Vem vågar skaka hand efter pandemin?

Att skaka hand var en gång i tiden gissningsvis ett sätt att visa att man inte hade ett vapen i högerhanden. Nu kan det få lite samma betydelse igen, tror etnologer. Handslaget kan bli ett sätt att visa att man inte bär på smitta. Men kommer vi våga börja skaka hand igen?

Nästan över en natt försvann självklarheten i den hälsning vi använt i generationer. Istället för handslaget började vi slå ihop armbågar och klackar, bugade med handen på hjärtat eller bara vinkade. Många är fortsatt tveksamma till att hälsa med handslag och kramar. Mest tydligt är det bland de äldre. Det är också stor skillnad mellan män och kvinnor då drygt 63 procent av männen hälsar som vanligt igen, men bara 49 procent av kvinnorna.

En ny undersökning från försäkringsbolaget If visar att drygt 40 procent inte har gått tillbaka till hur man hälsade med handslag och kramar före pandemin. Mest tydligt är det bland de äldre! Vid en liknande undersökning som If gjorde i samband med att restriktionerna togs bort i slutet av september 2021, var det många som var tveksamma till hälsa med handslag. 6 av 10 som gjort det förr ville inte göra det trots lättade restriktioner.

På grekiska begravningsmonument från 400-talet och 300-talet före Kristus har bildhuggare skildrat människor som skakar hand, så handskakandet har hållit på ett tag. Exakt hur och när det började tycks ingen veta. Men att handhälsa var självklart.

”I Sverige så hälsar man på varann – man tar både kvinnor och män i handen”, sa statsministern i riksdagen i april 2016 i samband med att miljöpartisten Yasri Khan vägrat handhälsa på en kvinnlig reporter. Khan la handen på hjärtat och bugade istället. Så som många börjat göra under pandemin. Men det anade ingen då.

Så försvann handhälsningen i ett slag i mars 2020. Vissa verkar tycka att det är ganska skönt att inte längre behöva ta alla människor i hand. Andra saknar den fysiska kontakt och närvaro som handslaget ger. Många är rädda för att bli smittade. Jag ser fortfarande flaskor med handsprit i affären, på vårdcentralen och på sjukhuset. Inget tvingande utan bara ta hänsyn, Men vad är människor rädda för nu? Jag upplevde ju den första rädslan/paniken i Spanien mars 2020:

Jag gick alltså iväg med min dramaten. Vi fick ju bara gå en och en. Det var första gången som jag var utanför huset sedan restriktionerna hade börjat. Sambon hade besökt ett-hål-i-väggen” några gånger och gått ut med soporna, men jag hade vägrat. När jag inte fick röra mig fritt ute så ville jag helt enkelt inte! Men nu bestämde jag att jag skulle handla mat. Det var en varm solig dag. Jag hade munskyddet som grannen hade överräckt och som var helt oanvänt. Stoppade passet i fickan – om polisen skulle stoppa mig.

När jag kom ut på paseon (strandpromenaden) drabbades jag av en sällsam känsla. Vanligtvis sjöd den av folk men nu var den folktom. Jag fick en känsla av att jag var helt ensam i världen. Men så tittade jag upp mot husen och såg en och annan som satt på balkongerna. 

Det var härligt att sträcka ut benen …  men jag ville ju inte gå för fort utan dra ut på min frihet så länge som möjligt. Eftersom jag var helt ensam så drog jag ner munskyddet och kunde andas helt fritt. Jag mötte en dam som rastade sin hund. Men hon gick raskt över till andra trottoaren. Några hundra meter från butiken så såg jag ytterligare en människa som skyndade iväg med sin dramaten. Då drog jag upp munskyddet..

Väl framme ställde jag mig i kön som nådde ett kvarter bort. Alla följde avståndsmarkeringarna som var målade på trottoaren och alla var iklädda munskydd. Några hade handskar – denna varma dag ca 23-24 grader. En vakt stod i dörren och släppte in en person när en annan gått ut. Han visade att vi först skulle sprita händerna och sen ta på oss plasthandskar innan vi fick gå in.

