Hemsökelsernas tidevarv.

Mången har frågat sig när det oundvikliga inträffar.

När den otäcka klimatbubblan äntligen spricker.

Hur lång tid kan det rimligen ta för den stora tröga massan, att inse att man under minst ett kvartssekel har utsatts för en hjärntvätt av gigantiska mått?

När kan kampen mellan fanatism och besinning vara över?

Hur länge kan det dröja innan striden är avgjord mellan de två falangerna?

Domedagsprofeterna och dessas kontrahenter.

——————

I min serie ”Svea rikes genom tiderna värsta farsoter, från Böldpest till Klimatnoja”, avhandlas i dag den sistnämnda.

Det handlar om en synnerligen allvarlig sjukdom, vars kännetecken, bland andra, innebär en hos den drabbade svårartad tankelåsning.

En sorts stagnation i hjärnkontoret, som närmast kan liknas vid en omfattande trafikstockning.

I det här fallet medförande ett totalt stillastående.

En typ av grav blockering, som även kommit att benämnas ”absolut deadlock”.

Ett närmast ofelbart tecken på att någon smittats är en lika vildsint som kränkt uppsyn i förening med att vederbörande ständigt vill framställa sig som dygdemönster, moraliskt föredöme och stundom även som helgon.

Sjukdomens syndrom är nära besläktat med och påminner om det, som utmärker dem av PK-viruset drabbade.

Den djävulska pest, vilken kommit att benämnas, som farsoten från helvetets allra innersta kärna.

Det idésystem, vars rent ruskiga mutationer inte bara är oändliga till sitt antal, utan även kommit att gäcka alla försök till bekämpning medelst vaccinering.

Det i detta inlägg dryftade tillståndet är dock, om möjligt, något starkare.

Det är en så väl utvecklad degeneration, att den som angripits aldrig någonsin kan tillfriskna.

Forskare har åtminstone aldrig påträffat något sådant exemplar.

Till yttermera visso har vetenskapliga observationer under senare tid klart och tydligt visat, att den som lider av Klimatnoja alltid och undantagslöst även är ansatt av PK-viruset.

Allt tillsammans orsakande en hemsökelse så infernalisk, att den sorgligt nog kan komma att få avsevärt värre följder för nationen än den medeltida plågan.

Claudia de Longueville

DEN LEXIKALA BETYDELSEN STÄLLD ÖVER GÄRNINGSBESKRIVNINGEN

En vuxen man dömdes av Halmstads tingsrätt för våldtäkt mot barn, en tioårig flicka. Han hade enligt vad flickan uppgav stoppat in sitt finger i ”snippan”.

Stoppa in imponerade inte på hovrätten, som konsulterade en ordbok för att – som det förefaller – ta reda på om flickan verkligen menade det hon sa, för den lexikala betydelsen av ordet var ett yttre könsorgan. Hur stoppar en våldtäktsman in sitt finger i ett yttre könsorgan?

Ibland kan man undra om inte instansordningen borde vara den omvända!

I Katrineholms tingsrätt åtalades för många år sen två poliser – ”raggarpoliserna” – för tjänstefel. De hade tagit upp en kvinna i polisbilen. De turades om att vara med kvinnan i baksätet på bilen och att hålla i ratten.

– Ingår det i polisens tjänst att behandla en kvinna på det sättet? undrade försvararen.

– Naturligtvis inte…

– Hur kan de då åtalas för tjänstefel, när det inte ens ingår i tjänsten?!

Med den laglydelse och den brottsbeskrivning som användes friades männen. Låt vara att gärningen utförts ”vid” tjänsteutövning – men inte ”i” tjänsten.

En ”arbetskraftsinvandrare” utvisades från Sverige efter att ha brutit mot regelsystemet. Personen ifråga hade arbetat tillräckligt mycket, hade två arbeten. I regelverket sägs att man måste ha ”ett arbete”. Alltså utvisades den arbetsamme – som hade haft ett arbete för mycket. Enlig den dömandes logik var ”ett arbete” att tolka som räkneord.

Småflickor – och alla andra – rekommenderas att nogsamt ta reda på den lexikala betydelsen av den gärning som ska penetreras i domstolen.

Från Facebookflödet

Landet i förfall

Har jag ställt frågan förr?

När gick i praktiken det sista tåget?

Det ögonblick då åtminstone något av det misshandlade Svea rike hade kunnat räddas.

Det tillfälle då allt ännu inte var förlorat.

Man kan givetvis gå hur långt som helst tillbaka i tiden och peka på en period här och en annan där, då än den ena och än den andra sopan satt vid makten.

Raden av marodörer, vilka medverkat till att nationen nu befinner sig i ett katastrofalt läge kan göras lång.

Mängder av påståenden, om att man särskilt inte får glömma den och den ogärningsmannen, får givetvis till följd, att man till slut hamnar minst ett halvsekel tillbaka i tiden.

Ju längre listan görs ju tröttsammare och tradigare blir det och i desto bättre dager hamnar de värsta fanskapen till makthavare och alldeles särskilt den sate, som undertecknad har i åtanke.

Sopproten, som transsubstantierades till statsminister.

2014 var det år då ännu inte allt var förlorat.

Den senaste miljonen ockupanter hade då ännu inte stormat fram genom Europa för att nå det lilla land, som flödade av mjölk och honung.

Vid dettas styre råkade det vid denna tid sorgligt nog sitta en lallande nickedocka av ett slag, som sällan skådats.

En veritabel träskalle till marionett som, skulle det visa sig, inte hade någon som helst plan för någonting.

En sluddrande och ständigt hjärndött svamlande krumelur, som kom att misshandla Sverige till oigenkännlighet.

En sällsynt sorglig styresman, vars maktmissbruk och misskötsel av det gamla konungadömet så svårt kom att vandalisera detta, att de uppkomna skadorna tragiskt nog blev definitiva och irreparabla.

En gök, som med sin närmast obefintliga utbildning, sin obildning, klena begåvning och exceptionellt låga intellektuella kapacitet, självfallet ingenting annat kunde bli än en absolut och fullständig katastrof för Svea rike.

En plundrare och niding, vilken lagade så att landet nu befinner sig i ett tillstånd av fullt kaos.

Vän av ordning kan inte annat än grubbla över hur det gick till när den sorgliga uppenbarelsen hamnade i toppolitiken.

Hur i hela friden var det möjligt att en figur, som så till den milda grad utstrålade inkompetens, enfald och oförmåga, kunde nå den allra högsta positionen?

Ve, att sagda skapelse skulle vara försedd med karaktärsdrag av ett sådant slag, att de nog inte ens skulle kunna frammanas i den värsta av mardrömmar.

En klåpare och ogärningsman, som inte har kunnat ställas till svars för de begångna illgärningarna och som sorgligt nog tycks undkomma all rannsakan.

Moder Svea är deprimerad och har svårt att hålla tillbaka tårarna när hon betraktar konsekvenserna av det styre, under vilket hennes rike allra svårast har vanhelgats.

Hon kan inte annat än dystert konstatera, att det handlar om förbrytelser mot nationen och ett skändande av dess folk, som torde sakna motstycke i den svenska historien.

Trots allt hyser hon förtröstan i att vedergällningens efterlängtade timma en dag skall slå.

Claudia de Longueville.