturer och normer och vi hade gärna sett ett val som är mer framåt. Om man tittar på hur det har sett ut under året finns det så många andra namn som hade kunnat spegla den mångfald som finns i Sverige.”
I det feministiska Sverige så valde journalisterna sida redan när han fick sitt uppdrag. Naturligtvis visste han vilka frågor han skulle få och att det inte spelade någon roll vad han svarade. Journalisterna hade bestämt sig att skriva ner honom. De blev besvikna över att de inte fick ställa sina feministiska frågor.
Journalister världen över lever i en föreställning om att de har obegränsade rättigheter. De får lov att kränka människor enbart för att kunna skriva sin sanning och få smaskiga rubriker.
” CNN:s korrespondentchef Christiane Amanpour skriver i en nyårskrönika om den nya verkligheten för journalister och journalistiken över världen. Det finns en kris i det globala ledarskapet vilket gör journalister mer utsatta, skriver hon.
”Inte bara är vi inte längre skyddade av vår traditionella försvarare, USA, utan vi är också mer och mer utpekade som fiender och utsatta för risk från landets administration”, skriver hon.
Som exempel på effekter av de verbala attackerna mot media från presidentskapet i USA nämner hon den rörbomb som skickades till CNN:s kontor tidigare i år.
Men även i Europa, där pressfriheten attackeras på delar av kontinenten, så klarar inte EU av att stå upp för medierna till följd av politiska kriser, skriver hon vidare.”
Vi har alltså hört detta till leda – allt sedan Donald Trump blev president. Han vägrar att ställa upp på journalisternas villkor, pratar om för dem att de ljuger och twittrar. Därför skyller hon helt inkonsekvent Trump för den rörbomb som skickades till CNN:s kontor. Det är hans verbala attacker på pressen som är orsaken – inte deras egen förvanskning av sanningen!
Inför det svenska riksdagsvalet 2010 kunde vi läsa följande i medierna:
”Det var under eftermiddagen i dag som SD plötsligt drog in Expressens ackreditering till partiets valvaka. Expressen har tillsammans med Researchgruppen avslöjat att 15 SD-politiker gjort rasistiska inlägg på olika hatsajter tidigare under veckan.
– Jag tycker det är häpnadsväckande att ett riksdagsparti försöker förhindra nyhetsförmedling genom att förbjuda ett riksmedium från att bevaka en valvaka. Det här är en direkt bestraffning för våra avslöjanden senaste veckan. Det här är också ett angrepp på pressfriheten.
Researchgruppen (en grupp människor med kriminellt förflutet) hade hackat sig in i nätverket Disqus. De hade på så sätt fått reda på identiteten på personer som skrev under nick. De hade sålt dessa identiteter till Expressen. Expressen hade sedan förföljt några av skribenterna och beskrivit dessa personer som rasister. Dessutom Lämnades ca 6000 identiteter vidare till Bisnode – för kreditupplysning av dessa var det ca 420 personer som under mycket lång tid framöver blev förföljda och några drogs inför rätta.
Med tanke på detta undrar jag hur långt pressfriheten får lov att sträcka sig? Vilket uppdrag har journalisterna – att granska enskilda privatpersoners tyckande eller att granska makten? Expressen valde i detta skede att granska enskilda personer!
2010 klagade Expo:
”Hatet mot media följde med in i Sverigedemokraterna. Partiet har vid flera tillfällen till och med upprättat listor över vem partiet ska uttala sig till. Expo har givetvis drabbats. Vi har nekats att på plats bevaka partiets årsmöten och i vissa fall nekats att få kommentarer. Men vi är långt ifrån ensamma. Flera tidningar har genom året hamnat på partiets svarta lista. 2006 fick Sverigedemokraternas medlemmar i Västra Götaland instruktioner att inte ge några som helst kommentarer till Expo, Expressen eller Borås tidning. Partiets avdelning i Västra Götaland skrev bland annat:
”Tänk på att det är Du som bestämmer då pressen får möta dig för en intervju i positiv och restriktiv anda. Inga hemma hos reportage””
Varför hatar man vissa medier? Kan det bero på att dessa medier inte håller sig till sanningen, ljuger och vinklar för att enbart ägna sig åt åsiktsjournalistik? Det blir tröttsamt när de sen klagar över att de inte får intervjuer. Om de själv hade varit seriösa och respekterat intervjuoffren så hade de kanske själv mötts av respekt!
Senaste kommentarer