Det första jag möttes av inne i butiken var en högtalarröst som förkunnade att vi skulle hålla avstånd, inte gå utanför markeringar och inte hamstra för butiken får nya leveranser varje dag. Det var inte många inne i butiken så det gick smidigt att handla. Men jag råkade gå lite för nära fiskdisken och genast hörde jag en röst som bad mig att hålla mig utanför markeringarna. Det var inga köer i kassorna så jag kunde snabbt betala till kassörskan som hade fått en plexiglasskiva framför sig.  Min använda kundvagn fick jag ställa på ett annat ställe än där jag hade tagit den – för den skulle desinficeras innan någon annan fick använda den. När jag kom ut kände jag mig nästan svimfärdig och svetten rann och drog ner munskyddet så jag kunde andas fritt. Sen gick jag långsamt hemåt. När jag kom ner till havet satte jag mig på en sten och njöt av solen, värmen och den friska vinden som fläktade lite.

Ovanstående är hämtat från min bok ”En del av min sista tredjedel”. Jag beskriver mitt första besök i butiken14 dagar efter karantänens början. Ett år togs ifrån mig/oss med karantän, hårda restriktioner, munskydd, handskar, handsprit och rädsla. När vi åkte hem till Sverige efter ett år, så blev vi förvånade över de obefintliga restriktionerna som fanns i Sverige. Men rädslan fanns – och finns tydligen kvar till viss del!

Nej, jag förstår inte att människor fortfarande är paniskt rädda för beröring! De rör ju kundvagnar, varor i butiken, ledstänger och trappräcken. De besöker caféer och restauranger, idrottsevenemang, går på gym, sitter på bänkar och stolar, osv. Men de är paniskt rädda för fysisk beröring!

Hur lång tid ska denna rädsla stanna hos människor? Är den befogad? De flesta är ju vaccinerade nu – så vad är de rädda för? När kommer handslaget tillbaka som en naturligt vänligt sinnad umgängesform?

Pandemiamnesti – kan vi förlåta de som tog ifrån oss delar av våra liv?

The Atlantic har publicerat en artikel som uppmanar till ”amnesti” gällande det som hände under den så kallade pandemin. Men det verkar inte människor så sugna på.

Det är den amerikanska tidskriften The Atlantic som publicerat en artikel rubricerad ”Låt oss förklara pandemiamnesti”.

Där argumenterar artikelförfattaren alltså för en amnesti för det som skedde under covid.

I artikeln står det bland annat:

”Desinformation var och förblir ett stort problem. Men de flesta misstag gjordes av människor som på allvar arbetade för samhällets bästa… Los Angeles County stängde sina stränder sommaren 2020. I efterhand är detta inte mer meningsfullt än min familjs vandringsturer med munskydd. Men vi måste lära oss av våra misstag och sedan släppa dem. Vi måste även förlåta påhoppen… Att gå vidare är avgörande nu, eftersom pandemin skapade många problem som vi fortfarande behöver lösa.”

Men i sociala medier rasar många mot artikeln och kräver i stället att ansvariga ställs till svars. På Twitter flödar kritiken. Läs kritiken här.

Ännu en gång funderar jag kring hur jag själv upplevde nedstängning och munskydd. Jag befann mig i Spanien i mars 2020. Vi – jag och sambon – blev ofrivilligt ”strandsatta” i vårt paradis Almuñécar i södra Spanien. En pandemi hindrade oss att åka hem till Sverige. Då visste vi inte att vår vistelse i Spanien skulle bli ett år längre än vad vi hade planerat. Men det gick egentligen inte någon nöd på oss och vi hade det ganska bra … om vi bortser från ofriheten och att vi inte har kunde ta oss hem till Sverige.  I efterhand har jag känt att mina och sambons upplevelser  måste nå ut till fler människor. Jag har funderat, analyserat och kritiserat! Min bok, En del av min sista tredjedel, blev ett dokument över våra upplevelser av ofrihet, restriktioner, ordning och trygghet.

