Behöver organisations-Sverige en ensamhetsminister?

Den ideella sektorn, det vill säga frivilligt arbete inom och utanför ideella föreningar har en lång historia och djup förankring i det svenska samhället. I Sverige finns cirka 200 000 organisationer som har cirka 32 miljoner medlemmar. Det innebär att var och en av oss är medlem i drygt 3 ideella organisationer!!!

I oktober 2019 lades en motion i Sverige om tillsättande av en ensamhetsminister:

” På sociala medier har många svenskar i dag hundratals vänner. Samtidigt visar en undersökning gjord av analys- och teknikkonsultföretaget WSP att en av tio svenskar inte har en enda nära vän. Undersökningen visar också att 63 procent aldrig har lånat något, som verktyg eller mjöl, av en granne och att 16 procent inte kan namnet på en enda granne. Fem procent av Sveriges befolkning – motsvarande en halv miljon människor – är ensamma över julen. ”

En av 10 har ingen nära vän. Men vad är en nära vän? Hur får man en nära vän i ett land som vill kollektivisera allt – även vänskap? Hur ska en ensamhetsminister kunna åtgärda detta?

Nej! Jag brukar inte låna verktyg, mjöl eller ägg av grannar! Jo, det ska medges: grannen erbjöd oss låna hans motorsåg för att fälla ett träd. Han fick veden. Men annars – grannsämja ska inte utnyttjas!

16 % känner inte namnet på en enda granne. Nej, de kanske har udda arbetstider – sover när andra är vakna och tvärtom. De känner kanske inte för att delta i någon granngemenskap. Antagligen bor de i storstan i ett höghus, har vänner som bor någon annanstans eller tillbringar mycket tid inom en av alla de ideella organisationerna.

5 % är ensamma över julen. Javisst! Det finns människor som väljer ensamheten frivilligt, som tycker att det är jobbigt med en mängd människor ikring sig! Det finns de som känner sig ensammare när de åker hem från gemensamt julfirande än vad de gjorde när de åkte dit!

En del människor föredrar gemenskapen på sociala medier. Datorn och TV:n och mobiltelefonen kan man stänga av när man vill. Man behöver bara konversera med de man vill och när man vill. Behöver inte klä upp sig eller vara nyduschad eller nykter. Man behöver inte ens visa att man är närvarande – kan surfa runt och läsa vad andra skriver, skratta åt dem, bli förb*nnad eller skämmas. Man kan få idéer, kunskaper och tips på en bra bok eller ett recept på en god middag. Umgänget bestämmer man själv över!

Behöver vi en ensamhetsminister? I organisations-Sverige – där familjer splittras, urbaniseringen ökar, segregationen ökar, polariseringen ökar, välfärden minskar – kommer det kollektivistiska tänkandet in. Vi behöver alltså en minister som ska organisera våra liv ännu mer. Eget ansvar och eget initiativ och framförallt en egen vilja får inte plats i Sverige!

Redan det lilla barnet kollektiviseras från förskola och skola. Fri och fantasifull lek får inte förekomma. Lasse måste leka med Lisa även om han tycker att hon är dum. Lotta måste bygga med klossar trots att hon hellre vill leka med en docka. När Johan ska ha barnkalas tvingas han att bjuda hela förskoleavdelningen för att ingen ska bli kränkt. Men … om han inte vill ha med Anna och Sven på kalaset? Avstå från kalaset? Går inte – eftersom alla andra har haft kalas! Sådan är socialismen!

Nu får vi inte vara ensamma heller. Nu måste en minister organisera med vem, var och när vi ska umgås! Ännu en minister med departement som vi ska försörja. Vad blir nästa steg? En statlig partnerförmedling?

Det har alltid funnits människor som har känt sig ensamma. Man kan känna sig ensam som singel – men även i tvåsamhet eller stora samlingar. Den enda som kan göra något för att motverka ensamheten är just den ensamme individen själv. Det går aldrig att påtvinga någon gemenskap! När inte ens 200 000 ideella organisationer kan motverka ensamheten så tror jag inte ens en minister klarar av det!

Varför är vi så arga?

