Politisk färgpalett – hur viktig är den?

För tre år sedan skrev jag en blogg om partisymboler och färger. Jag kom att tänka på den när jag läste att M lanserar partiets nya logotyp i helgen. Såhär skrev jag för tre år sedan:

”Idéer poppar ibland upp. Igår kom jag av en slump att fundera på partifärger och symboler. Idag har jag kollat upp vad färgerna egentligen betyder. Plötsligt förstod jag att det finns något genomtänkt i partifärgerna och budskapen som partierna vill förmedla.

Om vi börjar med regeringspartiet det röda S. Rött är färgen för eld och blod, så det associeras med energi, krig, fara, styrka, kraft och beslutsamhet, men även passion, begär och kärlek. Min tolkning är att röda partier S, V och Fi vill visa sin styrka och beslutsamhet och är inte rädda för att ta till våld eller andra fula metoder för att uppnå sina mål.

Blått kopplas starkt samman med stillhet och lugn och är kopplat till medvetenhet och intellekt. Denna färg symboliserar sedan lång tid tillbaka makt och rikedom. Det är alltså ingen slump att M har valt denna färgen och inte heller att SD har valt blåsippan.

Men … utbrister någon SD är ju bruna! Ja, de som vill göra SD bruna och försöka smeta ner SD:are med detta vet inte hur kontraproduktiva de är! Brunt står för stabilitet, pålitlighet och tillgänglighet. Men också för jord, kompost och tillväxt. Ja, blåsippor växer i den bruna jorden!

KD har valt en vitsippa som symbol. Den vita färgen står för ljus, godhet, oskuld, renhet och jungfrudom. Så det är väl en passande symbol för ett kristet parti.

Maskrospartiet – Mp har naturligtvis en gul blomma. Gult står ju för optimism, upplysning, glädje, lycka, intellekt, och energi. Tyvärr har nog optimismen fått alldeles för stort utrymme i detta parti.

Liberalerna – tidigare folkpartiet har valt en orange bakgrund till sin blåklint. Det ger ett motsägelsefullt budskap. Orange representerar entusiasm, fascination, lycka, kreativitet, beslutsamhet, attraktion, framgång, uppmuntran, och stimulering och det blå lugn och stillhet. Ja, vi har ju redan sett och hört de unga Liberalernas entusiasm och kreativitet! Kanske betyder blåklinten att de äldre Liberalerna ska lugna ner de unga? Nya M skrev ju ”nya” med orange färg – antagligen för att lägga in lite kreativitet i det gamla partiet  och nu gör Liberalerna samma sak försöker vitalisera sin organisation (ta upp kampen med M?).

C:s färgsymbolik är ganska naturlig. Grönt symboliserar nämligen tillväxt, harmoni, fräschör och fertilitet och antyder stabilitet och uthållighet. Men i takt med avfolkning på landsbygden och nerläggning av lantbruk är jag ytterst tveksam till tillväxten och fräschören. C representerar ju knappast bönderna längre!

Med denna färgsymbolik har jag gjort min personliga tolkning av de svenska partierna. Men … inte blev jag så mycket klokare för det och känner samma undran: Vem kan man lita på?”

Har det då hänt något nytt som fått mig att tänka om under dessa tre år?

Socialdemokraterna har fortfarande sin röda ros. De vill påskina att det är de som står för humanitet. Men de har mer och mer velat profilera sig som stridbara feminister. V och Fi  är ännu stridbarare och gör allt för att splittra och sprida motsättningar.

Maskrospartiet Mp likar mer och mer de förhatliga maskrosfröna som sprids med vinden och fastnar överallt. De kan förstöra den finaste trädgården – om man inte håller efter dem. NU lanserades i valrörelsen och de vill att allt ska ske NU – utan den minsta tanke på kostnader eller konsekvenser.

Liberalerna övergav sin blåklint för ett ljusblått L som liknade en fallossymbol. Men det hjälpte inte! De är nu på väg ut från svensk politik.

KD övergav sin vitsippa till förmån för en blå rektangel med bokstäverna K och D i vitt. Kanske ville de överge sin oskuldsfullhet och tuffa till sig.

C borde nog byta symbol eftersom de tycks ha glömt bort sitt ursprung.

När nu M, enligt rykten, tar bort ordet Nya ur sin symbol vill de säkert återknyta till stillhet och lugn, medvetenhet och intellekt. Bra!

SD:s blåsippa fortsätter att blomma i den bruna myllan som antagonisterna fortsätter att sprida.

Färger och symboler påverkar oss mer än vad vi tror. Partierna vädjar till vårt innersta med hjälp av partisymbolerna. Men … trots allt räcker det inte med en logga. Deras politiska budskap är ju avgörande. Jag litar fortfarande inte på någon av dem!

