Nu är det påsk igen

Påsk i Spanien är helt annorlunda än påsken i Sverige. Påsken firas ju av samma religiösa anledning som i Sverige, det vill säga till minne av Jesu lidande, död och återuppståndelse. Men de flesta svenska påsktraditionerna, som påskkäringarna och påskäggen, har ju dock ingenting med Jesu lidande att göra, utan härstammar från folktro och icke-religiösa traditioner … I Spanien är det lättare att förstå den religiösa kopplingen!

Påskveckan, Semana Santa, står i Spanien för den heliga veckan. Historiskt sett har det varit en näst intill sorgkantad vecka, men idag firar man kanske med lite mer glädje. Firandet är dock betydligt mer högtidligt än i Sverige, och det är mycket mer tydligt att detta är en religiös tilldragelse som har firats sedan Morernas uttåg ur Spanien.

Semana Santa börjar med Palmsöndagen då man går i kyrkan. På Långfredagen firas ingen mässa utan en gudstjänst med hyllning till korset. Långfredagen är också fastedag. Påskaftonens nattmässa är sedan höjdpunkten och eftersom fastan är över brukar många äta en stor middag efter Påskaftonens nattmässa.

Något som i högsta grad kännetecknar spanskt påskfirande är processionerna. De har sin bakgrund i medeltiden och botgöring och symboliserar Jesus väg till korset. Processionerna går under flera timmar genom de flesta spanska städer och byar, medan man bär stora ”pråmar” med ikoner som illustrerar Jesu liv och lidande. Varje dag under veckan och ibland 3-4 processioner på en dag.

Vi har sett youtube-klipp men verkligheten har gjort att vi har missat processionerna ända tills förra året – först därför att vi inte befann oss i Spanien under påsken, sen på grund av ösregn och sen har de varit inställda pga Covid-19. Men förra året bestämde vi oss för att se åtminstone en procession. Skärtorsdag blev det av. Vi satt på en bar längs processionsvägen – fem timmar satt vi där. Det var en upplevelse som jag inte vill vara utan och vi var stundom tårögda.

Först kom barn och vuxna klädda i lila och rött. Den yngsta som jag såg låg i sin barnvagn. Annars såg jag en liten flicka i 2-3 års åldern klädd i den lila dressen men med sin napp i munnen och mest sittande i mammas famn. En äldre herre drogs med i processionen i rullstol. Likaså en flicka i 10-års åldern. När mörkret föll tändes marschallerna. Ljusen lyste upp mörkret. Allt var så vackert. Här kommer några av alla de bilder som vi tog.

Jag räknade till 30 bärare på varje långsida och 5 på varje kortsida. Pråmarna är tunga och man stannade och vilade med jämna mellanrum. Vi hörde trumpeter och trumslagare.

Detta måste verkligen upplevas! Kanske vi kollar in någon procession även detta året. “La Semana Santa” är en 500 år gammal tradition. När årets Semana Santa är över, börjar man genast med att förbereda sig för nästkommande år.

K-O Arnstberg – kan ett rent vetenskapligt samhälle existera?

Som bekant ansåg Marx att religion var opium för folket och Sovjetregimen gjorde sitt bästa för att tvinga bort religionen från den maktpolitiska arenan. Även om kommunisterna inte lyckades ta död på religionen, så gick de i land med att skilja stat och kyrka åt – något som i dag är politiskt allmängods i västvärlden.

För att använda ett uttryck från den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt, så har religionen blivit ett särintresse och i den gemensamma offentligheten omvandlats till ett slags stelnade ritualer, när de alls förekommer. Det är inte längre religionen, som vägleder staten i dess utformande av samhället. Politiken och religionen konkurrerar inte längre med varandra.
——————-
Stöd Swebbtv:

Swish 123 535 86 92
Bankgiro 147-0558
Bankkonto (månadsgivare) 9235-229 11 86

1998, i den egyptiska hamnstaden Alexandria.

Tiden för att träda in i vuxenlivet har kommit för den äldste sonen och den äldsta dottern. Sonen, nästan 13 och dottern som är 11 år, är på väg att bli myndiga enligt religionen och kulturen.

Att bli myndig i Egypten innebär en skyldighet som överskuggar de rättigheter som myndighetsåldern medför. Det handlar om skyldigheten att tygla den hotfulla kraft som måste kontrolleras strikt i hederskulturen – sexualiteten.

Denna söta 11-åriga tjejen har det vackraste långa hår man någonsin sett. Under hela hennes barndom har flickans hår lovsjungits i alla tonarter, av familjen, av släktingar och vänner till familjen, av skol- och lekkamrater. Flickan är stolt över sitt långa, vackra hår. Det är en del av vem hon är.

Allt eftersom åren gått har hon gradvis blivit medveten om att den dagen närmar sig då hon måste dölja den delen av sig själv. Hon kommer vara tvungen att göra sig mindre vacker. Hon har fått höra att det är fel för tjejer att vara vackra inför killar och män, hon har fått höra att kvinnor som inte döljer sin skönhet för män kommer att brinna i helvetet. Den lilla flickan har fått höra att Allah kommer att bli arg om hon visar sitt hår och att kvinnor som gör det kommer att hängas i håret och brinna i evig helveteseld.

Med sorgsen resignation har flickan börjat acceptera berättelsen man inpräntat i henne. Pojken fick också lära sig allt detta, hur syndig och skamlig kvinnlig skönhet är, hur viktigt för familjens heder det är att göra kvinnorna osynliga och onåbara, och hur det är hans plikt som äldste sonen att undanhålla sina systrars skönhet från andra killar och män.

Fastän flickan har resignerat älskar hon fortfarande sitt hår och vill inte alls gömma undan det. Hon försöker skjuta på det oundvikliga så länge som möjligt och påtryckningarna från familjen intensifieras.

– Det är dags för min lilla flicka att bli kvinna och bära hijaben, säger pappa.

– Jag vet, jag kommer att ta på mig den en dag. Men inte nu. Jag vill vänta lite till, svarar flickan irriterad.

– Till när då? Du får inte förarga Allah, du ser mer och mer ut som en kvinna.

Flickan lämnar rummet och går till köket där mamma är.

– Pappa har rätt, det vet du. Du måste göra det som är rätt.

– Jag vet, men inte nu. Flickan går och sätter sig hos sin bror.

– De har rätt, vet du, du är inte längre något barn, säger han.

– Men jag är fortfarande 11, säger flickan hjälplöst med gråten i halsen.

Dag ut och dag in pågår påtryckningarna tills flickan en dag ger efter för trycket och döljer sitt vackra hår, trött på all kritik, på skulden, på besvikelsen hon ser i sin familjs ögon, hon längtar efter deras gillande och godkännande. Nu är familjen nöjd och Allah är inte längre arg.

Om någon frågat den flickan om hon bar hijab av fri vilja hade hon svarat ja, men jag vet att det inte var så, jag var där, jag var delaktig i processen. Min syster erbjöds aldrig något alternativ, hon hade ingen i sin ringhörna som kunde bjuda motstånd och minska trycket från familjen. Inte samhället och inte skolan. Min syster var ensam, tillsagd att det var fel att vara vacker och fri, att hennes barndom inte tillhörde henne själv utan hennes föräldrar och Allah och att de bestämde när hennes barndom var över.

Omar Makram