Igår lyssnade jag på talen som hölls på Folkets Demonstration. Ett av talen gick direkt ut i mitt hjärta. Det var det talet som min FB- vän Annelie Sjöberg höll. Jag höll med henne till 100 %. Därför är det med stor glädje som jag kan publicera hennes tal här i bloggen. Tack Annelie!
Hej!
Idag är jag här för att återknyta till det ämne som jag tog upp vid mitt första deltagande i Folkets Demonstration. Det var den 30:e januari i år och jag kritiserade då en feminism som jag anser har utvecklats till en extremistisk, elitistisk och hatisk ideologi, som inte har vare sig med jämställdhet eller kvinnofrågor att göra.
Sedan dess har en hel del hunnit hända och mycket vatten runnit under broarna. Dagen efter demonstrationen i januari så publicerades en artikel på Expressens ledarsida, signerad av Mona Sahlin, dåvarande nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Där pekades jag och övriga talare samt demonstranter ut som högerextrema kvinnohatare, nazister och fega uslingar.
Därefter har det hänt ganska mycket. Jag har förlorat mitt arbete men det har å andra sidan även Mona Sahlin gjort. Jag tror inte någon av oss är särskilt glada över sakernas tillstånd. Men där tror jag nog att likheterna slutar mellan oss.
Igår hände ytterligare en sak. Då blev jag och övriga demonstranter och arrangörer här vid Folkets Demonstration utpekade som nazister av Helle Klein på twitter. Helle Klein har fortfarande kvar sitt arbete och jag har ingen som helst önskan om att den saken bör ändras. Jag anser nämligen att man bör ha rätt att ha olika åsikter i Sverige. Däremot skulle jag uppskatta om Helle Klein slutade kalla vanliga människor för nazister bara för att man inte delar hennes åsikter och världsbild. Den termen tycker jag faktiskt hon ska spara till äkta nazister som ägnar sig åt att förfölja såväl judar som andra människor och grupper.
I Sverige har vi tydligen numera en ny statsreligion och den kallas feminism. Vi har även världens första feministiska regering. Ingen av dessa två får man tydligen ifrågasätta och kritisera. Det visste jag inte förut men det vet jag nu. Jag har nämligen fått lära mig det den hårda vägen.
Begreppet feminism förknippas fortfarande för många människor som något bra. Något som har med kvinnofrågor, kvinnors rättigheter och jämställdhet att göra. Det har jag full respekt för även om jag inte alltid håller med.
Vilka är då frågorna som dagens feminism driver och ägnar sig åt?
Ja, förutom en del väldigt märkliga saker som t ex den här besattheten av att prata om sin mens stup i kvarten och på något konstigt sätt få det att låta som att kvinnor därmed är offer för det s.k. gubbväldet, så finns det andra frågor som den svenska feministiska statsideologin tycker är viktiga att framhålla.
Vi har t.ex. det här med toaletter. Att bara ha manliga och kvinnliga toaletter anses kränkande för vissa individer så vi bör därför ha en tredje variant för dem som inte identifierar sig som varken det ena eller det andra. Å andra sidan behöver vi tydligen ha särskilda tider på badhus, bussar och andra separata rum så att män och kvinnor skiljs åt. Det kommer att vara en hel vetenskap i framtiden, både att gå på toa, besöka ett badhus eller åka buss och så vidare. Vi lär förmodligen behöva en hel instruktionsbok för att kunna navigera rätt, veta vilka vi är och framför allt för att inte kränka någon så att den personen känner sig ”exkluderad”.
Pronomen är en annan viktig fråga för svensk feminism. Förutom han, hon eller det numera ganska etablerade och politiskt laddade nyspråksordet ”hen” vet numera den språkliga kreativiteten knappast längre några gränser, oavsett om det gäller pronomen eller andra ordklasser. Det kan t.ex. handla om könsidentitet med en vokabulär som kan få vilken vanlig människa som helst utanför större städer att greppa efter närmaste lexikon för att försöka hänga med i svängarna och förstå vad folk menar med cis-, trans-, rasifierad etc, för att inte tala om alla nya slags fobier som har dykt upp och florerar i de här kretsarna. Som språklärare och lingvist tycker jag naturligtvis att det är trevligt att så många vet vad ett pronomen är i dessa dagar då grammatikundervisning är satt på undantag i den svenska skolan. Och fobier ska man verkligen ta på största allvar. Det är nämligen ett tecken på att man inte mår riktigt bra.
