Vem vinner och vem förlorar på en allmän förskola?

Är förskolan till för barnen, föräldrarna, näringslivet eller politiken? Frågan kan ställas men det finns nog inga riktiga svar. Jämställheten har kanske ökat med förskolan men mår befolkningen bättre av det? Jag läste om en rapport som hävdar att förskolan är bra för små barn och en annan rapport som säger motsatsen. Allt beror tydligen på vem som har skrivit rapporten och vad syftet är.

Rapporten ”Föräldraledighet kontra tid i förskola” som publicerades i början av maj, har fått stor spridning i media för slutsatsen att det är bra för ettåringar att gå i förskola. Bakom den står tankesmedjan SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle). Näringslivet vill naturligtvis att föräldrarna ska jobba. Samhället dvs politikerna vill naturligtvis att hjulen ska rulla, BNP öka och skatterna ska rulla in i statskassan. Men vad vill ettåringarna och hur påverkas deras utveckling?

I  Norge har man forskat i flera år på förskolans effekt på barn och i studien ”Trygg innan 3” har det visat sig att stora barngrupper och långa dagar – mycket vanligt även i Sverige –riskerar att påverka barnen negativt under resten av livet. I Quebec i Kanada visar studier på förskolans effekt att barn i åldrarna noll till fem år drabbades av en betydande ökning av ångest, aggression, hyperaktivitet samt att de begick fler brott än barn som inte gått i förskola.  

En färsk kvalitativ och randomiserad studie från USA på närmare 3 000 barn till låginkomsttagare. Den visade att barn som deltog i förskoleverksamhet presterade betydligt sämre vid samtliga mätningar i skolan i sjätte klass, jämfört med barn som inte hade gått i förskola. De barn som till största delen enbart hade haft hemmaomsorg överträffade också vida förskolebarnen i läsning, matematik och naturvetenskap.

Det verkar alltså som att små barn inte är vinnare då det gäller förskolan! Men varför lämnar man då små barn i förskolan? Det kan finnas många skäl men det främsta är nog att politiska beslut har gjort det omöjligt för en familj att klara sig ekonomiskt om inte båda föräldrarna jobbar. Näringslivet behöver arbetskraft. Dessutom har en massiv kampanj drivits om jämställdhet och mot kärnfamiljen och hemmafrun. Det blev dåligt att vara hemmafru, sköta hemmet, passa sina egna barn och att uppfostra barnen själv. Barn uppfostran skulle överlämnas åt pedagoger. Jag läser om hemmafrun på Wikipedia:

Begreppet hemmafru uppkom under 1920-talet då det användes som motsats till yrkeskvinna. Från 1930-talet och framåt minskade antalet sysselsatta inom jordbruket. Allt fler flyttade från landsbygden till städerna. Samtidigt ökade antalet gifta par. Allt fler, i huvudsak män, tjänade ihop till försörjningen utanför hushållet, primärt genom lönearbete i industrin. Kvinnorna, särskilt i medelklassen, blev hemmafruar och med särskilt ansvar för barnen.

I början av 1960-talet fördes livliga diskussioner om kvinnans roll i samhället, om hennes rätt till utbildning och arbete samt om hennes betydelse för barnuppfostran och familjen. I en inflytelserik artikel från 1961, med titeln Kvinnans villkorliga frigivning, beskrev Eva Moberg, en av de mest tongivande debattörerna, idén om den hemmavarande hustrun som en omodern rest från bondesamhället.

Från och med 1960-talets senare del kom antalet hemmafruar stadigt att minska. Många tog lönearbete inom skola, vård och omsorg, när den offentliga sektorn byggdes ut.

En kombination av efterfrågan på arbetskraft och jämställdhetssträvanden ledde till flera politiska reformer som underlättade för kvinnan att förvärvsarbeta och för familjens gemensamma barnomsorg.

Det var alltså politiker och arbetsmarknaden som gemensamt drev på att alla hemmafruar skulle ut på arbetsmarknaden! Men hur började det egentligen och vem tänkte på barnens bästa?

