En urbaniserad jul

Barnens högtid! Ja, så är det! När barnen var små så pysslade vi, gjorde julgranspynt, bakade pepparkakor, gjorde pepparkakshus, julpyntade varje vrå av huset, lagade massor av julmat, sprang omkring i affärer för att leta julklappar, svepte in julklappar, gömde julklappar, köpte julgran. planerade och pusslade…

Under de senaste hundra åren har det hänt otroligt mycket i det svenska samhället. Vad händer med människor när de slits loss från sin grund i bondesamhället med ett hårt arbetskrävande liv? Vad händer när de tvingas in i höghusmiljöer, stress, arbetslöshet och kontaktlöshet?

Julen står för dörren. De flesta av oss har traditioner – traditioner som kommer från bondesamhället. I bondesamhället slaktade man grisen vid jul eftersom djurfodret kanske inte räckte längre. Man gjorde korv, köttbullar och saltade in resten av kött och fläsk. Man blötte upp den lutade fisken och kokte. Man gjorde bröd innan spannmålen han mögla. Så passade man på att festa innan de kölden och den kalla vintern hann få ett fäste i stugorna – innan den hårda vardagen kom. Tids nog kom ju slitet på åkrarna och matbrist tillbaka. Kyrkan tog till sig detta firande och lade religiösa värderingar i det.

De flesta av oss har nog bortsett från både orsakerna till att vi äter skinka och religiösa aspekter på julen. Vi firar julen för att vi behöver traditioner och sammanhållning med släkt och vänner. Men vi behöver också känna gemenskap med tidigare generationer. Vi behöver känna våra rötter. Vi behöver våra traditioner. De ger oss trygghet i en annars så orolig värld.

Under tidens gång har vi lagt till nya traditioner som julgran, julklappar, jultomte, elektriska julbelysningar mm. Alla dessa tillägg har också skapat en stressig tillvaro. Människor jäktar runt för att söka den perfekta julen och de perfekta julklapparna. När julen kommer är de slut både i kropp och själ. Jakten på det perfekta tär på den urbana människan som aldrig unnar sig lugn och ro.

Det har skett en naturlig förändring av våra traditioner. Dessa förändringar sker hela tiden och de är olika stora beroende på var man bor, med vem man bor, barn, barnbarn, släkt och vänner. Vissa av oss är ändringsbenägna och andra vill behålla det gamla.

Men en del unga tycks sakna känslan för tradition. De vill ta bort de röda  dagarna ur almanackan. De talar om för oss att

”Maten på julbordet, risgrynen och kryddorna i sill och glögg, har ofta kommit med långväga handel. Köttbullarna finns i sina varianter världen runt. Flera av våra mest kära och spelade julsånger är översättningar eller svenska varianter av verk från andra länder. Och vår kära julgran är som många säkert vet en importerad tysk tradition.”

Jag hittade följande rader i min gamla blogg från december-2010:

”Jag läser att DO – Katri Linna bestämt att hennes anställda inte ska få några julklappar eller julfest! Nej! De ska få vinterpresenter och en decemberfest. Allt för att ingen ska känna sig diskriminerad! Samma kvinna har tidigare talat om att vi inte ska ha adventsljusstakar på äldreboende, inte sjunga ”Nu tändas tusen juleljus” i skolorna eller låta skolbarnen gå till kyrkan för att titta på julkrubban!

Tack och lov! Katri Linna blev vald till sämsta chefen och fick så småningom avsked. Men hur kunde hon framföra sådana åsikter? Varför blev vårt land ”de lättkränktas land” framför befolkningens? Naturligtvis berodde det mest på medierna och deras propaganda. Plötsligt skulle svenska folket skämmas för allt. Vi skulle ta hänsyn, hänsyn och hänsyn. Minoriteterna skulle diktera villkoren och vi skulle bara lyda – annars blev vi kallade för rasister. Jag minns kommentarsfälten på debattsidorna. V med bistånd av feministerna härjade vilt. Alla som inte höll med fick en rasiststämpel. Alla som inte delade deras åsikter hade fel. Vi fick aldrig skriva något om individens egna ansvar eller ställa krav. Det blev vi som skulle integreras i det nya Sverige – inte de nyanlända. Allt vi gjorde, allt vi sa och allt som vi skrev kunde upplevas som kränkande för någon.