En annan viktig fråga för feminismen idag är tydligen detta plötsliga behov av att avsexualisera kvinnobröst (vilket låter urtråkigt, tycker jag) samtidigt som svenska feminister kämpar för kvinnors rätt att bära burkini och andra typer av klädesplagg för att skyla sig för den s.k. manliga blicken. Några sätter t.o.m. på sig slöja för att visa sin solidaritet samtidigt som kvinnor i andra delar av världen kämpar just för rätten att slippa bära dessa plagg. Det känns minst sagt ganska förvirrande att försöka förstå hur man som kvinna ska klä sig i framtiden och en större affärskedjas senaste reklamkampanj gjorde inte saken enklare eftersom vi tydligen har något som kallas för ”klädmaktsordningen” och som bör bekämpas genom att män bör klä sig som kvinnor och vice versa.
Som kronan på verket anser dagens svenska feminism att alla dessa problem handlar om att vi måste krossa skadliga patriarkala strukturer. Därför är det också legitimt att hata, håna och förlöjliga pojkar och män eftersom detta hat och förakt mot det ena könet anses tjäna ett gott syfte, nämligen att bekämpa de s.k. machonormerna. Särskilt rättroget enligt den heliga svenska statsfeminismen är det tydligen att hata vita heterosexuella män för de anses bära på någon slags arvsynd och betraktas som ansvariga för mer eller mindre alla de problem som drabbar kvinnor idag.
Nu tycker kanske någon att det som jag nyss tagit upp inte är riktig feminism.
Men vilka kvinnofrågor ägnar sig då vår feministiska regering till att driva idag?
En viktig fråga är tydligen att kvotera in kvinnor till styrelseposter i börsnoterade företag med målet att andelen kvinnor bör uppgå till minst 40 % senast år 2019. Kvinnor måste alltså kvoteras till högre poster utifrån det kön vi föddes till, inte p.g.a. våra meriter? Detta trots att kvinnor är i majoritet inom högre utbildning? För mig låter det märkligt att tillskriva en persons könstillhörighet en sådan betydelse, istället för att fokusera på kompetens, lämplighet och erfarenhet oavsett kön.
En annan viktig fråga för vår feministiska regering är individuell föräldraförsäkring vilket innebär att familjer inte förväntas själva kunna avgöra hur man vill fördela föräldrapenningen utifrån vad som passar familjen bäst. Det vet tydligen våra politiker bättre än föräldrarna själva. Så millimeterrättvisa är viktigare än människors faktiska valfrihet. Svenska familjer ska uppfostras av staten eftersom de uppenbarligen inte förstår sitt eget bästa.
Eftersom kvinnor anses halka efter i livsinkomst i jämförelse med gruppen män ska heltidsarbete vara norm för kvinnor och helst så fort som möjligt efter att man fött barn och framför allt även under småbarnsåren. Detta trots att många kvinnor snarare önskar att de kunde jobba mindre och inte mer. I stället för att kvinnor ska ”tvingas” ägna mer tid med sina barn kan man sätta barnen i förskolan så att de skolas till goda medborgare enligt den rätta genusvetenskapliga värdegrunden där man bara gillar olika så länge alla är lika.
Jag ser i och för sig inget problem med att det finns människor som anser att de frågor som jag nyss nämnt är viktiga för dem. Det är deras fullkomligt naturliga och självklara rättighet. Det som jag har problem med i så fall är att de säger sig tala i just kvinnors namn när det i själva verket handlar om en särskild grupp kvinnor men som är långt ifrån representativa för alla kvinnor.
För mig personligen framstår dessa frågor snarast som i-landsproblem för en liten klick ganska privilegierade människor som befinner sig långt ifrån många andra vanliga människors vardag, varav en stor del är just kvinnor. Låt denna grupp av elitfeminister tala för sig själva men låt dem inte tala för eller göra anspråk på att vara just alla kvinnors röst.
Ute i landet och överallt omkring oss finns det nämligen kvinnor som brottas med helt andra och i mitt tycke betydligt större problem.
Här finns kvinnor anställda inom offentlig sektor som snart håller på att duka under p.g.a. ökade arbetsbördor: Undersköterskor, hemtjänstpersonal, personal inom vård och omsorg, anställda inom socialtjänst, lärare, personal inom barnomsorg samt många, många andra. Många av dessa kvinnor blir utbrända på löpande band och drabbas av psykisk ohälsa och andra besvär, ibland med livslångt personligt lidande som följd. Aldrig har sjuktalen för just kvinnor varit så höga som nu.