”Hösten och vintern 1927 umgås den 25-åriga nyblivna mamman Alva Myrdal ofta med självmordstankar. Hon står vid fönstret i familjens lilla lägenhet på Kungsholmen i Stockholm, ser ner på den tillfrusna Karlbergskanalen och S:t Eriksbron, funderar på att öppna fönstret och dra på sig en lunginflammation, som regel dödlig vid denna tid före antibiotikan. Hon anförtror sin dagbok:
”Skall jag – eller skall jag inte? När jag nu försöker föreställa mig allting så är det så innerligt likgiltigt vilket som sker. Jan är en liten hård krabat, han reder sig utan mig. Och Gunnar önskar det så ofta – snart skulle det i alla fall komma till något slags uppbrott från det som varit vårt gemensamma liv.”

Hon var illa lämpad för mammarollen, vantrivdes och gick snart in i ett sjukdomsliknande tillstånd. Det var denna privilegierade kvinna som skapade dagens barnomsorg! Hon som fick tillgång till studier, bra ekonomi och tjänstefolk var missnöjd med sitt liv. Hennes idéer påverkar våra liv idag. Det är hennes idéer som de rödgröna har förverkligat och slukat med hull och hår. Mammor ska inte vilja vara hemma med sina barn. De är definitivt inte lämpliga att uppfostra sina egna barn. Till detta behövs pedagoger som kan utbilda barnen till goda socialistiska medborgare. Barn ska uppfostras i storbarnkammare!

Makarna Myrdal betonade i boken ”Kris i befolkningsfrågan” år 1934 vikten av att ansvaret för barns fostran delas mellan föräldrar och samhället genom utbildade barnpedagoger. De uttryckte en  oro för att den svenska befolkningen var på väg att dö ut. Skälet är 1930-talets påtagligt minskade nativitet. Genom en genomtänkt familjepolitik skulle trenden kunna vändas. Makarna Myrdal skulle styra familjerna och landet på rätt köl.

Boken är känd för sin konkreta handlingskraft, men också på grund av det vetenskapliga sättet att argumentera, som sedan dess har varit vägledande för svensk arbetarrörelse. Alva Myrdals generation var övertygad om att samhället gick att styra. Politik var en ingenjörskonst. Inte något blekt allmänt tyckande, eller maktfullkomligt gestikulerande. Med utgångspunkt från vetenskapliga rön skulle folk kunna fostras till ett för samhället och sig själva rationellt beteende.

De såg framför sig en kärnfriskt befolkning – som i ett jämlikt samhälle var lyckliga i sin upplysta och hela och rena och sunda vardag. På många avgörande punkter lyckades de. Dagens förskola bygger på Alva Myrdals vision om ett effektivt vardags- och familjeliv. Idén gick i stora drag ut på att kvinnorna skulle ut på arbetsmarknaden och förverkliga sig själv medan barnen togs omhand av pedagoger som kunde fostra dem till goda socialistiska medborgare. Alla skulle bo i moderna hyreslägenheter och följa statliga rekommendationer.

Jag har haft förmånen att på nära håll följa en måsfamilj de senaste veckorna. Jag har sett föräldrarna mata ungarna, och lära sig att använda sina vingar. Det finns ingen måsförskola och föräldrarna har klarat av detta själv. Nu flyger ungarna omkring och följer med föräldrarna i jakten på mat. Men på kvällen samlas familjen på samma sovplats som de har haft de senaste veckorna. Det är här som tryggheten finns. Vi människor har nog en hel del att lära av naturen!

Men … Alva Myrdals idéer har ju misslyckats! Den psykiska ohälsan är stor både bland kvinnor och barn. Politiska beslut har drivit fram denna ohälsa. Barn som växer upp i förskolan har problem med sin könsidentitet, ADHD och andra psykiska störningar. Familjen ska hållas ihop. Barnen behöver sina föräldrar och inte pedagoger som indoktrinerar dem med genustrams, klimathysteri eller vad vii ska äta.

När ska den svenska kärnfamiljen återfå sin status? När ska familjen återta ansvaret för sina barn? När ska politiker och näringsliv sluta upp med att manipulera sin befolkning? När ska de förstå att kvinnor och barn är de stora förlorarna?

