Universitetens åsiktspoliser ska inte få härja fritt

Företrädare inom akademin, medierna och kulturen borde ta täten i värnandet av yttrandefriheten och åsiktspluralismen, men fortsätter att göra motsatsen. Att regeringen vill utreda cancelkulturen på universiteten är därför välkommet, skriver Alice Teodorescu Måwe.

”Avsätt Alice Teodorescu som politisk redaktör på GP” hette ett digitalt upprop som riktade sig till min dåvarande arbetsgivare, dess ägare, ledning och annonsörer. Det samlade omkring 800 underskrifter och initierades av en forskare, tillika lektor, verksam vid Göteborgs universitet. ”Vi borde approchera annonsörerna och ägarna, ligga på chefredaktören. Jag tänker gärna vidare, kontakta mig gärna också på (mailadressen till universitetet) om ni har idéer och förslag hur vi kan se till att stoppa Teodorescu” uppmanade han på Facebook. 

Att han använde sin arbetsgivares e-postadress – som alltså tillhörde ett universitet – i ett tarvligt försök att avsätta en journalist föreföll honom inte som olämpligt. Kanske hade det varit mer uppenbart om upprorsmakaren varit SD-anstruken och journalisten verksam vid Dagens Nyheters kulturredaktion. 

När jag tänker tillbaka minns jag vänsterpolitiker, journalister och kollegor till forskaren som applåderade tilltaget. Nu skulle jag äntligen sättas på plats, tystas, skrämmas, och i bästa fall försvinna från det politiska samtalet. Det var en chockartad upplevelse också för en härdad opinionsbildare, även om jag valde att fokusera på de 16 000 namnunderskrifterna som samtidigt samlades till stöd för det fria ordet, och indirekt, mig. 

Läs hela artikeln HÄR.

EN RÄTTEGÅNG I ABSURDISTAN

Tack alla som stöttat inför den bisarra rättegången jag tvingades genomlida igår! Ert stöd värmer, och ni ska tro att det ifrågasätts av rättsväsendet DET OCKSÅ! Swishnumret till exempel. Japp, trots att det inte hör till caset. Ni anar inte hur det ältades om mina donationer i rättssalen! Som om det var därför vi var där. Det anses graverande att jag får folkets stöd efter att etablissemanget gjort allt som står i deras makt för att knäcka mig.

Så, bara för att förtydliga (och fortsätta jävlas med maktmissbrukande batikhäxor) kan man fortsätta stötta mig på swish 0733289122.

Men ”rättegången” då… Alltihop igår var i sann Absurdistan-anda, påminde lite som att bli inkallad till rektorn. Att lektionen där 9-åringar fick rollspela de var muslimer skulle väcka reaktioner var läraren medveten om och skitstormen började redan innan min publicering, vilket också gjorde att en krisgrupp sammankallades och personal åkte till polisen, men ändå är det jag som ges skulden för allt möjligt irrelevant i detta sammanhang. Vilket givetvis sker för att tysta en regimkritisk författare och journalist.

Den 22 september faller domen och jag har tyvärr en känsla av att jag är dömd på förhand (som åklagare Elin Blank yrkade: ”till kännbart straff”), trots att Michael Ehrencrona, den åklagare som dragit igång processen, minsann uteblev och det blev en Blank (som genom rättegången grimaserade surt mot mig) som fick ta sig an caset. Lite makalöst eller hur?

Det mest skrämmande här är normaliseringen av en aggressiv politisk ideologi förklädd till religion som man aningslöst prackar på minderåriga barn, för att de ska ”sätta sig in i” hur det känns, och jag såg krumbukter, krokodiltårar och rena lögner i rätten igår kring detta men om möjligt ännu mer skrämmande är hur naiva dessa individer i skolvärlden är, hur de faktiskt inte begriper vad de håller på med, hur de tror de gör gott när de i själva verket gör något hårresande. Det är bra att de möter motstånd om det så bara är från en enda författare och det till slut blir jag som anses skyldig av det helt föråldrade och korrupta rättsväsendet som för länge sedan slutat fungera som det ska i Sverige.

Kanske man kan krokodilgråta sig till 50 000 i skadestånd som det yrkas på? Hela skadeståndskarusellen är åt helvete och inte får det kränkta barnet i skolan ett enda öre för det trauma det innebar att tvingas skriva hon tillhör Allah när hon är kristen och hotas med kvarsittning om hon inte gör ”momentet”. Vårt land regeras av snyftande proffsgråterskor och snöflingor.

Men till slut segrar sanningen. Tack än en gång, älskar er!

Läs mer här:

Mitt möte med Martin Luther King

På årsdagen 50 år efter att King sköts till döds kommer minnet från mitt möte med honom upp. Det var en händelse som jag inte kunde föreställa mig få uppleva när jag på vårvintern 1966 åkte till USA på ett stipendium för att studera och lära känna Amerika.

Redan vid intervjun på den amerikanska ambassaden framförde jag intresse för att också få se det svarta, det fattiga Amerika. Därför var det naturligt att den första familjen jag skulle bo hos blev Rose och Norman Spaulding. Det var ett ”lyckokast”.

Norman visade det sig vara redaktör på den lokala radiostationen i Chicaco. En dag frågar han mig om jag vill träffa Martin Luther King när han nästa dag skulle komma för att tala in sin söndagspredikan. Naturligtvis ville jag det. Och blev noga instruerad om hur mötet skulle gå till.

Klockan 16 i den värsta rusningen skulle jag stå i vid en korsning nere i city. Spänningen var stor. Jag skulle vänta på att tre svarta limousiner skulle komma och stoppa vid ljussignalen. Plötsligt dök de upp och jag klev in, som jag blivit instruerad, i den mittersta bilen. Och där satt Martin Luther King.

Jag som kom från det fredliga Sverige förstod inte att en person som King, som predikade fred och försoning, kunde vara så hotad.

Efter ett bra tag kom vi till ett nästan folktomt industriområde. Där stannade vi framför en låg byggnad med en stor ståldörr. Såg närmast ut som en väl inbäddad jordkällare. Därefter gick vi igenom en flera meter underjordisk lång gång med två ståldörrar till som öppnades som kassaskåp med koder.

Denna speciella radioredaktionen var som ett fort. De sex beväpnade vakterna/chaufförerna stannade kvar i sina bilar och vaktade utanför. King var van vid miljön och vi pratade en lång stund innan det var dags för honom att tala in sin söndagspredikan. Det var en upplevelse jag aldrig kan glömma.

Rune Lanestrand