Varför finns det så många missnöjda kvinnor?

Igår lyssnade jag Einar Askestads kåseri om hans läsupplevelser på utedasset. Damtidningen som har rubrikerna: ”Se tio år yngre ut”, ”Bättre sömn på 8 veckor”, ”Så klarade vi skilsmässan” och omslagsbilden föreställer en leende kvinna som skriver bestsellers inom genren ”Du kan må bättre”. Jag började fundera över om kvinnor alltid har varit missnöjda.

Idag läser jag Birgitta Sparfs krönika: Något om kvinnor och män. Hon har ungefär samma åsikter som jag har:

Om feministerna i dag tror att man uppnår jämlikhet genom att hata män, som står för den största delen av alla de fantastiska innovationer vi omges av, och samtidigt nedvärderar kvinnornas historiska insatser som flock- och familjebevarare har man hamnat rejält snett.

Kvinnors högsta prioritet har alltid varit barnen, och är så än i dag. Om man betänker att vi sedan 70-talet dresserats att lämna in barnen på dagis för att arbeta av ekonomiska skäl och/eller självförverkligande är det inte så konstigt att dagens kvinnor är hyperstressade och inte får ihop sitt så kallade ”livspussel”.

Så tänker jag på min egen text drygt fem år gammal:

Då och då dyker påståendet upp – att föräldraförsäkringen kan vara en kvinnofälla! Men … oftast är det unga feminister som påstår detta. De har inga kunskaper om hur och varför föräldraförsäkringen finns. Det har funnits ett gott syfte när den har kommit till och det går alltid att hitta orättvisor i allting. Den allra första föräldraförsäkringen som kom ville ju hjälpa mammorna.

En liten historisk tillbakablick:

• 1900 lagstadgades det om att industriarbetande kvinnor fick rätten att vara hemma med sitt nyfödda barn i 4 veckor utan lön i samband med förlossningen.
• 1930 infördes moderskapspenningen för kvinnor som varit anslutna till sjukkassan i minst 270 dagar.
• 1937 utökades denna försäkring till att gälla alla mödrar. De fick ett engångsbelopp men sjukkasseanslutna fick ett högre belopp. Dessutom kom en behovsprövad mödrahjälp.
• På 1950-talet inskränktes genom lagstiftning arbetsgivarens fria uppsägningsrätt. Genom denna reglering skyddades kvinnan mot
  uppsägning och försämrade anställningsvillkor på grund av omständigheter som kunde härledas till graviditet eller födsel.
• Under det senare 60-talet,fick vi en generösare försäkring i form av en allmän moderskapspenning till ett värde av 1 080 kr.
• 1974 ersattes moderskapsförsäkringen av en föräldraförsäkring. Den tidigare kallade moderskapspenningen översattes till föräldrapenning och hade syftet att utgå till den förälder som huvudsakligen vårdade barnet, med undantag för tiden närmast förlossningen då ersättningen alltid tilldelades modern.
• 1995 infördes 1 pappamånad.
• 2002 infördes 2 pappamånader.
• 2016  har vi fått 480 dagars föräldraledighet varav 90 dagar är vikta till var och en av föräldrarna.

Med denna historiska bakgrund så tycker jag att vi har uppnått mycket. Hela tiden har mammornas ställning stärkts. Ändå känns det som om en del mammor inte vill ha den lagstadgade samvaron med barnet och jag har svårt att förstå varför. Jag blir lite trött på alla krav om kvoteringar och att båda föräldrarna ska vara hemma samtidigt. Om vi sen lägger till kravet om 6-timmarsdag så undrar jag varför de yngre generationerna har så svårt att få ihop ”vardagspusslet”. Det har ju fungerat så länge som mänskligheten ha funnits!

Nu läser jag en ledarskribent som påstår:

”Syftet med föräldraförsäkringen är faktiskt att ta hand om barnet när det är riktigt litet. Meningen var inte att den skulle bli en kvinnofälla.”

Nej, syftet var inte att ta hand om sina barn. Det har nämligen föräldrar och främst kvinnor gjort så länge som det har funnits människor. Syftet var att stärka kvinnors rätt till att återhämta sig efter graviditet och förlossningen, kunna amma sitt barn samt rättighet att komma tillbaka till jobbet efter barnledigheten.