Från en tid där julen var familjehögtid med traditioner och lugn och ro förvandlades julhelgen till en hektisk urbaniserad helg. Det blev en tid att träffas på barer och restauranger. Familjen träffades pliktskyldigast på dagtid men resten av tiden träffades kompisarna och festade under några år.

Nu …uppmanar regeringen invånarna att undvika fysisk kontakt med andra än dem man bor med. De avråder medborgarna från att arrangera eller delta i fester eller liknande socialt umgänge. Med andra ord säger de: Håll er hemma och umgås bara med familjen under julen!

Kan det komma något positivt ur denna virustid? Kan familjebanden stärkas när det urbaniserade samhället tvingas att umgås med den egna familjen och delta i traditionellt julfirande? Behöver nutidsmänniskan ett virus för att varva ner och känna julefrid?

En epidemisk sjukdom: Lättkränkthet?

När människor inte förstår varandra så är det lätt att bli kränkt. Jag tycker att denna sjukdom ökar undan för undan. Det känns som om människor inte VILL förstå varandra och helst missuppfattar allting.

För mig har det alltid varit självklart att försöka förstå, att försöka tänka mig in i hur andra tänker och att försöka smälta in i kontexten. Men … ibland försöker jag få andra människor att tänka annorlunda. Ingen mår bra av gå omkring och känna sig kränkta. Jag försöker förklara. Ibland förstår de men ännu oftare blir de bara mer kränkta.

Jag mins när jag förklarade för min blåsvarta vän Salvatore från Burundi att man säger ”hej” när man träffas men ”hejdå” när man skiljs åt. Han förstod aldrig utan fortsatte att säga ”hejdå” när vi träffades. En nyansskillnad men jag hade kunnat bli kränkt och trott att han inte ville prata med mig! Samme Salvatore hörde någon avsluta sitt telefonsamtal med dottern med orden ”puss puss”. När han senare skulle ringa och söka jobb frågade han om han skulle säga ”puss puss” i telefonen. Vi gapskrattade, han hade kunnat bli kränkt men vi förklarade att de orden används bara till personer som man är intim med.

Jag minns också mannen som skulle förklara att han nödvändigt måste avvika. Han använde ordet nödig” och någon visade honom var toaletten var.

På nätet möter vi ständiga missförstånd – det kallas för hat och hot! Vissa ord får inte sägas eller skrivas. Vissa grupper är lättare att kränka än andra. Om jag säger att någon uppför sig som en idiot … så måste jag tänka mig för … är det en vit kristen cisman så är det tillåtet … men om personen har någon kulör eller är feminist eller har en annan religion … då kränker jag! Pippis pappa får inte längre vara negerkung och jag får inte gilla negerbollar för då blir de lättkränkta riktigt kränkta även om de i samma mening kan kalla mig för viting!

Kränkhetssjukan har spridit sig. Nu kan alla känna sig kränkta av olika anledningar. Någon blir kränkt för ett felaktigt använt ord. Andra blir kränkta av ett skämt som de inte förstår. Att kvotera är kränkande för några medan andra blir kränkta om vi inte kvoterar.

Igår var det många som blev kränkta när Marianne Mörck var julvärd på TV:n. Hon skojade med fjärrkontrollen när hon skulle tända ljuset. Ett skämt … men man skämtar inte om att befolkningen använder större delen av sin vakna tid åt att trycka på fjärrkontroller eller mobiltelefoner … även om man stunden efter tänder ett levande ljus. Sen kränkte hon delar av befolkningen ytterligare en gång … när hon tog bort de svenska flaggorna ur granen. Jag minns flaggorna och att jag redan på 1970-talet vägrade att ha dem i granen. Det var inte för att jag ville avskaffa det svenska. Nej, jag ville ha en modernare gran och få plats med fler röda kulor, polkagrisstänger och chokladkottar.

