2018 – ett år som alla andra eller …

På årets sista dagar bör man göra en sammanfattning. Enkelt – det är ju bara att läsa igenom allt som jag har skrivit under året. Men ganska snabbt upptäcker jag att set skulle bli en tjock avhandling. Trots valet som inte har gett oss en regering ännu och trots egotrippade politiker hittar jag några saker som jag kan använda – några saker som jag tror har haft och kommer att ha stor betydelse för det svenska folket.

Året har präglats av att minoriteter har stått för problemformuleringar. De skriver om en verklighet som vi andra inte känner igen. Det är minoriteterna som vi ska rätta oss efter. Det är vi, den stora mängden, som är onormala och problemet.

18 januari skrev jag om Mina Dennerts senaste utspel på Facebook:

”Officiellt har vi alla redan samma rättigheter i Sverige.
Därför visar sig ofta rasismen i det dolda, i vardagen, slentrianmässigt och många gånger omedvetet hos den som begår den rasistiska handlingen. Därför är det även svårt för den som blir utsatt att förklara vad det är som har hänt. På vilket sätt det någon gjorde var rasistiskt.

Det är även många gånger svårt att bevisa. Ofta får vi istället tillbaka att vi är känsliga, inte har någon humor, förstör för alla andra, att vi är intriganta eller lögnare.

Som utsatta blir vi därför dubbelt drabbade. Dels för den rasism som är så vanligt förekommande och normaliserad att den nästan inte syns. Men också för att vi, när det händer, får tillbaka skulden och ansvaret för det som har hänt.”

Men … de drabbade är väl alla de som har blivit utsatta för förföljelse pga att de vågar stå upp mot dessa minoriteter? De som har förlorat jobb och får sova med basebollträ eller pepparspray vid sängkanten? De som blir hatade, hotade, förlöjligade, polisanmälda och avstängda i denna cybervärld fylld med filterbubblor och fakenews?

Den 21 januari skrev jag om Annica Dahlström, professor i histologi och neurobiologi vid Göteborgs universitet, i mitten av 1990-talet skreven artikel i universitetets tidning om skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärnor. Reaktionerna blev häftiga. Inom en vecka hade hon fått sex vykort med skällsord – och ett kuvert med råttlort. Flera upprörda läsare hörde av sig per telefon. Ett egendomligt samtal kom från en kollega, en kvinnlig professor vid en annan fakultet. Annica Dahlström återgav samtalet i sin bok Könet sitter i hjärnan och nu i intervjun:

”Annica, du får inte föreläsa om detta! Det finns inga skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor!”

”Vad intressant NN, jag skulle gärna vilja ha litteraturreferenserna, eller har du kanske forskat själv?”

”Nej, det har jag inte, men även om det skulle finnas skillnader får vi aldrig säga det!”

”Men NN, detta är ju ett mycket egendomligt uttalande från en professor vid ett universitet, som ska värna om sanningen i forskningen!”

”Ja, ja, det kan tyckas. Men så är det i alla fall, du kan förstöra mycket om du fortsätter!”

Igår mötte jag samma typ av kommentar. Ebba Busch Thor hade fräckheten att skriva en debattartikel. Hon hävdade att det är bra för integrationen att visa upp våra svenska traditioner för invandrare. Jag fick följande kommentar när jag höll med henne:

”Ebba kopplar ihop svenska traditioner med integration. Det är felet. Hon skapar en motsättning mellan invandrare och infödda som inte finns. Visst kan kulturkrockar förekomma, men det gör det ju mellan olika grupper av infödda också. Bara för att vi har svenska traditioner betyder ju inte det att de är bättre än andras och hon borde istället tala om att vi ska respektera varandras olikheter.”

EBT får alltså inte säga att integrationen har fungerat dåligt och att det kan bero på dåliga kunskaper om och dålig respekt för våra svenska traditioner.

Vi minns väl alla Annie Lööfs utbrott under partiledardebatten före valet? ”Men Jimmie, så får du inte säga!” Genast hakade SVT på med att de inte stod bakom Jimmies ord. För att förstärka sitt avståndstagande så klippte de bort hans förklaring till de som han sa. SVT blandade sig alltså i partiledardebatten. Det är skrämmande att en partiledare inte får säga sin åsikt! Men det ligger helt i linje med hur 2018 års debatt har förts. De obekväma människorna som har skrivit eller talat om hur de upplever dagens Sverige har utsatts för nedtystningskampanjer av medierna, politikerna, myndighetspersoner och av aktivister på sociala medier.