Varför ses mammarollen som en kvinnofälla? Jag anser att föräldraförsäkringen ger kvinnor förmånen att umgås med sina barn, se sina barn växa och utvecklas samt uppfostra sina barn till trygga medborgare. Det är en förmån och inget annat!

För drygt 100 år sedan fick kvinnor rätten att stanna hemma med sitt nyfödda barn i 4 veckor utan lön. Mycket har hänt sedan dess. Feminismen har tyvärr fått sitt fäste. Nu prioriteras befordringsgångar framför barnen! Varför sätter man barn till världen om de räknas som en kvinnofälla?

Så hittar jag en annan artikel som jag skrev för sex år sedan:

Så länge som jag kan minnas – och det är ju ganska länge –  så har snälla, omtänksamma och trevliga män kallats för toffelhjältar. de har ofta haft bestämmande fruar.

”Att stå under toffeln” (från ty. unter dem pantoffel stehen) är ett uttryck som används med syftning på skon som symbol för herravälde och toffel som typisk kvinnlig eller hemmabetonad fotbeklädnad.

Jag minns alla seriefigurer: Åsa-Nisse med frun Eulalia, Lilla Fridolf med Selma, Kronblom med Malin, Dagobert med Blondie, Fred Flintstone med Wilma och 91:an med fästmön Elvira. Alla dessa herrar var snälla och godhjärtade. De fogade sig i kvinnornas beslut och lydde minsta vink. Men samtidigt framställdes de som ”vingel-Pettrar” som behövde en kvinna som höll reda på dem.

Så är det även idag! Vi lever i ett av de mest jämställda länder. De allra flesta svenska män tar sin del av hushållet och barnen. Men ändå … så framställs de i alla medier som lymlar som inte vill ta ansvar medan deras fruar är utarbetade. Att kvinnor blir förtryckta av män.

Varför är det så? Trots alla fina ord om sexistiska stereotyper och genusvetenskap – så framställs män i regel som dåliga människor medan kvinnor beskrivs som de goda.

De män som vill få en bättre status måste kalla sig för feminister – även om de inte vet vad det innebär. De måste också ställa upp på feministernas krav till 100 % – annars är de ute i kylan. Varför har det blivit så? Varför låter ena halvan av befolkningen (män) sig hunsas? Är det något ned ärvt som vi har med oss i generna? Eller kan det vara så att mannen vill ha lugn och ro? Han vet att varje gång som han inte lyder så gör hon livet till ett helvete för honom?

Vad det än beror på så tycker jag att män ska slå näven i bordet och säga ifrån! Män ska tala om för sina kvinnor att både män och kvinnor har samma rättigheter och samma skyldigheter. De ska tala om att vi måste samarbeta. Det är inte så att den svenske mannen generellt förtrycker kvinnor och det får inte bli så att den svenska kvinnan förtrycker män!

Tack alla gulliga, fina och snälla svenska män för att ni finns!

Då är jag tillbaka till mina nuvarande tankar. Alltför många kvinnor tycks vara utrustade med en missnöjesgen. De blir aldrig nöjda! Ju mer de har desto mer vill de ha. Det räcker inte med en trevlig man, snälla barn, vacker villa, flott bil, bra utbildning, bra jobb, bra arbetskamrater, ett vackert yttre, … Nej, de vill ha makt över allt! Den makten tar de genom att ta på sig offerkoftan och tala om hur de blir diskriminerade och utarbetade.

Tänk om de kunde förstå att allt beror på en missnöjesgen! Då kunde de ju rikta sitt missnöje mot denna genen istället för mot patriarkatet eller de kvinnor som vägrar att hänga med i deras missnöjeskarusell! Tänk om de lämnade denna gen åt sitt öde och istället ägnade sig åt att var nöjda med det som de har!

Ett stort lydnadsexperiment

Statsminister Stefan Löfven vädjade till Sveriges äldre, över 70, om att lyssna på rekommendationerna om distansering under en pressträff om coronakrisen för ca 2 månader sedan. ” Det är tråkigt att begränsa sig men det är för er egen hälsa”, sa han. Samtidigt hade större delen av Europa mer eller mindre satt sina befolkningar i karantän.

Större delen av världens befolkning har varit mer eller mindre lydig och gjort som världens ledare har sagt åt dem att göra. Hur har de lyckats med ett så gigantiskt experiment? Är detta det stora lydnadstestet inför införandet av en ny världsordning? Kanske – kanske inte! Men jag funderar på varför och vad går det hela ut på!