Samhället sviker barnen

Sverige hamnar på tionde plats när barns hälsa och förutsättningar rankas bland totalt 38 OECD-länder i en ny rapport från Unicef. I topp hamnar Nederländerna följt av Danmark och Norge. Femteplatsen tas av Finland.

– Vi har alla förutsättningar i det här landet, ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Det finns ingen anledning vi inte skulle ligga i topp, säger Pernilla Baralt, generalsekreterare för Unicef Sverige, till Sveriges Radio Ekot.

FN-organet har sammanställt uppgifter om barns kunskaper, färdigheter samt psykiska och fysiska hälsa från olika källor.

I frågan om barns psykiska hälsa ramlar Sverige ner till plats 22 i rapporten. Måttet baseras på självmordsstatistik och en Pisaundersökning där barn har fått svara på hur nöjda de är med sina liv. Unicef flaggar dock för att det saknas bra och tillförlitliga sätt att jämföra barns psykiska mående mellan länder.

Åsa Lindhagen (MP), minister med ansvar för barnrättsfrågor, anser att Sverige behöver göra mer för att komma tillrätta med den psykiska ohälsan hos unga. Hon säger att rapporten är en väckarklocka.

– Det är förstås anmärkningsvärt att vi hamnar så lågt i den här rapporten. Det kommer att finnas satsningar i den kommande budgeten som bidrar till att stärka barns situation.

Vad är det som är anmärkningsvärt? Familjer splittras. Mycket små barn hamnar i den genuscertifierade förskolan med föräldrarna jobbar. Föräldrarna har ingen valfrihet inom barnomsorgen. Föräldrarna orkar inte med sina barn när de är lediga. Förskolan och skolan är inte den trygga oas som barnen behöver under sin uppväxt. Många barn känner sig som icke önskvärda. De vuxna är mer upptagna av sociala medier än vad de är av barnen.

Vem lär barnen alla de där vardagsbestyren som behövs för att de ska klara av vuxenlivet – skala potatis, koka spagetti, tillaga grönsaker, steka kött eller fisk, städa sitt rum, tvätta och sköta sina kläder, sparsamhet, rätta sig efter en hushållsbudget, vårda sitt språk, vara artiga, lyssna, ta hänsyn och ansvar, … med andra ord ta hand om och ta ansvar för sig själv och sitt liv?

För några år sedan skrev jag en artikel om detta. Den passar lika bra i sitt sammanhang idag. Här kommer en repris:

---

Det svenska samhällssystemet är inte gynnsamt för ökat barnafödande. Vi har en feminism som talar om kvinnors rätt till sin egen kropp. Ingen kvinna ska behöva utsätta sin kropp för graviditet. Men samtidigt ska ingen kvinna behöva ta ansvar för att slippa bli gravid. Som följd av dessa motsägelser  har vi fått 35-40 000 aborter per år. Tonårsaborterna rör sig enbart om några tusen. Nej, det är vuxna människor som till stor del saknar ansvarskänsla. Men … det är kanske bättre att dessa ansvarslösa människor får en abort än att de blir ansvarslösa föräldrar!

Trots detta så väljer en stor del av kvinnorna att föda barn. Men hur tar de emot sitt lilla barn? Det finns alltför många barn som ser mamma sitta och SMS:a under amningen. När barnet växer upp möts de av att mamma och pappa är mer intresserade av mobilen, träningen, vännerna, … än av barnet. Alltför få föräldrar bryr sig om att potträna sina barn eller uppfostra sina barn. Vi kan läsa fler och fler debattartiklar om att barnen inte uppfostras.

Som samhällsstrukturen ser ut anser sig de flesta föräldrar vara tvungna att jobba båda. Statusen, semesterresorna och självförverkligandet är viktigare än barnen. Därför lämnar de flesta sina barn på förskolan före 1½-års ålder. Små barn behöver några få vuxna att anknyta till. Barn är inte mogna för att vistas i förskola före 3-års ålder, enl experter. Jag håller med om detta. Små barn har så mycket att lära av den vuxne. Att uppfostra sitt barn innebär att ge barnet trygghet! Barnet lär sig hur det ska uppföra sig tillsammans med andra människor.

