För Ukraina? Är DU redo att dö för Ukraina?!?

Fyra amerikanska atombomber föll av en olyckshändelse ned över Palomares och dess omgivningar

En av de värsta kärnkraftsolyckorna i historien, före Tjernobyl, inträffade i en liten andalusisk kustby. Fyra amerikanska atombomber föll av en olyckshändelse ned över Palomares och dess omgivningar. Efter mer än 55 år har amerikanska myndigheter avklassificerat mängder av hemligstämplade dokument och fotografier och händelsen har blivit en film, som för första gången berättar hela sanningen utan censur.

Vad hände egentligen den 17 januari 1966 i den lilla kustbyn Palomares, med ca 2 000 invånare, utanför Almería i Spanien? Jag hittade en artikel skriven av Staffan Heimersson 2008:

Palomares är den enda plats i Europa över vilken atombomber regnat ner.

Det var på 9 000 meters höjd över Palomares, som den 17 januari 1966 i kalla krigets kärva epok, en amerikansk B-52 bestyckad med kärnvapen under en lufttankning kolliderade med tankplanet.

Mycket gick åt helvete. Planet störtade. Sju besättningsmän brändes ihjäl, fyra räddade sig med fallskärm. Men de fyra bomberna var inte osäkrade. De exploderade inte.

Palomares blev inte ett Hiroshima.

Radioaktivt skrot fanns spritt över 225 kvadratkilometer tomatodlingar och ödemark. Tusentals amerikanska soldater i rymddräkter med radioaktivt skydd trampade systematisk sönder varenda tomat för att de inte skulle hamna i någons sallad.

Men bara spillrorna av tre av de fyra bomberna hittades. Den fjärde bomben hade sjunkit till Medelhavets botten. Amerikanska flottan sökte med high tech-metoder. Det gick månader innan fiskaren Fransisco Simó Orts hörde av sig:

– Ah, ni letar efter bomben, sa han. Jag var ute och fiskade. Jag såg den störta … Här!

Bomben bärgades. Fransisco, som kallades Paco el de la Bomba, blev hjälte både bland lokalbefolkningen och för världspressen. Han åkte till Washington och krävde hittelön, fick några miljoner plus kongressens medalj.

Hur är det här nu, 42 år senare?

Med sin vita playa vill Palomares vara en banal turistort bland andra. Det finns inga pesetas eller euro att tjäna på dess unika plats i historien: Byn som överlevde Dr Strangelove (Stanley Kubricks svarta komedi om atomkrigets utbrott) i verkligheten.

Det finns inget museum, inget monument över händelsen, bara en gränd som utan förklaring bär namnet Calle Enero 17 (17 januari-gatan).

Värre: Radioaktiviteten finns kvar. Sniglar som undersöks har osunt höga halter. USA som betalat kontroll och hälsokostnader fram till i år har gått med på att fortsätta att betala. Platsen där de av misstag råkade glömma att skeppa ut 1 000 kubikmeter radioaktivt skadad jord har just hittats.

Med galghumor skakar invånarna av sig obehaget:

– Jag kollar varje morgon, säger barberaren i Palomares, att jag inte är självlysande.

På 1960-talet hade amerikanska flygvapnet (USAF) under långa tider ständigt 12 bombflygplan i luften beredda att flyga an mot den ryska gränsen. Besättningarna var beredda att anfalla förutbestämda mål i Sovjetunionen. Flygplanen bar kärnvapen och lufttankades så att de hela tiden hade möjlighet att påbörja en lång anflygning mot avlägsna mål i Sovjetunionen. Om de hade bränsle för återflygning var nog mer osäkert. Kalla kriget innebar att högsta beredskap upprätthölls på många håll. I Östtyskland stod sovjetiska pansarförband beredda med fulltankade stridsvagnar med stridsammunition inne i vagnarna. Beredskapstiden för dessa förband vara bara några få timmar. Amerikanska arméförband och förband från andra Nato-länder höll också hög beredskap i Europa. De amerikanske flygplanen i luften bar var och en fyra vätebomber med en sprängstyrka på vardera 1,1 megaton, vilket innebar att de var ca. 60 gånger kraftigare än bomben över Hiroshima. Hela bombflygplanets last motsvarande ca. 240 Hiroshima-bomber. 17 januari 1966 krockade alltså på 9000 meters höjd en B-52 med sin Boeing KC-135 Stratotanker. 