Helgerån? Var tid har sina traditioner! Flaggspel i julgranen är nog passé för de flesta av oss. Det ena utesluter inte det andra. Att utesluta några flaggor ur granen innebär inte att vi ska vara mindre svenska eller att vi gör det för att inte kränka invandrare. Varför blir vissa människor så provocerade och kränkta? Kan vi inte försöka förstå istället för att hela tiden ha taggarna utåt?

När kränktheten tar över våra sinnen så finns det inte mycket kvar att glädjas åt! Har gemenskapen, glädjen, lugn och tryggheten försvunnit? Om vi vill återskapa ett gemensamt tryggt land kan vi inte ägna all vår vakna tid åt att känna oss kränkta och kasta paj på varandra! Vi mår bättre av att skratta tillsammans!

Har den empatiska människan försvunnit?

Drygt en vecka före jul. Alla sinnen borde vara uppfyllda av omtanke om våra närmaste. Den empatiska människan är ju medkännande. Vi vill vara goda och omtänksamma. Det är saligare att giva än att taga.

Barnen och familjen har naturligtvis en stor plats i våra hjärtan. Vi vill de väl. Hoppas att de ska vara friska och starka. Våra grannar, arbetskamrater och vänner får också plats i en vrå i hjärtat. I juletider ska vi ju vara omtänksamma! Så vi bjuder på julmiddag och glögg – kanske en julgåva. Vi ringer till släkt och vänner för att önska dem en god jul.

Men vi måste ju också tänka på de fattiga barnen på andra sidan jordklotet. Vi måste skämmas för att vi flyger, äter kött, har julgran, sjunger svenska julsånger, ger varandra julklappar men framförallt alla utsläpp som de påstår att vi orsakar. Vi måste gräva ner våra sinnen i klimatkatastrofer som kanske inträffar om 20-30-40-50 år. Vi måste känna empati för de som eventuellt kan bli drabbade i en framtid. Samtidigt får vi aldrig glömma 30-talets Nazityskland. Men … får vi komma ihåg fattigdomen och statarlivet i Sverige. Får jag bli lite gråtmild när jag tänker på mormor som såldes första gången som 5-åring och andra gången som 7-åring på auktion? Men det känns inte riktigt legitimt då flyktingkatastrofer och klimathotet kräver större insatser av mig.

Empati och medkänsla är bra ord. Är det bara ord eller kan jag känna empati för en person som jag aldrig har träffat och inte har någon personlig relation till? Kan jag ha en medkänsla för någon som utsätts för fara, hotas blir bestulen och slagen då denne utför sitt jobb? Naturligtvis! Men vadå jobb? Han hade ju ingen arbetsgivare! Nej, frilandsjournalist! Nej, swishjournalist eller swishtiggare, enligt en del! Ja, han måste väl kunna försörja sig? Ingen tvingas betala. Några tycker att han gör ett bra jobb och är villiga att betala. Han lever inte på presstöd!

I vårt land räcker inte empatin till Joakim Lamotte och hans familj. Jag gillar inte allt som han gör. Men han är modig, gör sådana saker som övriga journalister inte vågar göra, besöker sådana platser som de aldrig gör, intervjuar människor som de aldrig gör och tänker långt utanför deras horisont. Han gör ett bra jobb och jag känner empati. När han skriver ett avskedsbrev om hur han känner sig hotad så möts han genast av spott och spe.

En mängd människor har gillat både Alexandras och Mats Erikssons oempatiska inlägg. Var deras mått av empati för året slut? Får de en ny dos efter nyår? Eller saknar de empati helt och hållet för människor i vårt eget land som utsätts för fara? Fanns det ingen tanke på att det kunde vara de själv som var utsatta för överhängande fara?

I den globala världen har kanske människor förlorat empatin för människor i det egna landet? Kan man skaffa sig högre godhetspoäng om man känner empati för människor i en annan världsdel eller för kommande generationer eller klimatengagemang eller flyktingar eller … Är inte våra egna svenska medborgare värda lika mycket på empatiskalan?

Har den empatiska medmänniskan suddats ut till förmån för globalister och aktivister? Vem vinner på att vi pucklar på varandra – om men med ord – istället för att skänka en omtanke? Kan dessa oempatiska människor känna någon julefrid?