När det blev klart att regeringen Löfven inte fick förnyat förtroende av riksdagen startade ett antal opolitiska regeringstjänstemän på Utrikesdepartementet ett upprop för att Regeringskansliet skulle vidmakthålla den värdegrund som, i detta fall, UD omfattas av. I uppropet ställdes bland annat frågan om medarbetarna kan anses befriade från lojalitetsplikten mot en ny minister om de anser att en ny politisk ledning bryter mot den tidigares värdegrund.

Detta är ju ett hot mot demokratin – opolitiska tjänstemän vill inte följa demokratiska beslut. Men det är precis så det har varit i Sverige 2018. Minoriteter har varit högljudda och velat bestämma över den stora majoriteten. Nu är det faktiskt vi, den stora allmänheten, som avgör – ska vi tillåta detta även 2019?

Kulturministern Alice Bah Kuhnke sa i en debatt i riksdagen i år: ”Vi måste demokratisera demokratin!” Hon har också fört samtal med YouTube, Google, Twitter och Facebook för att strypa vanliga människors yttrandefrihet.

Detta har inte varit ett år som alla andra! Samtidigt firar vi 100 år med demokrati och samtidigt höjs röster för att förbjuda vissa sammankomster. Samma människor som berömmer sig med att stå för demokrati säger ”Du får inte säga så!” De vill bestämma över vad som är demokrati. Det är samma människor som inte vill ge ett demokratiskt valt parti inflytande!

 

 

 

Minoriteter förtrycker

Det finns ett egenvärde att tillhöra en minoritet. En minoritet kan ju alltid hävda att den är missgynnad, diskriminerad och att den inte blir tagen på allvar. Därför har människor som misslyckats i livet ofta påpekat att det beror på en dålig uppväxt. Då tillhör de ju en minoritet som vi andra ska tycka synd om. De får helt enkelt makt och vi andra måste skämmas om vi inte tar hänsyn.

Idag låter vi en mängd minoriteter beskylla oss andra för att förtrycka dem. Vi har t ex samer, romer, tiggare, islamister, förortsbor, vänsterpartister, feminister, HBTQ-are, flyktingar, asylsökande, arbetslösa, sjuka, … Om jag hade tillhört någon minoritet hade jag hela tiden kunnat skriva resten av befolkningen på näsan att jag är förtryckt! Jag hade kunnat utnyttja detta för att få fördelar. Vissa minoritetsgrupper har utnyttjat detta till max. De har skrikit diskriminering, främlingsfientlighet och anmält till DO. De mesiga företrädarna för majoriteten har då krupit till korset och gett de rätt. De har fått fördelar och kompensation för att de har påstått att de är missgynnade. Det har blivit en affärsidé för dem!

Vad händer då i ett samhälle när vi får alltför många minoriteter och minoritetsgrupperna blir förstora? Orkar vi med att tycka-synd-om dem? Orkar vi med att skämmas och att ge de fördelar? Knappast! När minoriteterna blir så stora att de blir ett normalt inslag i majoriteten slutar vi att se dem som minoriteter. Då tar vi ifrån dem makten genom att börja ställa samma krav på dem som alla andra. De vill naturligtvis inte förlora makt. De vill ju – likt bortskämda barn – bestämma!Det är då konflikter uppstår. Vi ser exempel på detta i våra förorter. När unga, som aldrig har haft krav på sig och behövt anstränga sig, får plötsligt en mängd krav på sig då bråkar de.

Varför tillåter vi minoriteter att diktera villkoren från början? När en grupp uttrycker att den är förtryckt så ger vi dem medel att förtrycka oss andra. Vill vi tillhöra de minoriteter som förtrycks enbart för att få makt och för att bli de som ställer villkor?

Ibland tänker jag: ”Vem lyssnar på mig?” Då önskar jag att jag tillhör någon minoritetsgrupp! Då önskar jag att jag kan använda minoritetsmakten för att uppnå mina syften – och tillskansa mig en mängd fördelar. Det är inte roligt att bli förtryckt enbart för att man tillhör en majoritet!