Det har förekommit en mängd experiment med människor tidigare. Experiment inom till exempel psykologi och samhällsvetenskap har lett till värdefulla resultat – samtidigt som försökspersoner har blivit grundlurade eller tvingats till plågsamma insikter om sig själva. Åsikterna om var gränsen för det tillåtna ska gå har varierat genom tiderna.

Dagens uppfattningar om hur experiment med människor ska gå till har sina rötter i andra världskriget. Nazisterna utförde grymma försök på fångar. Personal vid koncentrationslägret Dachau i södra Tyskland sänkte till exempel ner fångar i iskallt vatten för att se hur länge de skulle överleva. Resultaten publicerades i vetenskapliga tidskrifter.

År 1942 hade bara en promille av alla värnpliktiga i Sverige friska tänder. Resten hade karies. Forskare misstänkte att den utbredda tandrötan berodde på att folk åt för mycket sötsaker. Men de hade inga bevis. Därför beställde dåvarande Medicinalstyrelsen en undersökning för att reda ut saken. Undersökningen utfördes på Vipeholm. Från början gav forskarna de utvecklingsstörda patienterna mineraler och vitaminer i förebyggande syfte. Det hade ingen effekt. Vid ett möte år 1947 bestämde sig forskarna i stället för att framkalla karies hos patienterna. Under två år fick de intagna på Vipeholm sätta i sig enorma mängder choklad, kladdig kola och sockerlösningar i mat och dryck.

– De flesta tyckte nog att det var trevligt att få äta mycket godis, säger historikern Elin Bommenel, som har presenterat en doktorsavhandling om det som kommit att kallas för sockerförsöken på Vipeholm.

Resultaten visade att kladdigt godis är skadligare för tänderna än choklad, och att ständigt småätande är sämre än att äta mycket sötsaker sällan. Forskarna var mycket noggranna. De förde bok över vad patienternas åt och dokumenterade skador på deras tänder med fotografier och gipsavgjutningar. Det betyder att traditionen med godis enbart på lördagar bygger på tillförlitlig vetenskap.

En utstuderad lögn är själva grunden för en serie banbrytande experiment som den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgram genomförde i början av 1960-talet. Milgram och hans medarbetare ville veta hur långt människor är beredda att lyda order.

Det var ett socialpsykologiskt experiment som avsåg att belysa och mäta försökspersoners benägenhet att lyda en auktoritet som instruerar försökspersonen att utföra tortyrliknande handlingar som personen normalt inte skulle vilja utföra av samvetsskäl.

Till de slutsatser som Milgram drog av experimentet hör att ”lydnad” reflekterar en psykologisk mekanism då en individ resignerar som agent, betraktar sig själv som ett verktyg för en auktoritet och avsäger sig allt ansvar för sina handlingar. Lydnaden kan smälta samman med andra begrepp som till exempel anpassning, samtycke, acceptans, kraft, influens, resignation, legitimitet och övertalning.

Är det just detta som världens befolkning just nu gör – anpassar sig, samtycker, accepterar, lyder eller kanske resignerar och övertalas? I demokratins och värdegrundens namn kan vi alla påverkas i den riktning som makthavarna vill! Med de rätta orden, förevändningarna och strategierna kan de få befolkningen att göra vad som helst. Piska och morot!

Det finns undersökningar visar att de flesta tycker det är acceptabelt att de övervakas digitalt, både av arbetsköpare och mer generellt när alla blir övervakade vad gäller konsumtions- och levnadsvanor. Och skulle man vara upprörd finns knappast något att göra åt saken. Att övervaka med avancerad elektronisk teknik är i dag möjligt – och då görs det, och det i gigantisk skala och av starka och närmast oåtkomliga intressenter. Övervakningen är ett faktum som accepterats. Men vill vi övervakas?

I det här samhället måste man lita på system och människor, annars funkar det inte. Inget samhälle har någonsin varit så ”tillitskrävande” som det moderna samhälle vi nu lever i. Allt tyder på att än mer av detta kommer att krävas i takt med den fortsatta moderniseringen av vår tillvaro. Tillit = lydnad? Vill vi förvandlas till viljelösa robotar?

