Vad händer när det uppstår kriser – kriser i land efter land? Kommer något att förändras? Vad kommer att förändras?
Vi vet ingenting om framtiden. Det står var och en fritt att spekulera. Blir världen bättre eller sämre efter en kris? Hur lång tid tar det innan vi ser några förändringar? Allt beror ju på hur snabbt vi är beredda på att ta ansvar för och åtgärda situationen.
Just nu har de flesta insett att vi måste inse att coronaviruset finns och många har drabbats antingen genom att bli sjuka, ha anhöriga som blivit sjuka eller avlidit men alltfler har drabbats genom olika restriktioner.
Första steget i krishanteringskurvan är förnekelse eller chock.
I vissa länder är det utegångsförbud och i Sverige har man infört förbud mot folksamlingar med mer än 500 personer.
Den 8 mars är det “Internationella kvinnodagen”, en dag instiftad av den Andra internationalen på initiativ av kommunisten Clara Zetkin år 1910. Sedan dess har den varit en stor dag för kommunister och antitraditionalister världen över, så även i Spanien.
I år initierade den spanska vänsterregeringen en stor feministisk demonstration det här datumet, vilket experter starkt avrådde ifrån på grund av den stora risken för smittspridning. Landets jämställdhetsminister, Irene Montero från vänsterpartiet Podemos, insisterade dock på att demonstrationen skulle hållas.
Montero, som fått sin politiska skolning i Kommunistiska ungdomsförbudet UJCE (Unión de Juventudes Comunistas de España) ansåg helt enkelt att en feministisk symboldemonstration var viktigare än att rädda människoliv. Demonstrationerna hölls över hela Spanien, och de största hölls i Madrid som nu blivit epicentrum för smittan.
När allt fler började kritisera regeringens plan om att hålla demonstrationerna valde regeringen att sluta publicera uppgifter om nya corona-fall på den officiella sajten för att inte de dystra siffrorna skulle förstöra feststämningen på internationella kvinnodagen.
Kanske eller kanske inte var detta en av orsakerna till att Spanien har drabbats så hårt – och då främst Madrid – av detta virus. Regeringen förnekade att demonstrationen kunde bidraga till smittspridning. Vi vet iallafall nu att flera av demonstranterna redan var smittade av viruset. Regeringens förnekelse av detta sattes mot feministernas krav. Några dagar efter demonstrationen blev Spanien tvingat att införa utegångsförbud.
Befinner sig Sverige också i förnekelsestadiet? Vill regeringen inte erkänna att även svensk befolkning kan drabbas av detta virus? Om de erkänner det så måste de också erkänna att alla de resurser som skulle gå till välfärden och till att klara av krisen är förbrukade. De har ju använt pengarna till migrationen, klimatet, FN, EU och diverse projekt som har gynnat dem själv. Nu saknas de mest basala sjukvårdsresurserna och stödresurser åt näringslivet. Varje beslut de tar kommer att bli kostsamt! Tar de inga beslut kan det bli oändligt mänskligt lidande.
Nästa steg är ilska! Varför gjorde de ingenting? Många undrar nog varför Spanien inte vidtog åtgärder långt tidigare. Nu undrar vi varför inte Sverige gör något. Själv upplevde jag ilskan när de sa att 70+ skulle ta sitt ansvar oh sitta hemma. Javisst, jag kan ta mitt ansvar och sitta hemma men ingen ska prata om för mig att jag ska göra det! Jag har tillräcklig erfarenhet för att själv ta det beslutet.
Sen kommer köpslåendet på kriskurvan. Sverige befinner sig i viss mån där. Vi vill uppehålla servicenäringen så befolkningen ska gå ut och stödäta men enbart med servering vid bordet. Alltså är servicenäringen viktigare än människorna i landet. Om vi uppför oss som regeringen vill så tror de att vi ska klara oss undan smittan.
Efter detta så kommer depressionen. Det är då som det mesta känns uppgivet och nedstämdheten infinner sig. Ingenting blev som det var tänkt. Regeringen börjar kanske vakna ur sin dvala. De förstår inte hur det kunde bli så här. De förstår inte att de kunde ha så fel. De börjar prata om att de har varit naiva och inte kunde se det som skulle hända.
De som förstod känner en uppgivenhet ”vad-var-det-vi-sa”. Varför lyssnade ni inte? Vad kunde vi ha gjort för att ni skulle lyssna?
Nu börjar acceptansen. Det är många ”vi-har-ju-tyckt-så-hela-tiden” men de sa ju …. Vi måste acceptera att verkligheten har kommit ikapp oss – och att ingenting blev som någon hade trott. Det blev värre!
Då är det dags att åtgärda den uppkomna situationen – nyorienteringen.. Kan kanske alla krafter kan enas och försöka göra om och göra rätt? Alla måste vakna och göra sitt bästa av den uppkomna situationen. Vi kan inte lösa den genom att ”kasta skit” på varandra. Då måste vi stå enade om vi vill rädda vårt land! Det blir en svår tid med helt nya förutsättningar. Men vi kanske lyckas att rädda landet och gå vidare? Det hoppas iallafall jag!
Det är då som de kreativa lösningarna kan komma. Det är då som ett nytt bättre samhällsklimat kan uppstå. Eller sämre? Vad är bättre och vad är sämre?
En sak vet vi iallafall ingenting – vare sig i Sverige, i EU eller i Världen kommer att bli likadant som det var före virusutbrottet. Alla kommer att bära med sig minnen och erfarenheter som kommer att skapa vårt fortsatta liv! Blir det fortsatta livet bättre?
Senaste kommentarer