Oftast bildar vi uppfattning om personer som vi möter ganska snabbt. De första minuterna är viktiga. Utseendet spelar stor roll. Men också hur personerna rör sig och framförallt vad de säger – om de säger något. Oftast har vi rätt i denna uppfattning som vi får under första stunden. Men ibland slår det helt fel.
Jag minns en sådan situation där jag helt fördomsfylld bildar mig en uppfattning som visar sig vara helt felaktig. Den situationen utspelade sig för några somrar sedan när vi hade en butik. Jag var ensam och det kom in en kille som såg ut att komma från Hells Angels, skinnkläder, tatueringar, ringar i öronen, bredaxlad och såg ut som om han var uppumpad med anabola steroider. Han påminde mig om Hulken. Han gick runt i butiken. Han sa ingenting. Gick bara runt och tittade. Efter en stund kom det in en tjej som såg ut att komma från samma organisation. Mitt hjärta befann sig i halsgropen!
De säger något till varandra och så kommer han fram till mig och frågar efter några byxor – den typen som han hade köpt i vår webbshop. Han presenterade sig som Björn. Mitt hjärta hamnade förvånat på rätt plats. Jag kom ihåg byxorna som jag hade skickat till Björn som bodde ca 40 mil från vår stad. Jag trodde att det var hans fru eller sambo som skulle ha dem. Men nu förklarade Björn att han tyckte att de byxorna var så sköna. Han köpte 2 par till. Han presentera tjejen som sin fru och köpte 2 klänningar åt henne.
Samtalet, välviljan och förståelsen gjorde att mina fördomar försvann. Vi blev vänner och de återkom ofta till butiken. Jag tänker på Björn med ett stänk av saknad. Jag funderar kring vad han gör och hur han mår.
Samtalet är alltså viktigt! Men hur inleder vi då samtal med okända människor? Förstärker samtalet våra förutfattade meningar eller ändrar vi uppfattning? Jag har funderat en del kring denna fråga genom åren. I hela mitt yrkesliv har jag ständigt mött nya människor och ofta varit tvungen att öppna samtalet eller ibland finna ett ingångsvärde till fortsatt konversation. Men så sågjag en videosnutt om 5 råd till mig om hur jag ska undvika att kränka en färgad människa och jag förstår ingenting! Fördomar? Är det jag som har fördomar – eller den färgade som har fördomar?
”1. Förutsätt inte att jag springer snabbt eller har rytmen i blodet!”
Varför skulle jag förutsätta detta? Jag har träffat många färgade människor men har aldrig tänkt i de banorna. Ibland har jag möjligen den förklaringsmodellen om jag ser en färgad sprinterstjärna som lyckas bättre än de vita eller när jag lyssnar på en färgad gospelkör. Det är inget negativt i den förklaringen utan snarare en beundran – en önskan att själv kunna.
Men jag förutsätter inte att alla färgade människor kan springa snabbt eller har rytmen i blodet!
”2. Behandla inte mig som om jag inte förstår ett svenskt skämt bara för att jag är färgad – och börja inte förklara!”
Nej, varför skulle jag göra det? Jag skämtar aldrig med främlingar eftersom jag inte vet något om dem eller hur de ska uppfatta skämtet. Om jag över huvud taget börjar förklara något för någon, beror det på att personen ifråga ser ut som en fågelholk i ansiktet. Jag ser alltså att denne inte har förstått och vill av ren välvilja förtydliga. Det gäller oavsett om personen är färgad eller vit!
”3. Prata inte engelska med mig – för jag kan svenska!”
Nej varför skulle jag göra det? Jag börjar alltid att prata på svenska här i Sverige – eftersom det är det språket som vi talar i Sverige. Om personen inte förstår får de säga det. Då kan jag fråga om de talar engelska eller tyska – eftersom jag behärskar de språken. I värsta hand får vi kommunicera med händer och fötter.
”4. Kommentera inte att jag pratar bra svenska!”
Varför inte? Om jag hör att någon pratar på knagglig svenska så undrar jag hur länge de har varit i landet. Om de svarar 6 månader eller 1 år så kan jag beundrande kommentera: ”Vad duktig du är som har lärt dig så bra svenska! Svenska är ett svårt språk!”
”5. Fråga inte var jag kommer ifrån!”
Varför inte? Om jag hör en annan dialekt som norrbottniska, skånska, göteborgska eller ett annat språk som danska, norska, tyska, flamländska, spanska, engelska eller något annat så frågar jag av rent intresse var de kommer ifrån.
Ett ingångsvärde till samtal i den svenska kulturen är att prata om väder, språk eller var personen kommer ifrån. Vi vill inte kommentera personliga saker. Alltså väljer vi att hålla ett neutralt samtal med okända. För vi vill vara snälla och hänsynstagande. Det ligger i vår kultur.
Om ett samtal börjar med språket eller var någon kommer ifrån så kan det fortsätta med en fråga om deras ort eller land och kanske en kommentar om när jag själv besökte platsen. Det är så ett samtal förs vidare. Vad ska vi annars prata om? År det de färgade som ska uppfostra oss i vårt eget land?
Konstruktiva samtal bygger på förståelse och öppenhet – inte på misstankar och kränkthet. Ska vi tassa på tå för att inte kränka vissa individer så stannar samtalet, förståelsen och gemenskapen av. Vi kommer aldrig att mötas eller umgås om vi hela tiden riskerar möta lättkränkthet. Den som vill leva i vårt samhälle måste acceptera våra ingångsvärde i samtal och gemenskap!
När jag idag hörde att vi svenskar skulle vara det mest fördomsfulla folket i hela EU så blir jag arg! Jag vill snarare beskriva oss som toleranta och förstående, till den grad att vi är på väg att sudda ut vår egenart. Vi måste nog bli mer fördomsfulla för att bevara vår egen kultur!
Senaste kommentarer