 

 

 

 

 

Annonser

Vändpunkt – åt vilket håll?

Ett nytt parti har bildats. Några avhoppade miljöpartister har bildat partiet ”Vändpunkten”. Behöver Sverige fler partier? Blir det bara ytterligare ett parti som ska lova guld och gröna skogar inför valen?

Vi har idag åtta riksdagspartier. Två av dem försvinner antagligen i nästa val. Vi har några partier som startade inför senaste valet men som inte klarade riksdagsspärren. Ett parti har levt ett tynande liv under många år. Varför uppstår det så många partier? Behöver vi dem?

Ett nytt parti uppstår då människor inte är nöjda med den förda politiken. Vad är det i den nu förda politiken som inte det svenska folket gillar?

Sammanhållning mellan människor fungerar bäst i mindre sammanhang. Människor kan komma överens inom familjen, klanen, föreningen, byn, stadsdelen, skolklassen, arbetsplatsen osv. Det krävs ett gemensamt intresse samt gemensamma värderingar. För att gruppen ska fungera bör den alltså vara homogen med gemensamma framtidsutsikter.

Men … politikerna vill ju centralisera och globalisera! Är det då så konstigt att  vanliga människor vänder dem ryggen? Om de styrande fortsätter med globaliseringsidéerna så kommer alla partier att splittras inifrån. Vi har redan sett tecken på detta.

Vändpunkten är kanske här och nu? Men … vilken väg ska vi välja? Det stora problemet idag är all propaganda och lobbyism som saknar verklighetsförankring. I dagens Sverige värderas inte kunskap och vetenskap. Alla ska vara socialister och feminister. Alla måste vara politiskt korrekta för att inte förlora sitt jobb, sina vänner eller sin familj.

Politiker har planterat in den socialistiska och globalistiska värdegrunden i förskolan, skolan och inom den svällande offentliga sektorn. Vanliga människor som själv vill bestämma över sitt liv och har andra idéer om hur Sverige ska styras har under många år fått finna sig i att kallas för en mängd skällsord och har blivit beskyllda för att ha en mängd bisarra idéer.

Har svenska folket fått nog? Är det dags att säga ifrån: Ni politiker företräder inte oss! Ni för enbart fram era egna visioner och de saknar verklighetsförankring. Ni har sett till att vi har fått ett politiskt system, där ni kan berika er själv på vanliga människors bekostnad.

Vad vill vi då ha istället? Jo, ett system som bryr sig om den vanliga människan – ett system där politikerna får mindre betydelse. Vi behöver alltså ett nytt system och inte fler partier! Vi behöver självbestämmande istället för politisk styrning! Vi vill ha ett land som är humanistisk för det svenska folket!

Städa trappan uppifrån och ner

Ingen av våra partiledare har lyckats så väl efter valet. Fyra månader utan regering talar sitt tydliga språk. Ingen av partiledarna är kompetenta nog att finna lösningar för samarbete. De lyckades ju inte visa någon förmåga att samarbeta under valet heller. Under den tidigare mandatperioden visade de inte heller någon vilja att samarbeta. Kan vi ha sådana partiledare?

En partiledare ska i första hand lyssna på medlemmarnas önskemål oh ta vara på dem. Men … den partiledare som vill vara med och regera över ett land bör också vara lyhörda och lyssna på alla invånare i landet. Det går inte att ha egensinniga partiledare som bara har ett egenintresse.  Men ingen partiledare eller partistyrelse erkänner ju detta egenintresse. Istället använder de det enda argument som de kan komma på: ”stänga SD ute från inflytande”. Märker de så löjliga de är? De leker ju hemliga klubben som SD inte får komma in i! Kan vi ha partiledare som inte har blivit vuxna ännu?

Ett land bör ledas av mogna politiker som kan ge och ta. De bör kunna samarbeta. I varje sammanslutning – från familjen till arbetsplatser, föreningar, organisationer och politiska partier krävs samarbete. Annars finns det inga faktorer som håller samman. Ett land måste ha en mängd sammanhållande faktorer. Men … våra politiker fokuserar på att sammanhålla emot en stor del av svenska folket istället för att leta efter gemensamma saker som är viktiga för landet att lösa.

Varje seriöst parti borde försöka samarbeta. De partier som saknar ledning som är villig att samarbete borde leta efter en ny ledning. Inget parti har någon nytta av halsstarriga ledare som vägrar att samarbeta.

Partierna borde börja med att sopa sin egen trappa och sopa den uppifrån! Det är den enda lösningen för den låsta politiken som råder i vårt land nu. Som det är nu visar ju bara partiledarna med all tydlighet att de är väldigt betydelselösa för vårt land! Släpp in nya fräscha idéer och krafter i alla gamla unkna strukturer!