Efterdyningarna av påskupploppen blottar en nation av yrvakna journalister och politiker. Julgranen brinner! Vad gör vi nu?!
Påskupploppen, och hatet mot staten, avhandlas på ledarsidor och i poddar. Grov sammanfattning av debatten: “Det var det jävligaste, det hade jag ingen aning om!” för att citera Hasse Alfredsson i “Under Dubbelgöken” från 1979. Den gången handlade det om politiker som inte visste vad en liter mjölk kostar eller att kärnkraft är farligt. Fyra decennier senare fattar vi inte varför 12-åringar och deras mammor kastar sten på polisen. Vi kan inte ta in vidden av att vi skapat hundratals parallella, dysfunktionella etniska enklaver över hela Sverige. Samhällen befolkade av människor som ser staten och polisen som fiende (samma stat som försörjer många av dem med skattepengar).
I Sveriges Radios “Det politiska spelet” är det som vanligt fniss och flams men Fredrik Furtenbach är i alla fall “trött” över att pöbeln reagerade exakt som Rasmus Paludan ville. En poliskonstapel swishar förbi i nyhetsflödet; han undrar varifrån hatet mot Aina kommer? Han och hans kollegor vill ju bara försvara demokratin. Expressen skriver: “En Röda korset-medarbetare som befunnit sig mitt i flera av kravallerna är traumatiserad av det grova våldet och efter att ha sett mammor mana på sina barn att kasta sten.”
I Svenska Dagbladet intervjuas Centerledaren Annie Lööf om sin syn på upploppen och om polisens rätt att begränsa manifestationer som Koranbränningar. Hon låter spänd. Börjar inte ett enda svar med sitt sedvanligt dryga: “Nämen, så här är det…” Allvaret verkar ha sjunkit in även hos henne: ett inbördeskrig lurar strax under ytan.
ulsansblogg 
Senaste kommentarer