Små barn behöver också få kunskaper om omgivningen, människor och natur. De behöver omvärldskunskaper för att rusta sig inför livet. Barn behöver få springa barfota i gräset, springa efter en fjäril och försöka fånga den, lyssna till fågelkvitter, lyssna på vattenbrus, plaska i vattenpölar, klappa hundar och katter, … Men de behöver också lära sig att diska, tvätta, städa, laga mat och liknande. Erbjuder förskolemiljön detta?

Jag växte själv upp med en ensamstående mor. Från 2-3 års ålder tillbringade jag dagarna på barnkrubban som företaget hade för de ensamstående mödrarna. Jag minns en lugn och ordnad tillvaro med snäll men sträng personal.

Idag hittade jag bilden på internet. Jag minns dammen som vi fick bada i om det var varmt. Kanske är det jag som sitter på dammkanten? I så fall är det ”Kidde” som står på kanten. Vi lekte jämnt och han var så snäll. Han var min första förälskelse och min nallebjörn döptes till Kidde. Uppe i fönstret står tant Anna-Greta och övervakar. Det var mycket fri lek men vi fick lära oss att vara artiga, tacka för maten, vara tysta när vuxna pratade, ta hänsyn till varandra samt att lyda tant Anna-Greta och de andra tanterna. Ibland promenerade vi till stadsparken. Alla barn höll i ett rep när vi promenerade dit. När vi kom dit fick vi leka fritt och titta på sälarna i dammen – Isak och Isabella – samt mata änderna. Det var en bra tid och jag trivdes. Men när mor slutade på fabriken så fick jag inte vara kvar. Kom istället till en dagmamma som inte förstod sig på små barn. hos henne trivdes jag inte. När jag började skolan tjatade jag mig till att få slippa dagmamman och blev s k nyckelbarn istället. Det gick bra. Jag hade lärt mig att ta ansvar! Så var det på 50-talet.

Nu läser jag  om en annan förskola från 2016 på SVT:

”Spinneriet är en så kallad takförskola, där uteplatsen med klätterställningar, rutschkana och gungor ligger på hustaket. För att ta sig dit behöver man först passera igenom en lång korridor, sedan ta hiss upp två våningar.”

”Fördelarna med takförskolan vittnar både personal och kommunens tjänstemän om, är avskildheten och utsikten. Nackdelarna, möjligtvis, är bristen på naturlig grönska och att det är långt till andra grönområden.”

”Takförskolor är en av de nya lösningar på problemen med lokal- och markbrist.

En annan är så kallade jätteförskolor, med plats för 500 barn, som Margarinfabriken i Oslo. Där har en grupp från Malmö stad varit på besök och i dagsläget pågår det ett arbete med en detaljplan för just en sådan förskola i Malmö.”

Varför kommer jag att tänka på burhöns eller pälsfarmer? Är inte barnen värda mer än så? Varför måste alla klumpa ihop sig i storstäder? Stackars barn som inte får uppleva grönska, djur eller natur och som inte får leka fritt! Jag tycker synd om barnen! Hur kommer deras framtid att se ut?

Förskolan som ska fostra våra kommande socialister

En debattartikel idag handlar om den ojämlika förskolan som drabbar barnen. Men hur står det egentligen till med förskolan där barnen fostras med genuspedagogik, jämställdhet, programmering, klimatångest och liknande? Varför lyckas inte pedagogerna i sitt uppsåt? Varför är så många barn vilsna i det kön som de tillhör och varför drabbas små barn av utmattningssyndrom?

