En het sommar utan gemensamma visioner

Igår skrev jag om att samarbete är en bristvara i vårt land. Idag funderar jag över om det inte finns någon gemensam bild över vad vårt land har varit, vad det är och vilka framtidsvisioner vi ska ha för vårt land. Skulle de 349 ledamöterna gemensamt kunna svara på de frågorna? Skulle de gemensamt kunna författa en framtidsvision för Sverige? Har de någon gemensam idé om vårt lands framtid?

Nu, i denna heta sommar detta valår, ägnar de sina dagar åt att prata illa om sina motståndare. De pratar om hur bra det egna partiet är. Men jag hör inga gemensamma uttalande om vilken väg Sverige ska ta och vart Sverige är på väg. Tvärtom! Jag upplever Sverige som mer splittrat än någonsin.

Det räcker att läsa statsministerns FB-sida för att förstå att gemensamma visioner saknas. Det är inte värdigt en statsminister att ta åt sig äran av allt bra som sker men skylla ifrån sig när något dåligt sker. Hans beteende fortplantar sig till de närmaste medarbetarna och till övriga ministrar. Arrogansen är stor i alla deras uttalanden. Vi ser det i medierna och i riksdagsdebatterna. Naturligtvis fortplantar sig detta beteende till övriga riksdagsledamöter.

Vissa dagar upplever jag det som att de leker ”Hela havet stormar” och andra dagar är det mobbning på hög nivå. Hur ska de kunna vara eniga om någonting? De är ju valda för att leda vårt land – i vardagen och i kriser, med och mot resten av världen. Hur kan de göra det utan någon gemensam vision?

Denna heta sommar slungas det på debattsidorna ut ord: töntar, dårar, idiot, korkad, lögnhalsar och nihilistiska svin + alla de vanliga rasist, naz…, osv. Dessa ord var bara dagens skörd som jag samlade under 5 minuter. Naturligtvis sprids tonläget från riksdagen till deras väljare. Men väljarna behärskar kanske inte deras ordförråd och då kommer skällsorden!

Det hjälper inte att #jagärhär försöker dämpa samtalstonen på nätet när våra folkvalda inte kan föregå med ett gott exempel. Det hjälper inte heller att dämpa debatten när problemet ligger kvar. Vi har ingen gemenskap och vi har inga gemensamma mål och visioner. Vi är en splittrad nation!

Det blir en het valdebatt denna heta sommar. Men det blir ännu hetare efter valet. Då ska de slåss om vem som ska regera och om det var valfusk. Då ska de skylla ifrån sig på populistiska och nationalistiska vindar. De ska inte börja samarbeta – iallafall inte med ett av partierna. De har ingen kompass att följa för att styra Sverige. De kommer att fortsätta att träta och mobba efter invant arrogant manér.

Tror vi på en gemenskap efter valet? Hur blir vår framtid?

 

 

Annonser

Sammanhållning

Vad är sammanhållning? Vilka faktorer är det som håller samman en familj, en arbetsplats, en vänkrets, en stad eller ett land? Det är en svår mångfacetterad fråga och det kan bara ges generella svar eftersom vi alla är unika individer. Men det är en viktig fråga som berör oss alla – inte minst politiker som försöker styra våra liv.

Om vi börjar med familjen så finns det en mängd faktorer som skapar sammanhållning. Gemensamma värderingar, gemensamma intressen, gemensamma vänner, gemensamma tillgångar – i form av bostad, ekonomi, prylar, status mm – gemensamma barn, intellektuellt utbyte, sexuellt utbyte är några faktorer. Men vissa människor behöver någon att styra och bestämma över och andra behöver styras eller bestämmas över. Vissa vill ta ansvar och andra överlåter detta till någon annan. Det är väl egentligen inte så lätt att säga vad som skapar sammanhållningen. Kanske är det när vi strävar efter samma mål som sammanhållningen  skapas.

I större kretsar som arbetsplatser, föreningar, vänkretsar eller liknande är det väl de gemensamma intressena och de gemensamma målen som skapar sammanhållningen. Målen och intressena behöver inte vara identiska men de bör ge utdelning åt alla. Som t ex på arbetsplatsen tjänar arbetsgivaren på en nöjd och frisk personal medan personalen tjänar på att producera mer och göra arbetsgivaren nöjd.

