Spontant kan jag erkänna att det inte finns någonting som ger mig större hopp än den här mannen. Snart ett år efter den nesliga och ifrågasatta valförlusten är det ‘bara’ tre år kvar till en möjlig revansch, och tiden för Biden och hans uppbackare krymper snabbt ihop, ju större blamager han och hans kulturmarxistiska vice begår, desto k o r t a r e tycks den nu. Mycket ont lär kunna hända på tre år, men tiden känns inte längre evighetslång, såsom den uppfattades strax efter valet.
De absurda brutaliteter som Bidenregimen ägnar sig åt, bl a med vaccintvång för statsanställda – och underleverantörer – är inte i första hand ett uttryck för ‘vinnarens’ nakna våldsbegär som kommit i dagen så fort det fick chansen att visa sitt fula tryne, utan den globala elitens desperata jakt för att hinna genomföra en plan som bara kan bli verklighet under mycket hård repression – genomförd på mycket kort tid. Innan klockan på väggen visat att det är dags för nästa val. Något som man kanske inbillat sig inte ens var en relevant tidsram att förhålla sig till, för vem eller vad som än ställde upp skulle man ju få behålla kontrollen. Med ett viktigt undantag förstås: Donald Trump.
Det ser i dagsläget inte lika bergfast säkert ut att man kommer hinna göra detta på den tid som återstår innan valperioden är över. Skillnaden är faktiskt stor även jämfört med hur jag uppfattade det för bara någon eller ett par månader sedan. Motståndet har visat sig starkare och mer väl spritt än vad man sannolikt räknat med och trott på. Lögnerna är avslöjade för långt fler än vad som är bekvämt och lätt att kväsa eller bara förbigå med tystnad.
Och så dråpslaget, det som gör de ansvariga säkert mer rädda än något annat: Trump seglar nu upp på allvar som en kandidat för att återta makten 2024. Det sätt man bemött honom och alla hans anhängare gör den rädslan på alla sätt befogad. Man har ju gjort allt man kan för att polarisera det amerikanska folket genom att förnedra, uppvigla och baktala Trumps anhängare. Man har hoppats på att luften i motståndet skulle gå ur dem genom att stampa på dem. Nu inser man plötsligt med en ilning utefter ryggraden att man kan bli tvungen att istället skörda denna draksådd.
Den typen av behandling brukar tyvärr annars ofta fungera, så tanken var säkert god, sett ur det perspektiv man haft när man rådfrågat sina AI-superdatorer, sprängfyllda med massdata om de övervakade medborgarna. Många ger upp hoppet, många blir defaitistiska, många skräms till underkastelse. Men inte Trump! Han har tvärtom lyckats vrida det republikanska partiet ur sina femtekolonnares grepp. Han är starkare än någonsin, ingen republikansk kandidat vågar sätta sig upp mot honom längre, de som trott att de kunde alliera sig med Demokraterna och de som mutats av BigTech, BigPharma och BigBank, har hastigt och lustigt förpassats till avbytarbänken.
Inom det republikanska partiet har man förstått att Trump – och total konfrontation mot alla dessa onda krafter – är enda hoppet man har, för att någonsin vinna makten igen. Någon medelväg finns inte. I USA hade Ulf Kristenssons nya moderater för länge sedan kluvits i två: de fluffigt omedvetna, chickt postmoderna och globalistvänliga på ena sidan – och så den gamla stammen, Gösta Bohmans ättlingar, på den andra.
Och folket? Vi behöver inte inskränka oss till amerikanerna, utan även inräkna oss själva, jordens eller i alla fall västerlandets befolkning. Vi är alla i desperat behov av hopp. Allt, precis allt det vi värderar högt och som ger oss vårt livs mening är under attack. Att stå emot de starka krafter som utsätter oss för detta har reducerat kampen till en plikt, en oerhörd börda, att göra det rätta utan att se något hopp om framgång. För de flesta är den insikten outhärdlig att bära ens under en kortare tid. Och ingen klarar att stå emot ett sådant tryck i evighet.