”Hösten och vintern 1927 umgås den 25-åriga nyblivna mamman Alva Myrdal ofta med självmordstankar. Hon står vid fönstret i familjens lilla lägenhet på Kungsholmen i Stockholm, ser ner på den tillfrusna Karlbergskanalen och S:t Eriksbron, funderar på att öppna fönstret och dra på sig en lunginflammation, som regel dödlig vid denna tid före antibiotikan. Hon anförtror sin dagbok:
”Skall jag – eller skall jag inte? När jag nu försöker föreställa mig allting så är det så innerligt likgiltigt vilket som sker. Jan är en liten hård krabat, han reder sig utan mig. Och Gunnar önskar det så ofta – snart skulle det i alla fall komma till något slags uppbrott från det som varit vårt gemensamma liv.” Hur hade den unga Alva kommit dithän?
Alva Reimer föddes 1902 och växte upp på en bondgård utanför Eskilstuna. Fadern Alfred Reimer var lantbrukare och byggmästare. Modern Lova var, som tidens konvenans krävde, hemmafru och skulle förestå gårdshushållet. Men hon var illa lämpad för den rollen, vantrivdes och gick snart in i ett sjukdomsliknande tillstånd.” enl Pedagogiskt Magasin

Det var denna privilegierade kvinna som skapade dagens barnomsorg! Hon som fick tillgång till studier, bra ekonomi och tjänstefolk var missnöjd med sitt liv. Hennes idéer påverkar våra liv idag. Det är hennes idéer som de rödgröna har förverkligat och slukat med hull och hår. Mammor ska inte vilja vara hemma med sina barn. De är definitivt inte lämpliga att uppfostra barnen. Till detta behövs pedagoger som kan utbilda barnen till goda socialistiska medborgare. Barn ska uppfostras i storbarnkammare!

1935 utkom hennes bok ”Stadsbarn” som var Sveriges första skrift om ”kollektivt ordnad barnomsorg”. Både hon och hennes man Gunnar Myrdal var aktiva i debatten om behovet av barnomsorg. De ansåg att samhället hade en skyldighet att ge sådant stöd till barnfamiljerna. Denna kvinna är förebilden inom barnomsorgen idag, drygt 80 år senare. Det är hennes idéer som drabbar de svenska barnen idag!

Idag läser jag i debattartikeln:

Det är dags att se förskolan i ett större socialt sammanhang. Vi vet att tidiga insatser hos barn är en god och lönsam investering. Förskolan har en förmåga och en potential att främja integration och jämlika uppväxtvillkor.

Nu ska alltså förskolan vara integrationsskapande. Förskolan ska alltså klara av det som politikerna har misslyckats totalt med. Önsketänkande?

Jag har många gånger uttryckt min tveksamhet till att riktigt små barn ska placeras i förskolor och institutionaliseras. Små barn behöver trygghet och anknytning till endast ett fåtal vuxna. De klarar inte konkurrensen med en mängd andra barn. Egentligen är inte förskolans miljö lämplig  för barn under 3 år. Men vissa barn klarar det bra och andra mindre bra. Jag läste i en rapport för några år sedan:

”Svenska och internationella studier har visat att förskollärare bedömer att någonstans mellan 15 och 20 % av barnen i förskoleåldern upplevs ha problem att fungera bra i förskolan. I Sverige går ca 80-90% av alla barn i förskola från 1-2 års ålder.”

Om 15-20 % av barnen har problem att fungera i förskolan så är det kanske förskolan som det är problem med! Alla barn klarar nog inte förskolemiljön. Beteendeproblemen kan vara många. Hyperaktiva barn märks ju naturligtvis men de tysta som drar sig undan märks mindre. Personalen engagerar sig mer i de livliga och bråkiga som hela tiden kräver uppmärksamhet. Men de tysta behöver också uppmärksammas.

Men förskolan är ju så bra? ” Det är dags att se förskolan i ett större socialt sammanhang. Vi vet att tidiga insatser hos barn är en god och lönsam investering. Förskolan har en förmåga och en potential att främja integration och jämlika uppväxtvillkor”, enligt dagens debattartikel. Men längre upp i samma artikel läser jag:

Kunskap och forskning: Det finns ytterst lite forskning om den svenska förskolans effekter. Det finns inte heller något nationellt uppföljningssystem för mätning av förskolans likvärdighet.

Det finns alltså ytterst liten forskning kring den svenska förskolans effekter! Det är denna förskola som de flesta småbarnsföräldrar litar på och lämnar sina barn till. Det är i den svenska förskolan som den svenska framtiden skapas!