Nåja, än har i alla fall inte USA djupfryst de diplomatiska relationerna med Sverige som de gjorde efter Olof Palmes jultal 1972 när han jämförde USA med Nazi-Tyskland.
Efter talet blev den svenske ambassadören i USA, Hubert de Besche, snabbt uppkallad till den amerikanske biträdande utrikesministern, Alexis Johnson, som framförde protester mot talet, direkt från president Nixon. USA drog officiellt slutsatsen att Sverige inte tillmätte relationen med USA någon större vikt. Som en konsekvens lät USA inte sin chargé d’affaires, John Guthrie, återvända till Stockholm. Inte heller ansågs den svenske ambassadören i USA, varken de Besche eller dennes redan utsedde efterträdare Yngve Möller, välkommen i USA.
USA konstaterade vidare att Sverige aldrig uttryckte sig lika kraftfullt mot någonting Nazi-Tyskland företog sig under WW2, ett fint sätt att insinuera socialdemokratisk feghet och opportunism. (Enligt Ulf Nilsons bok ”Sverige – Sluten Anstalt)
Och när Watergate-banden offentliggjordes några år senare var Richard Nixons omdömen om Olof Palme censurerade eftersom de ansågs för grova. (Enligt Lena Sundströms bok ”Saker jag inte förstår”).
Relationerna var så usla att de inte normaliserades förrän Ingvar Carlsson bjöds in till Vita Huset 1987. Man kan bara spekulera i vilken skada Socialdemokraterna vållade Sverige genom femton års dåliga relationer med USA pga Palmes teatraliska påhopp. https://sverigesradio.se/artikel/406401
Socialdemokraterna har verkligen inte gjort mycket gott för Sveriges anseende i USA.
Tvärtom satte de, särskilt på Sankt Olof Palmes tid, länge en ära i att hacka på USA under det kalla kriget så att de nu säger sig vara garant för goda förbindelser med USA är direkt löjeväckande om man är det minsta bevandrad i svensk nutidshistoria. Men det verkar inte Ann Linde & Co vara. Inte det heller..
– De har rensat det dukade bordet, de har tömt skafferi och visthusbodar, de har lagt åkrarna i träda och ätit sig igenom de internationella bankpalatsens matsalar med kreditkort utställda på svenska folket!
Så här eldfängt lät Olof Palme 1979. Tre år hade gått sedan han förlorade 44 års socialdemokratiskt regeringsinnehav till de borgerliga 1976. Nu var det dags för nytt val och Palme var revanschlysten. Som valstrategi valde han att beskriva Sverige som ett pedantiskt välskött land fram till olycksdagen när Thorbjörn Fälldin och Gösta Bohman marscherade in i Rosenbad och ödelade alltihop. Och vad än Palme valde som strategi var han en mästare på att retoriskt framföra den.
Det var som att se teater – Palmes ögon lågade, handen hötte och han visste exakt när han skulle pausera för att låta en extra elak replik (som den ovan) sjunka in i åhöraren och få avsedd verkan. Rena Ernst-Hugo Järegård. När jag satt och genomled årets partiledardebatt där partiledarna entonigt mässade samma gamla talepunkter om att vända på stenar för femtielfte gången kom jag på mig själv med att sakna Olof Palmes talekonst och eloquentia – vad man än tyckte om Palme som politiker var risken att somna när han var i sitt esse minimal. Hans beundrare såg honom som Messias och hans belackare såg honom som Belsebub men ingen var likgiltig.
Kruxet med Palme var att han hade ett synnerligen avspänt förhållande till sanningshalten i sin retorik. Att tala om ett dukat bord hade möjligen Tage Erlander kunnat göra 1968 när sossarna fick egen majoritet och det svenska folkhemmet stod på sin absoluta höjdpunkt.
Men 1969 tog Palme över och han gav sig raskt i kast med att i rasande tempo omvandla det svenska samhället i socialistisk riktning.
Sverige urbaniserades och många småbönder och lanthandlare på landsbygden fick flytta till städerna och ta jobb på fabriker, sambeskattningen avskaffades och hemmafruarna strömmade ut på arbetsmarknaden, barnen fick lämnas på dagis, den gamla kunskapsskolan blev ersatt av vad många kallade ”flumskolan” , det kom LAS, MBL, större möjligheter till förtidspension, vuxenutbildning och mycket annat (Man kan få en bra bild av hur Sverige förändrades under Palme på det tidiga sjuttiotalet genom att titta på de utmärkta TV-serierna ”Hem till byn” och ”Lära för livet” som finns i SVTs arkiv.).
