Hej du rika svensk, varför är du inte beredd att kämpa för Sverige?

Mars 29, 2023 9:25 am

Jag pratade nyligen med en rik svensk entreprenör som är oerhört bekymrad över samhällsutvecklingen. Han har redan flyttat utomlands, har visserligen ett hus kvar i Sverige men tillbringar alltmer tid utanför landets gränser och försöker att skapa investeringar i annan valuta än svenska kronor då han anser att den är “förlorad”. Det här är en individ som skulle kunna göra skillnad i Sverige, om han öppet deltog i debatten och tog ställning. Om han vågade säga vad han tycker! Så att alla hör. Men det gör han inte. Han och hans lika rika och framgångsrika vänner tiger och de säger bara vad de innerst inne tycker inför människor som de vet har samma åsikter. För deras främsta rädsla är inte vad som ska hända med deras hemland. Deras främsta rädsla är att stöta sig med det politiskt korrekta etablissemanget, bli betraktade som suspekta eller “högerextrema” om de kritiserar till exempel migrationspolitiken. “Du vet, ansedda och framgångsrika familjer är oerhört rädda om sina varumärken” säger entreprenören till mig, med ängslig röst. Jag tänker att de här framgångsrika familjerna, hur kan de stillatigande se på när Sverige går under? Förfallet kommer ju drabba dem också. De ekonomiska förlusterna blir kännbara… men än värre är väl att förlora sitt land?

Läs hela artikeln HÄR.

Lider vi av samtidsångest?

Idag finns det klimatångest, samtidsångest, hälsoångest, prestationsångest och mängder av andra kombinationer med ordet ångest. Men vad är egentligen ångest och kan vi kalla all rädsla för ångest?

Jag läste en ledarartikel ”Harry Potter kan bota din samtidsångest”. Först gapskrattade jag men sen förstod jag vad skribenten menade även om han förväxlade orden. Han borde nog ha rubricerat artikeln med ”Harry Potter kan visa dig vägen till meningen med livet”.

Nej, vi kan inte gå omkring och känna ångest för allting. Vi kan känna rädsla och oro inför vissa situationer. Men det är bara bra! Att känna rädsla och oro kan göra att vi tänker igenom vad detta beror på och förändrar vårt beteende för att slippa vara rädda och oroliga. Livet blir bättre helt enkelt genom att vi undviker situationer som skrämmer oss eller ser till att de inte kan skrämma oss i fortsättningen. Rädsla är bra för den skyddar oss från faror. Vi blir försiktiga. Om vi bemästrar rädslan kan vi också bli skickligare på vissa saker.

Men, jag kan inte känna vare sig klimatångest, samtidsångest, hälsoångest, prestationsångest eller liknande. Klimatet kan jag inte förändra. Jag vet att vädret kan förändras. Det kan bli kallare eller varmare och uppstå naturkatastrofer. Men jag kan inte förändra det. Alltså är det ingen mening med att känna ångest. Det är bättre att glida med!

Samtiden är den tid som jag lever i. Varför ska jag känna ångest för den? Jag kan bli arg och ledsen över att vissa förstör det enda liv som vi har med kriminalitet, våld och krig. Jag kan också bli arg och ledsen över att de styrande slösar bort våra gemensamma tillgångar och vill bestämma över mitt liv. Jag kan bli arg på onda, elaka och oförstående människor. Men ångest … nej! Jag har lovat mig själv att göra det bästa av mitt eget liv så länge jag lever. Då behöver jag inte heller känna ångest inför framtiden.

Hälsoångest? Alla kan drabbas av sjukdomar! Men mitt liv är mitt liv. Jag sköter det livet på det sätt som jag tror är bäst för mig. Om jag blir sjuk så får jag tackla det på bästa sätt då! Hälsa är mer än sjukdomar, maten som vi stoppar i oss, motion, fest och glam. För mig är hälsa att trivas med tillvaron utan att lyssna på alla hälsoråd som medierna delar med sig av. Hälsa kan vara att njuta av en bra bok, solskenet, fågelsången, grönskan, porlande vatten, ett glas vin, god mat, glada skratt och samvaro med trevliga människor.

Prestationsångest behöver man aldrig känna om man har ett ärligt uppsåt och gör sitt bästa. Jag vet min kapacitet och mina begränsningar och behöver inte kämpa för att bli bättre än någon annan. Allt hänger samman med orden må bra. Om jag ser till att jag mår bra utan att göra någon annan illa så behöver jag aldrig känna någon ångest!

Men vad har detta med Harry Potter att göra? Jo, i slutklämmen får skribenten fram det! Han menar att självupptagna influencers och den utseendefixerade verkligheten kan inte ge svar på de stora frågorna. Det finns kanske något som är viktigare än att bli rikast och snyggast? Han har rätt! Det viktigaste är ju att vi mår bra och njuter av livet – trots allt ont som händer i världen!

Vem vågar skaka hand efter pandemin?

Att skaka hand var en gång i tiden gissningsvis ett sätt att visa att man inte hade ett vapen i högerhanden. Nu kan det få lite samma betydelse igen, tror etnologer. Handslaget kan bli ett sätt att visa att man inte bär på smitta. Men kommer vi våga börja skaka hand igen?