Det är, som den italienske författaren Giorgio Agamben hävdar, bara naket biologiskt liv kvar att värna; om vi inte får mera livsluft kommer yttrandefrihet och sann demokrati att dö sotdöden, tillsammans med kultur, mänsklig närhet och empati och allt annat som ingår i begreppet humanitet.
När alla dessa definierande kvalitéer avseende mänskligt liv försvunnit så måste vi förstås alla fråga oss vad meningen med biologisk fortlevnad egentligen är? Och som planen tycks se ut, så lär frågan till slut oundvikligen ställas. Men först när det väl är för sent, nämligen när den andra stora klockan på väggen slagit tolv: för den etablerade ekonomiska världsordningen.
Planerad eller inte, så är det en ekonomisk Armageddon vi står inför, när förtroendet för den irrationella ekonomin, den som med ännu en posthuman eufemism kallas Modern Monetary Theory, till slut och oundvikligen störtar samman. Det man då kommer kunna erbjuda är fortsatt el och värme under vissa tider, i vissa lokaler, och en snålt tilltagen medborgarlön, för dem som sköter sig (och är vaccinerade).
Först när vårt materiella välstånd på ett så abrupt sätt försvinner kommer eftertankens kranka blekhet slå den stora och hitintills politiskt korrekta majoriteten, men då är risken stor att det är för sent att ångra sina prioriteringar.
Vad vi alla måste vara medvetna om är att Trump vid en comeback inte bara utmanar dessa oerhört mäktiga intressen; intressen som inte kommer sky några medel för att undvika att bordet vänds igen. Allt från valfusk till mer fysiska sätt att avlägsna folkets kandidat kan förväntas. Trump måste ha ett mycket starkt och lojalt nätverk omkring sig för att skydda sig från sådana angrepp. Låt oss hoppas att inga svaga länkar finns kvar, utan att de alla redan är testade.
Trump kommer också ställas inför utsikten att hantera ett ekonomiskt kaos. I bästa fall är detta redan ett faktum innan han åter tar vid. I värsta fall är det istället just då som man lyckats skjuta upp detta till. Det kan rent av i så fall ses som en möjlig del av ‘planen’. Jag skulle själv aldrig med tång vilja ta i den röran som man nu ställt till, även om det är många som smickrande nog inbillar sig att jag vore rätt man för det. En mer otacksam roll än som finansminister från det ögonblick MMT nått vägs ände, är svår att se.
Trump och alla andra regimöverhuvuden som oförskyllt tvingas försöka städa upp efter andra kommer riskera det misantropiskt konstaterade alltid lika korttänkta och med lika kort minne utrustade folkets vrede. Det är därför man, precis lika väl som globalisteliten, på kortare sikt kan misstänkas vara för vaccinpass och andra lika integritetsinskränkande maktbefogenheter.
Det här är att gå handlingen i förväg på flera sätt, men jag vill med detta sagt konstatera följande:
1. Vi som kämpar i motvind nu, gör det på grund av ren plikt. Det finns ingen bättre motivationsfaktor, för den behöver ingen yttre motivation.
2. Men på sikt är det nödvändigt med ett hopp. För att vi ska bli fler. Och Trump är den som kan ge oss detta tillbaka.
3. Vi måste dock också inse att detta hopp lätt kan stäckas. Trump kan ‘förlora’ ännu ett val. Han kan ‘förolyckas’. Han kan också komma att ställas inför oöverskådligt kaos att reda ut.
4. Vi lever just nu på lånad tid. Och skulle vi klara oss så är det våra barn som man lånat denna tid ifrån. Det kommer kosta enorma uppoffringar och ansträngningar, när den klumpsumman ska betalas tillbaka. Vi kan t o m tvingas stå ut med att underkasta oss kortsiktigt en del sådant som vi kämpat för att slippa.
5. Vår nationella identitet är den grund vi behöver för att långsiktigt kunna återerövra allt som på 20-30 år tagits ifrån oss. Det gäller svenskar i än högre grad än amerikaner. Den grunden hoppas jag kunna hjälpa till med att bygga, med mitt projekt för att återskapa en ‘svensk ursprungsmyt’.
Magnus Stenlund swish 070-763 97 02
ulsansblogg 
Senaste kommentarer