Palmes faiblesse för ”progressiva” reformer var gränslös och att det hela behövde finansieras med snabbt ökande skatter och sociala avgifter för företagen bekymrade honom inte nämnvärt. Ej heller att fackets snabbt ökade makt ledde till stora problem med skenande löneökningar och sociala avgifter för svensk industri. Det blev snabbt ett problem för Regeringen Fälldin som snabbt satt med akut kris i bl.a textilindustrin och varvsindustrin och tvingades devalvera med 16% för att rädda konkurrenskraft och undvika arbetslöshet. Palmes kritik lät inte vänta på sig sig, Fälldin/Bohman hade utdelat ett dråpslag mot de svaga i samhället till fromma för kapitalägarna! Det var dock glömt 1982 när Palme återkom som statsminister och omgående själv devalverade kronan med 16%. (Palme och Feldt ville egentligen devalvera med hela 20% men backade efter ilskna protester från grannländerna, jättedevalveringarna innebar ju att vi exporterade arbetslöshet till dem).
Alla Palmes reformer var alls inte dåliga eller impopulära men framför allt gick det för fort. Det blev omvälvande livsförändringar för många och när sedan förslaget till löntagarfonder (socialisering av näringslivet) dök upp i valrörelsen 1976 samtidigt som Astrid Lindgren berättade att.hon betalade mer än 100% i skatt, Ingmar Bergman arresterades för skattebrott och fackpampen Hasse Ericsson semestrade på Gran Canaria (medan Svenne Banan var förbjuden pga turistbojkott mot general Francos regim) blev det droppen för många och den sävlige och eftertänksamme Thorbjörn Fälldin framstod som en räddande ängel som kunde bromsa in takten på det närmast revolutionära socialistiska samhällsexperimentet som Palme nästan maniskt piskade på från sin statsministersulky.
Att påstå att den borgerliga regeringen satte sig vid ett dukat bord 1976 var helt enkelt en hårddragning långt över gränsen till lögn. Många problem som fortfarande spökar i Sverige grundlades under Palmes första år som statsminister, inte minst föreställningen om att Sverige ska vara ett föregångsland och världssamvete med extra moraliskt ansvar för alla världens problem.
Vad har då denna mossiga historielektion för bäring idag och vad kan vi lära oss?
Jo, i Magdalena Anderssons avgångstal gav hon bilden av ett Sverige som ett välskött land väl rustat att möta den lågkonjunktur som nu tornar upp sig. Hon krattade helt enkelt manegen för att kunna basera sin berättelse i 2026 års valrörelse på myten att Regeringen Kristersson satte sig vid ett dukat bord 2022 och ge den skulden för allt elände som lågkonjunkturen kommer att skapa under de kommande fyra åren. Palme-tricket i repris.
Kreativ historieskrivning är dessutom ett modus operandi som sossarna använt sig av även i sin berättelse om finanskrisen 1992-1993. Den hävdas vara Regeringen Bildts fel när de i själva verket bara ärvde problemen som sossarna tidigare skapat med sina ogenomtänkta avregleringar av valuta och kreditmarknaderna som skapade den hejdlösa spekulationsekonomin i skarven mellan åttio- och nittiotalet.
Och minnet är kort så låt oss dokumentera för framtiden hur det verkligen såg ut i Sverige 2022 när Regeringen Kristersson tog över:
Rekordmånga skjutningar, en av de högsta arbetslöshetssiffrorna i Europa, sämst prognostiserad tillväxt i EU, usel kronkurs, katastrofala elpriser och elbrist, miserabelt fungerande integration, räntor på väg upp (Riksbankens besked på tisdag blir en rysare), PISA-resultat som gått kräftgång under lång tid, skenande matpriser, dyrast drivmedel i Europa, vårdköer, passköer, omvittnat undermålig krisberedskap under pandemin, NATO-ansökan som gått i stå, jättelika underskott i många kommuners ekonomi (allra värst i röda Malmö) och mycket mycket annat elände.
Det är väl värt att komma ihåg när sossarna börjar yra om ”det dukade bordet 2022” i nästa valrörelse.
För att återknyta till det tidiga sjuttiotalet så påminner det bord Socialdemokraterna lämnar efter sig efter åtta års regeringsinnehav under goda konjunkturförhållanden en hel del om bordet på omslaget till Nationalteaterns progg-klassiker ”Livet är en fest” från 1974 och rubriken till detta inlägg som är hämtad från Ulf Lundells ”Vargmåne” från 1975.
Min alternativa blogg är garanterat fri från politik och dumheter. Så skrev jag först Men ... vad är politik och vad är dumhet?
Så jag beskriver den bara som "JUST FOR FUN"!
Du når bloggen genom"Länkar jag följer" eller fliken "Kultur och kuriosa".
Skillnaden mellan demokrati och diktatur är storleken på gapet mellan makten och folket. I min blogg visas hur gapet dag för dag blir allt större i Sverige.
ulsansblogg 
Senaste kommentarer