Regimen försökte på många olika sätt släta över händelsen och inrikesministern, senare högerledaren Fraga Iribarne reste dit för att ta sig ett dopp i havet, där en fiskare hade fått napp på en av bomberna.

Enligt Wikipedia:

Jord med radioaktiva föroreningsnivåer över 1,2 MBq/^m2 placerades i 250-liters (66 amerikanska gallon) trummor och skickades till Savannah River Plant i South Carolina för begravning. Totalt 2,2 hektar dekontaminerades av denna teknik och producerade 6 000 fat. 17 hektar mark med lägre föroreningsnivåer blandades till ett djup av 30 centimeter genom harvning och plöjning. På steniga sluttningar med förorening över 120 kBq/^m2 avlägsnades jorden med handverktyg och skeppades till USA i fat. 

Fat med förorenad mark förbereds för avlägsnande till FÖRENTA staterna för bearbetning.

År 2004 visade en studie att det fortfarande fanns en betydande förorening i vissa områden, och den spanska regeringen exproprierade därefter vissa tomter som annars skulle ha planerats för jordbruksanvändning eller bostadsbyggande. 

Den 11 oktober 2006 rapporterade Reuters att högre strålningsnivåer än normalt upptäcktes i sniglar och andra vilda djur i regionen, vilket tyder på att det fortfarande kan finnas farliga mängder radioaktivt material under jord.  Upptäckten inträffade under en undersökning som utfördes av Spaniens energiforskningsbyrå CIEMAT och det amerikanska energidepartementet. USA och Spanien kom överens om att dela på kostnaderna för den inledande undersökningen.

I april 2008 meddelade CIEMAT att de hade hittat två skyttegravar, totalt 2 000 kubikmeter, där den amerikanska armén lagrade förorenad jord under 1966 års operationer. Den amerikanska regeringen gick 2004 med på att betala för saneringen av grunderna, och kostnaden för avlägsnande och transport av den förorenade jorden har uppskattats till 2 miljoner dollar. Skyttegravarna hittades nära kyrkogården, där en av kärnladdningarna hämtades 1966, och de grävdes förmodligen i sista stund av amerikanska trupper innan de lämnade Palomares. CIEMAT informerade om att de förväntade sig att hitta rester av plutonium och americium när en uttömmande analys av jorden hade utförts. I ett samtal i December 2009, Spansk utrikesminister Miguel Ángel Moratinos berättade U.S. Utrikesminister Hillary Clinton att han fruktade spansk allmänhetopinion kan vända mot U.S. när resultaten av studien på kärn- förorening skulle avslöjas. 

I augusti 2010 avslöjade en spansk regeringskälla att USA hade stoppat de årliga betalningarna till Spanien, eftersom det bilaterala avtal som gällde sedan olyckan hade löpt ut föregående år. 

Den 19 oktober 2015 undertecknade Spanien och Förenta staterna ett avtal om att ytterligare diskutera sanering och avlägsnande av mark som är förorenad med radioaktivitet. Enligt en avsiktsförklaring undertecknad av Spaniens utrikesminister José Manuel García-Margallo och USA:s utrikesminister John Kerry kommer de två länderna att förhandla fram ett bindande avtal för att ytterligare återställa och rensa upp Palomares-anläggningen och se till att den förorenade marken bortskaffas på en lämplig plats i USA.

År 2021 producerade den spanska kabel-TV-leverantören Movistar+ en dokumentärserie i fyra delar ”Palomares: Dias de playa y plutonio”.

Olyckan i Palomares tystades ned och mest fokus blev det på turistministern Manuel Fragas dopp, som han tog för att intyga att vattnet inte var förorenat. Foto: Movistar+

Kärnvapenkatastrofen i Almería som dokumentär

En av de värsta kärnkraftsolyckorna i historien, före Tjernobyl, inträffade i en liten andalusisk kustby. Fyra amerikanska atombomber föll av en olyckshändelse ned över Palomares och dess omgivningar. Efter mer än 55 år har amerikanska myndigheter avklassificerat mängder av hemligstämplade dokument och fotografier och händelsen har blivit en film, som för första gången berättar hela sanningen utan censur.