I juletider får vi tid att fundera – över hur livet blev och hur det borde vara. Det är då vi känner missmod och känner oss lurade. Traditioner har tagits bort och förändrats. Men inte bara det! Vi har blivit äldre. Vi har blivit förståndigare, mindre naiva, mer medvetna och känner oss grundlurade.

Jag uppfostrades strängt till att bli en lydig människa: att jobba, sträva, följa lagar och regler, klara mig själv i vått och torrt och följa överhetens påbud.

Kyrkan lärde ut att ”Du ska inga andra gudar hava jämte mig!” Men snabbt lärde jag mig att köptemplen, affärsmännen och politikerna också ville vara mina gudar. Jag lärde mig också att många religiösa levde enligt någon form av dubbelmoral. De kunde be gud om förlåtelse när de syndade och sen fortsätta att synda. Jag däremot var tvungen att förlåta mig själv om jag syndade. Det är fortfarande så att det finns vissa saker som jag har svårt att förlåta mig själv för – som när jag gör någon illa eller inte ställer upp för eller försöker förstå en medmänniska som mår dåligt. Jag är sträng mot mig själv och har svårt för att förlåta egna dumheter.

De vuxna talade om för mig att ”Du kan uppfylla dina framtidsdrömmar om du bara sköter skolarbetet.” Nej! Jag kunde inte uppfylla framtidsdrömmarna. Fördomar satte käppar i hjulet! Flickor kan inte välja träslöjd eller bli statsminister. Jag kunde inte bli balettdansös eftersom jag inte var graciös eller sångerska då jag var tondöv. När de vuxna talade om för mig VAD jag kunde bli så var de begränsade av sin egna situation och det ekorrhjul som de befann sig i. Mina vuxna förebilder talade om att prioritering nummer ett var man och barn – yrke var mindre viktigt. Vi skulle ju ändå springa omkring i samma ekorrhjul.

När jag som vuxen, med man, 3 barn, villa och katt, började plugga på Kom Vux och senare avlade högskoleexamen sa min lillebror: ”Jag beundrar dig! Du är den enda i släkten som går din egen väg!” Jag minns orden nu, nästan 40 år senare! Ja, jag gick min egen väg och det är jag glad för!

Politiken har jag en tudelad uppfattning om. Jag har själv varit politiskt engagerad men har aldrig velat engagera mig partipolitiskt. De har lagt ut sina nät för att fånga in mig men när jag har slunkit ut så har de vänt mig ryggen! Då har de klappat mig på huvudet och sagt: ”Bry inte din lilla hjärna! Vi tänker åt dig!” Sen har de velat bestämma vad jag behöver och inte behöver, vad jag ska tycka och inte tycka, vaccinera mig, äta X antal skivor bröd om dan, dricka mjölk, vilken värdegrund jag ska ha, att jag måste vara feminist, känna mig förtryckt av patriarkatet, vara globalist, tro på klimatlarmen, … Jag ska ha en blind tro till allt som politikerna säger eller gör – dvs politikeradeln som har styrt oss med järnhand sen början av 1900-talet. Om jag saknar den tron försöker de att uppfostra mig med varningens ord om allt ont som kan inträffa pga min svaga tro!

Jag lärde mig tidigt i livet att nästan alla krig har startats pga av religion. Men jag funderar över vad som är religion idag. Är det att tro på Gud eller att tro på statsministern eller att tro på globalismen eller att tro på klimatlarmen eller att … Jag vet att allt detta och mycket mer splittrar befolkningen, polariserar, skapar osämja och bråk.

Detta och mycket mer tänker jag denna Annandag Jul 2019 då människor borde tänka på gemenskapen, äta upp resterna från julmat och julgodis, läsa jultidningar, spela julklappsspel, ta långa stärkande promenader och bara umgås. Men vad gör befolkningen? Jo en del ägnar sin tid åt diskussionen om flaggor i SVT:s julgran eller ej. Andra diskuterar Boris Johnson, George Soros, Brexit, Putin, Trump, Morgan Johansson, Magdalena Andersson, skatter, invandring, gängkriminalitet, näthat, … på nätet. De verbala pajerna viner genom cyberspace!