Men det är många tankar som fortfarande snurrar i mitt huvud. Kan vi verkligen förlåta och glömma allt som hände. Kan vi förlåta att politikerna tog ifrån oss vår frihet och i vissa fall använde tvång, förbud, böter, restriktioner, vaccinpass mm? Kan vi förlåta att de använde makt och lögner för att få befolkningen att lyda? Jag vet inte om jag kan förlåta detta svek mot medborgarna! Jag tror inte att jag varken kan eller vill förlåta politiker som helt gick i läkemedelsbolagens ledband!

Människor är påhittiga och gör allt för att överleva i svåra situationer. I ett av kapitlen i min bok skrev jag om hur människor sysselsatte sig under en lockdown. Jag återger kapitlet här:

Hur sysselsätter man sig när det är utegångsförbud?

Det flesta människorna är påhittiga. Det var ju tillåtet att köpa livsmedel, besöka läkare och apotek Men bara en och en. Det var också tillåtet att gå ut med hunden. Mannen med de röda byxorna gick ut med sin pudel en gång i timmen – minst. Paret med de två stora lurviga hundarna delade solidariskt på hundpromenaderna. Först gick kvinnan ut ca en halvtimme med dem. En halvtimme senare gick mannen ut med dem och efter ytterligare en halvtimme gick en äldre dam ut med dem och sen var det kvinnans tur igen. Så fortsatte  deras dagar. Hundarna har nog aldrig varit så välrastade tidigare! Jag läste om någon som gick ut och promenerade med sin tupp men det satte polisen stopp för.

En kvinna skrev i sin blogg att de hade två soptunnor att välja på. Den ena låg två kvarter bort åt vänster och den andra fanns två kvarter åt höger. Hon och maken delade upp soporna i två påsar och gick åt var sitt håll. De hade även med sig varsin flaska eller burk att kasta i glasiglon som fanns bakom huset. De lade sina påsar i soptunnan  och fortsatte till glasiglon – där de hejade på varandra – och fortsatte sin promenad åt andra hållet.

Jag såg farbrorn som kom med en shoppingkasse med ett pan (bröd) stickande upp. Han gick fram och tillbaka längs paseon (strandpromenaden) flera gånger om dan. Om polisen stannade honom så visade han att han hade köpt pan.

En kvinna erkände att hon cyklade till affären 1 km bort. När hon kom hem igen kollade hon så att ingen polis var i närheten och cyklade samma sträcka ytterligare en gång.

Andra bestämde träff med väninnan vid soptunnan. Där tog de sig en pratstund på behörigt avstånd. Många gjorde likadant när de skulle gå och handla och passade på att ta en liten skvallerstund tills någon vakt eller polisen körde iväg dem.

En bekant berättade att hon och maken tog en dramaten var och gick några meter ifrån varandra. Sen vandrade de runt kvarteret. På tredje varvet var det någon som öppnade fönstret och sa: ”Ni går åt fel håll! Butiken ligger däråt!”

En man körde och tankade bilen 3 ggr om dan – 1 liter varje gång. Då kunde han få en pratstund med mannen på macken. Polisen avbröt dock hans tankande och han fick böta 100 Euro.

Människor har sjungit för varandra från balkonger och terrasser. Musikkåren i vår stad bestämde sig för att träna på balkongerna vid ett bestämt klockslag varje dag. Det blev välljudande i innerstan! Många har nog rockat loss på sin balkong när grannen sjöng eller spelade. Klockan 20.00 varje kväll applåderade människor från sina balkonger för att hylla alla de som arbetade inom vården och/eller andra som jobbade för allas säkerhet.