Vad hände egentligen den 17 januari 1966 i den lilla kustbyn Palomares, med ca 2 000 invånare, utanför Almería i Spanien? Jag hittade en artikel skriven av Staffan Heimersson 2008:

Palomares är den enda plats i Europa över vilken atombomber regnat ner.

Det var på 9 000 meters höjd över Palomares, som den 17 januari 1966 i kalla krigets kärva epok, en amerikansk B-52 bestyckad med kärnvapen under en lufttankning kolliderade med tankplanet.

Mycket gick åt helvete. Planet störtade. Sju besättningsmän brändes ihjäl, fyra räddade sig med fallskärm. Men de fyra bomberna var inte osäkrade. De exploderade inte.

Palomares blev inte ett Hiroshima.

Radioaktivt skrot fanns spritt över 225 kvadratkilometer tomatodlingar och ödemark. Tusentals amerikanska soldater i rymddräkter med radioaktivt skydd trampade systematisk sönder varenda tomat för att de inte skulle hamna i någons sallad.

Men bara spillrorna av tre av de fyra bomberna hittades. Den fjärde bomben hade sjunkit till Medelhavets botten. Amerikanska flottan sökte med high tech-metoder. Det gick månader innan fiskaren Fransisco Simó Orts hörde av sig:

– Ah, ni letar efter bomben, sa han. Jag var ute och fiskade. Jag såg den störta … Här!

Bomben bärgades. Fransisco, som kallades Paco el de la Bomba, blev hjälte både bland lokalbefolkningen och för världspressen. Han åkte till Washington och krävde hittelön, fick några miljoner plus kongressens medalj.

Hur är det här nu, 42 år senare?

Med sin vita playa vill Palomares vara en banal turistort bland andra. Det finns inga pesetas eller euro att tjäna på dess unika plats i historien: Byn som överlevde Dr Strangelove (Stanley Kubricks svarta komedi om atomkrigets utbrott) i verkligheten.

Det finns inget museum, inget monument över händelsen, bara en gränd som utan förklaring bär namnet Calle Enero 17 (17 januari-gatan).

Värre: Radioaktiviteten finns kvar. Sniglar som undersöks har osunt höga halter. USA som betalat kontroll och hälsokostnader fram till i år har gått med på att fortsätta att betala. Platsen där de av misstag råkade glömma att skeppa ut 1 000 kubikmeter radioaktivt skadad jord har just hittats.

Med galghumor skakar invånarna av sig obehaget:

– Jag kollar varje morgon, säger barberaren i Palomares, att jag inte är självlysande.

På 1960-talet höll amerikanska Strategic Air Command konstant atomvapen i luften för att med sin kunna avskräcka Sovjetunionen från ett kärnvapenanfall. Boeing B-52 Stratofortress med kärnvapen ombord kunde flyga länge genom lufttankning. 17 januari 1966 krockade alltså på 9000 meters höjd en B-52 med sin Boeing KC-135 Stratotanker. 

Regimen försökte på många olika sätt släta över händelsen och inrikesministern, senare högerledaren Fraga Iribarne reste dit för att ta sig ett dopp i havet, där en fiskare hade fått napp på en av bomberna.

Först år 2011 – alltså 45 år efter händelsen – har USA:s regering beslutat ta sitt ansvar och rengöra de 50 000 kubikmeter jord, som anses var radioaktivt och innehåller en viss grad av plutonium. Bomberna kom aldrig att explodera, utan lokaliserades av amerikanska experter och skickades tillbaka till USA.

Nu har alltså händelsen blivit dokumentärfilmad och kanske vi får reda på mer om händelsen och framförallt vad som har hänt under de senaste 55 åren.

Olyckan i Palomares tystades ned och mest fokus blev det på turistministern Manuel Fragas dopp, som han tog för att intyga att vattnet inte var förorenat. Foto: Movistar+