BURN

Det är inte bara Rasmus Paludan som har skapat religiöst betingade upplopp och protester.

1966 lät John Lennon i en intervju i Newsweek undslippa sig att ”Beatles var populärare än Jesus” och spekulerade i om rockmusiken skulle överleva kristendomen.

Då tog det bokstavligt talat fyr i främst bibelbältet i de amerikanska sydstaterna.

Det här var på höjden av Beatlemania när en ny Beatlesskiva by default gick in på förstaplatsen på de amerikanska hitlistorna och nästan överallt i världen, deras filmer hyllades och deras konserter på jättearenor som Shea Stadium var utsålda med skrikande tonårsflickor. Rätt många såg dessutom Beatles som någon slags profeter och spelade deras skivor baklänges i jakt på dolda budskap. M.a.o hade John Lennons ord en enorm sprängkraft.

Allt Beatles gjorde då blev till guld på ett sätt som saknar motstycke så det är kanske förståeligt om den 26-årige John Lennon drabbades av lite hybris.

Den förståelsen var dock inte särskilt spridd i det amerikanska bibelbältet där skivbål raskt anordnades så folk kunde slänga ”Rubber Soul” och ”Revolver” på lågorna alltmedan hatramsorna mot Lennon och Beatles ekade och förbud mot deras musik efterlystes.

Så småningom gjorde Lennon någon form av avbön/förtydligande/ursäkt och det hela lugnade ned sig. Helt utan konsekvenser blev dock inte incidenten för Lennon. FBI beslutade sig för att hålla ett vakande öga på honom och än mer vakande blev de när han några år senare och mitt under Vietnamkriget gav ut förment subversiva och anti-amerikanska sånger som ”Give peace a chance” och ”Power to the people”. Störtlöjligt men sant. https://en.m.wikipedia.org/wiki/The_U.S._vs._John_Lennon

Och liknande episoder skulle följa senare när rockmusiken provocerade starka religiösa krafter.

Bland annat när Sex Pistols gav ut ”God save the queen” och svor i TV i samband med Drottning Elizabeths silverjubileum som drottning 1977. Det tilltaget uppskattades inte av kristna rojalister i England som skrek på förbud och radiotystnad trots att låten sålde I drivor. Mer skivor brändes och Pistols blev en tid bannlysta från alla brittiska klubbar och arenor (det var därför de turnerade i Sverige 1977 istället) .

Och på åttiotalet var det dags för hårdrocksband som Judas Priest och Kiss att se sina skivor gå upp i rök efter att TV-pastorer i bibelbältet och Tipper Gore förkunnat att de framförde ”Djävulens Musik”. Det slutade inte med förbud och censur men väl med att skivor med utmanande texter försågs med varningslappar.

Vad lär vi oss då av detta?

Jo, att det hade varit katastrofalt att förbjuda Beatles, Sex Pistols, Kiss och Judas Priest för att religiösa människor blev kränkta.

Det är visserligen, för att göra anspråk på århundradets understatement, en himmelsvid skillnad i verkshöjd mellan Paludans koranbränningar och Beatles musik.

Men inskränkningar i yttrandefriheten som bara införs för att hålla lättkränkta människor med en viss tro på gott humör är generellt en usel ide. Och börjar man rucka på den principen lär det sluta med den mest lättkränktes rätt att bestämma vad som får sägas och inte. Dvs bibelbälteskristna eller radikala muslimer. Håll gränsen för yttrandefriheten skulle jag säga.

Det hade annars kunnat drabba Beatles och då går ingen säker.

För övrigt verkar Erdogan ha fått för sig att Sverige bara har yttrandefrihet för att vi vill jävlas med turkar och muslimer. Ett sätt att ta honom ur den missuppfattningen vore ju att bjuda in honom till Sverige och erbjuda honom att sätta eld på en PKK-flagga (eller valfri annan flagga) utanför Vänsterpartiets kansli (eller på valfri annan plats).

Vem vet? Sedan kanske den gode Erdogan börjar uppskatta yttrandefrihet.

Hans Thannerstig

JOHNNY TURK HE WAS READY, HE PRIMED HIMSELF WELL

Det är inte bara för Sverige som Erdogans Turkiet ställer till förtret.