Roligast var kanske att läsa om när två professionella tennisspelande tjejer spelade från takterrasserna på var sitt hus! Ett annat exempel är ett äldre par, där den ena bodde i sydligaste Danmark och den andra i nordligaste Tyskland och hur de hittade på ett sätt att få vara tillsammans, när vädret tillät! De satte bordet mitt på gränsen och stolarna i var sitt land, sedan satt de där och njöt av kaffe och bullar.

Men det var också en solskenshistoria att läsa om mor 80 år och hennes dotter som bor grannar i samma trappuppgång och på samma våningsplan. De bröt sin påtvingade ensamhet i hemmet med en två timmar lång coronafika i trapphuset. De satt varsitt kaffebord på sin tröskel och umgicks på så sätt  Dottern tryckte med hjälp av en skidstav på knappen när belysningen slocknade i trappen.

En god vän, i min egen ålder, skrev på Facebook:

I början av mars hörde vi om en konstig sjukdom, men det verkade inte som det var risk att det skulle drabba oss i Sverige. Inte ont anande åkte vi på en veckas semester till Teneriffa för sol och bad de första fem dagarna var trevliga sen slogs det stora larmet på. Vi fick inte gå utanför våra rum – mer än till matsalen, poolen fick inte användas, barerna stängdes och att lämna hotellet var strängeligen förbjudet. Vilken tur att vi skulle åka hem dagen efter! Hem, hem ljuva hem.

 Hujeda mig, usch och fy! Från och med april är allt roligt i agendan överstruket, det kallas visst karantän. Vad gör man då? Jo, man städar, löser korsord, lagar mat, ser på TV, beställer mat på nätet, hämtar maten, pussar hundarna, spelar kort med maken, ser gräset växa, ser till så att himlen inte trillar ner, tränar höften och knäna, läser böcker, lägger patiens, låter byta yttertak, sätter upp viltstängsel runt hela tomten, lägger pussel och väntar på vaccinet. Men jämför man oss i Sverige med andra delar av världen så ska vi inte klaga! Roligare än så här blev det inte i detta onådens år 2020.

Andra har ägnat dagar, veckor och månader till att diskutera hur man tillverkar egna visir, munskydd och handsprit, hur man kan dränka in pappservetter med sprit för att kunna torka av ledstänger eller hissknappar eller ytterdörrar innan man rör dem.

Det har varit många diskussioner på Facebook om inställda flyg och stängda hotell och nu, i början av 2021, är det många svenskar som åker med bil ner till sin bostad i Spanien – den som de inte har kunnat besöka på ett helt år. De diskuterar hur man tar sig igenom gränskontroller, vilka restriktioner som gäller i olika länder, perimetergränser, covidtester, utegångsförbud och transferregler.

Jag själv har skrivit, läst det mesta om corona-rapporteringen i Spanien och Sverige men även inom resten av EU, läst böcker, bakat kakor och tillbringat många timmar på balkongen. Jag har boostat mitt immunförsvar med fisk, grönsaker, frukt, juice och solens D-vitaminer. För det mesta har jag hållit humöret uppe men även jag har gråtit en skvätt då och då.

Så var det! Detta måste väl beslutsfattarna hållas ansvariga för? Jag som ändå var lindrigt drabbad har svårt att glömma. Det finns de som har drabbats mycket värre. För deras skull får vi inte lämna amnesti åt de ansvariga!

HYPERSTAGFLATION – En perfekt ekonomisk storm

HYPERSTAGFLATION riskerar att drabba världsekonomin. Konsekvenserna av pandemi, krig och inflation samspelar just nu för att skapa unikt destruktiva förutsättningar för den västerländska civilisationen. Inflation och räntor gröper enligt konjunkturinstitutet ur hushållens utrymme för konsumtion samtidigt som börsen har fallit och bostadspriserna har börjat vika av nedåt. Hur förhindrar man då denna situation från att urarta till ett samhällsekonomiskt blodbad? Vad ÄR egentligen Hyperstagflation? Hur har denna situation uppstått? Och kanske viktigast – vad bör man göra nu?