Nästan över en natt försvann självklarheten i den hälsning vi använt i generationer. Istället för handslaget började vi slå ihop armbågar och klackar, bugade med handen på hjärtat eller bara vinkade. Många är fortsatt tveksamma till att hälsa med handslag och kramar. Mest tydligt är det bland de äldre. Det är också stor skillnad mellan män och kvinnor då drygt 63 procent av männen hälsar som vanligt igen, men bara 49 procent av kvinnorna.

En ny undersökning från försäkringsbolaget If visar att drygt 40 procent inte har gått tillbaka till hur man hälsade med handslag och kramar före pandemin. Mest tydligt är det bland de äldre! Vid en liknande undersökning som If gjorde i samband med att restriktionerna togs bort i slutet av september 2021, var det många som var tveksamma till hälsa med handslag. 6 av 10 som gjort det förr ville inte göra det trots lättade restriktioner.

På grekiska begravningsmonument från 400-talet och 300-talet före Kristus har bildhuggare skildrat människor som skakar hand, så handskakandet har hållit på ett tag. Exakt hur och när det började tycks ingen veta. Men att handhälsa var självklart.

”I Sverige så hälsar man på varann – man tar både kvinnor och män i handen”, sa statsministern i riksdagen i april 2016 i samband med att miljöpartisten Yasri Khan vägrat handhälsa på en kvinnlig reporter. Khan la handen på hjärtat och bugade istället. Så som många börjat göra under pandemin. Men det anade ingen då.

Så försvann handhälsningen i ett slag i mars 2020. Vissa verkar tycka att det är ganska skönt att inte längre behöva ta alla människor i hand. Andra saknar den fysiska kontakt och närvaro som handslaget ger. Många är rädda för att bli smittade. Jag ser fortfarande flaskor med handsprit i affären, på vårdcentralen och på sjukhuset. Inget tvingande utan bara ta hänsyn, Men vad är människor rädda för nu? Jag upplevde ju den första rädslan/paniken i Spanien mars 2020:

Jag gick alltså iväg med min dramaten. Vi fick ju bara gå en och en. Det var första gången som jag var utanför huset sedan restriktionerna hade börjat. Sambon hade besökt ett-hål-i-väggen” några gånger och gått ut med soporna, men jag hade vägrat. När jag inte fick röra mig fritt ute så ville jag helt enkelt inte! Men nu bestämde jag att jag skulle handla mat. Det var en varm solig dag. Jag hade munskyddet som grannen hade överräckt och som var helt oanvänt. Stoppade passet i fickan – om polisen skulle stoppa mig.

När jag kom ut på paseon (strandpromenaden) drabbades jag av en sällsam känsla. Vanligtvis sjöd den av folk men nu var den folktom. Jag fick en känsla av att jag var helt ensam i världen. Men så tittade jag upp mot husen och såg en och annan som satt på balkongerna. 

Det var härligt att sträcka ut benen …  men jag ville ju inte gå för fort utan dra ut på min frihet så länge som möjligt. Eftersom jag var helt ensam så drog jag ner munskyddet och kunde andas helt fritt. Jag mötte en dam som rastade sin hund. Men hon gick raskt över till andra trottoaren. Några hundra meter från butiken så såg jag ytterligare en människa som skyndade iväg med sin dramaten. Då drog jag upp munskyddet..

Väl framme ställde jag mig i kön som nådde ett kvarter bort. Alla följde avståndsmarkeringarna som var målade på trottoaren och alla var iklädda munskydd. Några hade handskar – denna varma dag ca 23-24 grader. En vakt stod i dörren och släppte in en person när en annan gått ut. Han visade att vi först skulle sprita händerna och sen ta på oss plasthandskar innan vi fick gå in.

Det första jag möttes av inne i butiken var en högtalarröst som förkunnade att vi skulle hålla avstånd, inte gå utanför markeringar och inte hamstra för butiken får nya leveranser varje dag. Det var inte många inne i butiken så det gick smidigt att handla. Men jag råkade gå lite för nära fiskdisken och genast hörde jag en röst som bad mig att hålla mig utanför markeringarna. Det var inga köer i kassorna så jag kunde snabbt betala till kassörskan som hade fått en plexiglasskiva framför sig.  Min använda kundvagn fick jag ställa på ett annat ställe än där jag hade tagit den – för den skulle desinficeras innan någon annan fick använda den. När jag kom ut kände jag mig nästan svimfärdig och svetten rann och drog ner munskyddet så jag kunde andas fritt. Sen gick jag långsamt hemåt. När jag kom ner till havet satte jag mig på en sten och njöt av solen, värmen och den friska vinden som fläktade lite.

Ovanstående är hämtat från min bok ”En del av min sista tredjedel”. Jag beskriver mitt första besök i butiken14 dagar efter karantänens början. Ett år togs ifrån mig/oss med karantän, hårda restriktioner, munskydd, handskar, handsprit och rädsla. När vi åkte hem till Sverige efter ett år, så blev vi förvånade över de obefintliga restriktionerna som fanns i Sverige. Men rädslan fanns – och finns tydligen kvar till viss del!

Nej, jag förstår inte att människor fortfarande är paniskt rädda för beröring! De rör ju kundvagnar, varor i butiken, ledstänger och trappräcken. De besöker caféer och restauranger, idrottsevenemang, går på gym, sitter på bänkar och stolar, osv. Men de är paniskt rädda för fysisk beröring!

Hur lång tid ska denna rädsla stanna hos människor? Är den befogad? De flesta är ju vaccinerade nu – så vad är de rädda för? När kommer handslaget tillbaka som en naturligt vänligt sinnad umgängesform?