I Nederländerna rev i veckan en demonstrant sönder en koran i Haag. Ett ärende strikt för de nederländska myndigheterna att hantera, kan man tycka. https://www.spiegel.de/…/koran-in-den-haag-zerrissen…

Men det tycker inte Erdogans Turkiet. Den nederländske Turkiet-ambassadören blev uppkallad till det turkiska utrikesdepartementet för att läxas upp om med vilka hårdhandskar kritik mot islam bör hanteras.

För det första förstår jag inte vad Turkiet öht har med saken att göra. När blev de en religiös tillsynsmyndighet för Västeuropa?

Och för det andra rankas både Sverige och Nederländerna på topp-10 i The Economists ansedda demokratiindex. Turkiet ligger inte ens på topp-100.

Ändå anser Turkiet att de har något att lära både Sverige och Nederländerna om hur en demokrati bör fungera.

Well, det har de inte. Vad som är tillåtet och inte i Sverige bestämmer Sverige och vad som är tillåtet och inte i Nederländerna bestämmer Nederländerna. Svenska/Nederländska yttrandefrihetsregler ska inte läggas ut på entreprenad och definitivt inte till en så outvecklad demokrati som Turkiet.

Diplomati och förhandlingar är bortkastade på Erdogan. Han kommer inte att vara nöjd förrän all islamkritik och Turkiet-kritik är förbjuden och belagd med Midnight Express-straff. Eftergifter kommer bara att leda till krav på nya eftergifter. Och det kommer inte att räcka med stoppa Paludan, det finns gott om mer balanserade kritiska röster mot både islam och Turkiet från vänster till höger i Sverige som står härnäst på tur att drabbas av Erdogans krav. Till sist räcker det väl med att någon spiller kaffe på en koran på biblioteket i Arjeplog för att den svenske ambassadören ska få förklara sig inför Erdogans underhuggare i Ankara.

Nederländerna är redan med i Nato så för dem är det enklare att be Erdogan flyga och fara. Men det måste Sverige också göra.

Vi får helt enkelt tyvärr meddela Nato att Turkiets krav är helt omöjliga att tillmötesgå. Vi vill gå med i Nato för att värna om vår yttrandefrihet och inte för att ge upp den.

Sedan får vi bida vår tid, utveckla samarbetet med Nato och försöka få vettiga Nato-länder att sätta press på Turkiet. Samt naturligtvis dra in varenda krona i bistånd och sätta käppar i hjulet för Erdogan i alla sammanhang vi kan. Det är det enda språk han begriper.

Hans Thannerstig

Det strukturella Sverigehatet

Efterdyningarna av påskupploppen blottar en nation av yrvakna journalister och politiker. Julgranen brinner! Vad gör vi nu?!

Påskupploppen, och hatet mot staten, avhandlas på ledarsidor och i poddar. Grov sammanfattning av debatten: “Det var det jävligaste, det hade jag ingen aning om!” för att citera Hasse Alfredsson i “Under Dubbelgöken” från 1979. Den gången handlade det om politiker som inte visste vad en liter mjölk kostar eller att kärnkraft är farligt. Fyra decennier senare fattar vi inte varför 12-åringar och deras mammor kastar sten på polisen. Vi kan inte ta in vidden av att vi skapat hundratals parallella, dysfunktionella etniska enklaver över hela Sverige. Samhällen befolkade av människor som ser staten och polisen som fiende (samma stat som försörjer många av dem med skattepengar).

I Sveriges Radios “Det politiska spelet” är det som vanligt fniss och flams men Fredrik Furtenbach är i alla fall “trött” över att pöbeln reagerade exakt som Rasmus Paludan ville. En poliskonstapel swishar förbi i nyhetsflödet; han undrar varifrån hatet mot Aina kommer? Han och hans kollegor vill ju bara försvara demokratin. Expressen skriver: “En Röda korset-medarbetare som befunnit sig mitt i flera av kravallerna är traumatiserad av det grova våldet och efter att ha sett mammor mana på sina barn att kasta sten.”

I Svenska Dagbladet intervjuas Centerledaren Annie Lööf om sin syn på upploppen och om polisens rätt att begränsa manifestationer som Koranbränningar. Hon låter spänd. Börjar inte ett enda svar med sitt sedvanligt dryga: “Nämen, så här är det…” Allvaret verkar ha sjunkit in även hos henne: ett inbördeskrig lurar strax under ytan.

Läs hela artikeln HÄR