Varför är vi så arga denna Annandag Jul 2019. Varför tänker vi inte på kärleksbudskapet och gemenskapen? Jo! Vi har blivit grundlurade hela livet! Några har dragit i trådarna och bestämt över våra huvud. Nu har vi vaknat och upptäckt den stora livslögnen. Nu känner vi att det är bråttom. Vi är arga och ledsna – inte på varandra utan på de som har förstört vårt land och vår framtidstro! Nu letar vi febrilt efter något nytt att tro på.

Men jag är övertygad om att detta nya inte är flaggor i julgranen eller näthat. Det är större än så! Det startar inom oss själv. Vi måste förlåta oss själv för att vi har varit naiva och låtit våra makthavare ljuga oss fulla i alla år. Vi måste vända vår ilska mot makthavarna och inte mot varandra på nätet. Vi ska inte bli kränkta utav småsaker.

Vår energi måste läggas på att finna lösningar för att bli av med de som förstör vårt land och vår gemenskap! Vi har rättighet att vara arga på dem – inte på varandra!

Att fly eller bli bortkörd

En bitter smak sprider sig i munnen. Det är aldrig roligt när platser med kära minnen blir nersvärtade. Idag är det Backagården i Stenskogen utanför Höör som gör mig bitter.

Jag har ju så många fina minnen från Backagården. Gården hör samman med glädje och gemenskap. Jag har säkert gjort minst ett 50-tal besök med överliggningar där i början av 1960-talet + ett antal kursdagar på 1980-talet. Alla dessa besök är förknippade med kära minnen.

På 60-talet fanns det en korvkiosk på torget i Höör. Det var dit vårt ungdomsgäng vandrade mitt i natten, ca 5 km, för att köpa korv. Det var i Stenskogen som vi hade nattorienteringar eller spökvandringar. Det var i storstugan som vi hade våra samlingar och sjöng ”I natt jag drömde ..”

Backagården är kurs- och konferenscentret i Höör, mitt i Skåne, som har en lång historia i arbetarrörelsens tjänst. Från 1933 då marken här inköptes för barnorganisationen Sagostunderna i Malmö, till det som blev Unga Örnar. Från 1970-talet och framåt har den skånska fackföreningsrörelsen och LO-distriktet använt Backagården, och från 1997 drivs Backagården som en ekonomisk förening där arbetarörrelseorganisationer har andelar. 

Det var på Backagården som jag lärde mig de fina orden solidaritet, jämlikhet, demokrati, gemenskap, … Ja, jag lärde mig allt som arbetarrörelsen står för! Jag blev aldrig Socialdemokrat – trots att jag växte upp i ett arbetarhem, tillbringade mycket tid inom Unga Örnar och SSU, som vuxen var medlem i fackförbund som tillhörde LO och har jobbat inom arbetarrörelsen. Jag blev vid 2 tillfällen tillfrågad om jag inte kunde gå med i partiet och sitta med i fullmäktige för dem. Men nej!

Mina största invändningar mot Socialdemokraterna är och var kollektivismen och avsaknad av eget personligt ansvar! Allt ska storebror partiet och facket bestämma.

Många från arbetarrörelsens tidigare väljargrupp har försvunnit. De äldre har avlidit, arbetsplatserna har förändrats och framförallt är det många som inte känner igen sig i den maktfullkomliga arbetarrörelsen som inte längre bryr sig om sin medlemsgrupp.

Många fd Socialdemokrater har valt ett annat parti. En del av dem är fortfarande medlemmar i något LO-fack men har blivit medlemmar i SD. Nu är de inte längre välkomna att äta julmiddag på Backagården. De har flytt från den S-märkta storebrorsmentaliteten och nu straffas de genom att bli bortkörda från Backagården. De är fortfarande välkomna att betala sin fackavgift till sitt LO-fack men inte välkomna att besöka kursgården ( som finansieras med bl a fackavgifter!

De fina orden som jag lärde mig i min ungdom på Backagården – solidaritet, jämlikhet, demokrati, gemenskap, medmänsklighet, acceptans av olikheter – gäller inte de längre!