Och då får dessa kvinnor höra att de bör arbeta ännu mer? Och hur skulle kvotering av kvinnor till börsnoterade företag vara till hjälp för dessa kvinnliga vardagshjältar?
Vi har vidare kvinnliga småföretagare, akademiker, tjänstemän och chefer som är både ensamstående eller lever i parrelationer. På vilket sätt är de hjälpta av individualiserad föräldraförsäkring eller att staten talar om för dem hur de bör leva sina liv för att de inte anses kunna avgöra den saken själva?
Vi har en stor del äldre kvinnor, varav väldigt många är fattigpensionärer utan möjlighet att klara sig själva på den inkomst de har att röra sig med varje månad. Några av dem tvingas att leva med väldigt små marginaler eller t.o.m. inga alls. Många av dem är dessutom beroende av samhälleliga resurser och en fungerande omsorg för att de ska kunna leva ett drägligt liv. Många av dessa kvinnor har slitit hårt, vigt sitt liv åt barn och familj men även yrkesliv och hjälpt till att bygga upp vårt land med alla de fri- och rättigheter och den välfärd som många av oss tar för givet.
Vi har flickor och kvinnor som kommit till Sverige från andra kulturer och som kanske inte nödvändigtvis är uppvuxna med och vana vid samma syn på kvinnors fri- och rättigheter som många av oss andra är. Några av dem lever med högst begränsade möjligheter att själva välja och utforma sina liv. Hur ska dessa kvinnor och flickor känna samhörighet och trygghet i ett land där svenska feminister väljer att med näbbar och klor försvara några av de symboler och kulturella uttryck som är just de som begränsar dessa kvinnors liv och faktiska rättigheter?
Slutligen, och här kommer jag kanske till det som jag själv anser är viktigast. Vi har en hel generation med unga tjejer och flickor, ja kanske kvinnor i alla åldrar när jag tänker efter, som vuxit upp med en bild av oss själva som ”det andra könet”, som underordnade, förtryckta och mindre värda. Vi har flickor och tjejer, som lär sig självhat och förnekelse utifrån vårt biologiska och medfödda kön. Vi ska underkasta oss, inte patriarkatet som vissa hävdar, utan feminismens heliga och dogmatiska läror och förneka det som inuti oss känns rätt för att i stället satsa på att nå pengar, makt och status.
Idag har vi en generation kvinnor som känner skam, skuld p.g.a det kön vi föddes till och som anses ha rätt att vara precis vad som helst utom just kvinnliga. Kvinnor som växer upp och lär sig vara rädda och känna sig hotade av den andra hälften av mänskligheten, vilket ibland men långt ifrån alltid är befogat. Tjejer och kvinnor som lär sig frukta sina bröder, fäder, manliga vänner och släktingar som om de vore ute efter att göra oss illa så fort de får chansen.
Jag sa vid mitt första deltagande vid Folkets Demonstration att jag önskade se en ny kvinnorörelse växa fram och det står jag för även idag. Jag skulle vilja se en kvinnorörelse som driver frågor där fler kvinnor känner igen sig, inte bara ett fåtal. En kvinnorörelse där kvinnor faktiskt också får vara just kvinnor, inte bara bleka kopior av män och som strävar efter något som vi kanske inte själva ens vill ha bara för att någon annan har sagt åt oss att det är så det ska vara.
Jag tycker också det är dags för en ny kvinnorörelse där vi även ger alla pojkar, killar, grabbar, män och gubbar och allt vad det heter, lite cred i världens mest jämställda land. Det gäller alla, oavsett var ni är födda så länge ni uppskattar, värdesätter, älskar och respekterar kvinnor och ställer upp på våra värderingar att i Sverige har vi alla rätt att behandlas med värdighet och respekt oavsett vilket kön vi föddes till.
Jag är kvinna. Jag är svensk och jag är stolt. Men jag är inte feminist.
Jag är rädd om mina fri- och rättigheter som kvinna. Jag är glad och tacksam över vad mina förfäder och andra, både kvinnor och män, har åstadkommit genom hårt arbete. Det arvet vill jag förvalta och bevara. Det är ett hårt arbete som män och kvinnor har åstadkommit tillsammans sida vid sida, inte som varandras motståndare.
Tack för mig!
ulsansblogg 
Senaste kommentarer