När han säger: ” Det är tråkigt att begränsa sig men det är för er egen hälsa” då låser de flesta 70-plussare in sig. Varför? Kanske en masspsykos? Men hur länge står de ut med detta? Två månader i fångenskap? De var antagligen friska – iallafall de som jag har kontakt med – när de sattes i karantän under förevändning att de räknades som sköra. När de kommer ut kommer de antagligen att vara mer känsliga och mottagligare för virus än vad de var för två månader sedan.

– Jag börjar fundera på att skaffa mig ett visir. Så att jag kan våga röra mig över stan. Det går inte att leva som immobil eremit hur länge som helst, skriver en dam på Facebook.

– Till midsommar ska jag röra mig fritt, iförd visir, handskar och kanske en solhatt. Om man ändå ska se knasig ut kan man med fördel kröna det med en hatt, skriver en annan dam.

– Man kunde ju tänka sig att vika våtstarkt hushållspapper och dränka in det med T-sprit. För att tvätta cafébord o dyl? I handväskan i en plastpåse, skriver en tredje.

70-plussare har alltså fått nog och förbereder sitt återtåg till livet. Det stora lydnadsexperimentet kan alltså inte fortsätta hur länge som helst. Det finns hopp om mänskligheten när den hittar egna strategier för att övervinna makten!

Vad är viktigast – mänskliga eller ekonomiska värden?

Två länder som har hanterat coronaviruset på olika sätt – Spanien och Sverige. Vilka målsättningar har de haft, vilka strategier och vilka konsekvenser har detta fått.

Jag har ju följt båda ländernas sätt att hantera coronaviruset och dess framfart. Båda länderna har haft olika målsättningar och strategier. Nu börjar vi se resultaten – olika sådana.

I Spanien har inriktningen från början varit att minska antalet döda, minska lidande och minska antalet smittade. Alla människor som behövde vård fick vård, alla offentliga byggnader och platser sanerades och sanerades och sanerades. Munskydd, handskar, skyddskläder, inkallad militärpolis spades det inte på. Alla icke samhällsbärande verksamheter stängdes ner. Sju veckors karantän kan kännas jobbig men tryggt. En gång i veckan framträdde premiärministern i TV och talade om läget, vilka beslut som kunde komma och varför. Det kändes som att han tog ansvar för landet!

Nu när landet har börjat öppna upp, dödstalen har minskat, smittspridningen likaså och människor kan börja återgå till ett normalt liv kommer konsekvenserna. Spaniens stränga karantän och paralysering av i princip all produktion, sätter tydliga spår i ekonomin. I regeringens stabilitetsplan för 2020-2022 som presenterats för EU, uppskattas en kraftig nedgång på 9,2 procent under 2020 och därefter en återhämtning på 6,8 procent under 2021. Arbetslösheten beräknas stiga till 19 procent i år. Återhämtningen kommer att ta minst två år. Och ännu återstår många frågetecken som kan försämra framtidsutsikterna ytterligare.

Sverige då? Hela den svenska strategin tycks ha gått ut på att så få människor som möjligt skulle få sjukvård. Flockimmunitet har varit ett av ledorden. Inga verksamheter behövde stängas ner – för det skulle bli alldeles för hög samhällskostnad. Den enda strategin som presenterades från början var att 70-plussare skulle isolera sig själv för att inte bli sjuka och belasta sjukvården. Personalen behövde inte skyddas. Regeringens allra största problem har varit att fixa vården. Samtidigt har de ägnat otroligt mycket tid på att visa upp sig utan att ha någon ny information att ge. Budskapet har varit luddigt och har mest handlat om stödpaket hit och stödpaket dit. Vanliga människor har haft svårt för att ta till sig eventuella uppmaningar som t ex distanseringar och eget ansvar.

Den svenska strategin har mest gått ut på att rädda ekonomin och att få sjukvården att fungera. Coronaviruset har ju klart visat att Sverige har saknat all form av beredskap för ett större sjukdomsutbrott. Det har också visat att svenska myndigheter är dåliga på samordning och att myndigheternas ansvarsområde har varit och är luddigt. ”Allting är någon annans ansvarsområde”.

Allra viktigast är nog att den svenska regeringen inte har prioriterat sin befolkning dvs enskilda människors hälsa. BNP och ekonomi har varit viktigast. Befolkningen har inte fått uppleva att regeringen har tagit ett helhetsansvar. Det är väl bra OM Sveriges ekonomi klarar denna kris bra. Men det är dåligt att de har offrat sin befolkning för att kunna visa upp bra nationalekonomiska värden!