I samhället, stat och kommun finns en  målsättning – eller borde finnas – att förvalta våra gemensamma tillgångar på ett sådant sätt att medborgarnas välfärd tillgodoses. Men … vi är ju så olika, har olika intressen och olika åsikter om förvaltning och vad som är välfärd. När landet var homogent och medborgarna hade ungefär samma värderingar så var det lättare. Jag läser i en ledare från en integrationskonferens:

”Vid en integrationskonferens på Sjöfartshögskolan i Kalmar belystes dessa frågor under tisdagen. Statsvetaren Per Strömblad redogjorde bland annat för sin forskning om hur den sociala tilliten (förtroendet för folk i allmänhet) påverkas av etnisk mångfald. Det visade sig att mönstret var det samma som har upptäckts i USA: den sociala tilliten minskar ju mer den etniska mångfalden ökar, men inte bara tilliten mellan olika grupper utan också tilliten generellt. Den allmänna misstron är starkare än den ”etniskt villkorade” tilliten – inrikes födda känner mindre förtroende också för andra inrikes födda. Boendesegregation är ur detta perspektiv en perfekt metod för att skapa misstro.”

Ja, etnisk mångfald skapar intressekonflikter ock kulturkrockar! Kan detta verkligen vara så svårt för politiker och makthavare att förstå? Vilka gemensamma intressen och mål har jag med människor som har en annan etnicitet? Vilka gemensamma intressen och mål har jag med de som vill skänka bort våra gemensamma tillgångar och vår välfärd till andra? Vilka gemensamma intressen och mål har jag med de som vill inskränka yttrandefriheten och därmed åsidosätta demokratin?

Politikerna och den etniska mångfalden  skapar tillsammans ett splittrat och polariserat samhälle med en mängd intressekonflikter. Deras integrationsprojekt skapar segregation och cementerar fördomar och ojämlikhet. Varje medborgare är ju en unik varelse med egna behov och intressen. Exakt detta har jag tjatat om de senaste 50 åren. När ska politiker och medier förstå att sammanhållning skapas av gemensamma intressen?

 

 

Precis som jag?

TV:n stod på men jag varken såg eller lyssnade på den. Det var annat som upptog min tid. Men … av en slump ser jag en mörkhyad sydafrikansk man i ögonvrån. Han säger ungefär så här:

Jag bryr mig inte om människor är svarta eller vita. Det är bara ANC som vill ha skillnader. Annars har de ju inget att kämpa för!

Det är ju precis så som jag tänker! Jag kände gemenskap med en man i Sydafrika som jag aldrig har träffat! Han uttryckte ju en universal tanke. Politiker över hela världen måste hela tiden påtala att det finns grupper som är diskriminerade på något sätt – annars behövs ju inte politikerna. De kämpar helt enkelt mot väderkvarnar!

De flesta av oss bryr sig inte om skillnader i hudfärger. Det är andra faktorer som är avgörande. Främst handlar det nog om beteende. Det finns människor av alla kulörer som är trevliga. Det finns tyvärr också människor av alla kulörer som är otrevliga.

Jag minns Salvatore, en kolsvart neger från Burundi som jag träffade för några år sedan. Han var veterinär men fick inte jobba i Sverige utan kompletterande utbildning på 2 år! Varför? Jag brukade skoja med honom: ”Korna i Sverige kan inte råma på franska!” Han skrattade åt det. Salvatore kunde inte skilja på orden hej och hejdå. Han sa alltid ”Hejdå!” när han kom in i ett rum. Men jag berättade skillnaden för honom. Det handlar ju om uppförandekoder. Samma man hörde en kvinna avsluta ett telefonsamtal (med dottern) med ordet ”PUSSPUSS”. Senare när han skulle ringa och söka jobb frågade han om han kunde säga: ” Jag söker jobb hos er. PUSSPUSS.” Vi skrattade så vi låg dubbla och talade om för honom att så ska han nog inte säga. Att ”PUSSPUSS” ska han spara åt frun och barnen. Han skrattade själv när han förstod. Det där med språk och nyanser i språk är inte lätt. Trots språkskillnaderna så var det alltid lätt att umgås med Salvatore. Jag undrar om han har kompletterat sin veterinärexamen och jobbar som sådan nu?

Jag tänker på Jusef som jag träffade för många år sedan när jag hade SFI-undervisning. Han berättade att han en gång hade uttryckt sig  fel. Han hade sagt: ”Jag är nödig!” Genast hade någon pekat ut toalettdörren för honom. Han menade egentligen ”Det är nödvändigt att jag går för att …”  Språket är svårt, men allt blir lättare om man kan tala om det och skratta åt språkförbistringar.

Så tänker jag på Afrim, kosovoalbanen som har bott i Sverige i drygt 20 år. Han kallar sig själv för blatte och ser sig själv som kosovoalban. Det sista jag hörde från honom var att han ville  öppna en restaurang och talade om dubbla plånböcker – en för redovisning och en för svarta pengar. Honom gillade jag aldrig! Han var en dålig människa!

Jag kan räkna upp mängder av svenskar som jag INTE känner någon gemenskap med. Det finns något i deras beteende som jag inte gillar. Några av dem skulle jag vilja benämna som SKITSTÖVLAR! Deras beteende gör att jag inte vill ha något med dem att göra. Det har inte med etnicitet eller hudfärg att göra. Vi kan se olika ut men ändå känna gemenskap!