”Munkarna som levde i celibat skrev av och förde vidare texter om hur en man bör finna sig i att hans hustru tar en älskare då han är borta, hur mannen å andra sidan kan ta sig en gift kvinna som älskarinna. De som inte själva fick röra vid en kvinna präntade visdomsord om hur ingen kan vara kåt hela tiden, att mannen måste frambringa kvinnans lust innan han släcker sin egen brunst, annars är hon torr och kall, där Ovidius själv erkänner att detta är lättare att säga än att göra.
Munkarna hade alltså överseende med att texterna stred mot deras egen moraluppfattning. De såg vikten i att de bevarades åt eftervärlden, precis som de lika troget präntade ateistiska texter och berättelser om den grekiska gudavärlden. Visst har Europa genom årtusendena också präglats av religiös trångsynthet och fanatisk nitiskhet, men det är inte på något sätt unikt för Europa. Över hela världen har kulturer och religioner förstört andras kulturella uttryck och andras gudabilder. Många har framhållit att arvet från det antika Grekland också bevarats i arabvärlden, att den hellenistiska kulturen också präglade nuvarande Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Det är sant, men det finns en mycket viktig skillnad. Vetenskapliga verk översattes mycket riktigt till arabiska och det finns grekiska skrifter som enbart bevarats den vägen. Men när verken översatts förlorade man intresset för de grekiska originalen. Från nuvarande Syrien är det känt att man efter att översättningen fullbordats återanvände de grekiska originalhandskrifterna genom att man skrapade bort bläcket och på så vis kunde använda pergamentet på nytt. Den rika grekiska traditionen av poesi och dramatik översatte man inte.
Unikt för Europa är dels att man plikttroget bevarade texter för texternas egen skull, trots att de stred mot det man själv trodde på, dels att man just därför såg sig som efterapare. Den skolastiska vetenskapstraditionen som under medeltiden försökte förena det judisk-kristna arvet med det antika grekiska och romerska skapade samtidigt en känsla av det som målande uttryckts som att vi är dvärgar sittande på jättars axlar. Ovidius texter om kärlek ansågs viktiga att bevara därför att romartidens latinska litteratur sågs som högre stående än det senare generationer kunde frambringa. Denna ödmjuka inställning är unik för Europa.
I stället för att översätta lärde man sig latin, grekiska och hebreiska. Detta, menar den franske filosofen Rémi Brague, är hemligheten bakom Västvärldens civilisation, som han menar bör ses som en romersk civilisation. Ödmjukheten inför andra civilisationer som gått före är parad med en nyfikenhet mot övriga världen och en rejäl portion självkritik. Tack vare att man bevarade också sådant som man såg som snusk eller hädelse möjliggjorde man senare generationers renässans, att man återvände till gamla texter och omprövade dem, något som är omöjligt i en kultur där det som ses som olämpligt förstörs.
Vi möter denna självkritik när människor till varje pris vill finna utländska impulser bakom inhemska fenomen, det som tog sig ett groteskt uttryck i Fredrik Reinfeldts ord ”ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån” och i liknande uttryck av många andra, helt tillbaka till August Strindbergs ord på samma tema i Röda rummet (1879). Men en sundare del av samma ödmjukhet och självkritik är att man inte kan förolämpa Västvärlden på samma sätt som några lyckats förolämpa Turkiet genom att bränna en Koran. När folk försöker genom att tända eld på flaggor eller genom att hänga dockor möts det på sin höjd av en gäspning, därför att det är inpräglat i oss att inte ta så allvarligt på sådant.
Det finns de som nu hävdar att yttrandefriheten och tryckfriheten inte skulle ta skada av en lag som förbjöd uttryck som syftar till att förolämpa människors religiösa övertygelse, att det Rasmus Paludan och andra ägnar sig åt är till skada för vårt lands säkerhet och att en inskränkning i yttrandefriheten vore bra eftersom det är både sårande, förolämpande och allmänt osmakligt att elda upp det andra ser som heligt. Vad de glömmer är att det är just det smaklösa, förolämpande och oförskämda som behöver skyddas, eftersom det alltid är sådant som man vill förbjuda. Och då bör man minnas de fromma och asketiska munkar som en gång i tiden mödosamt satt och präntade sådant som de själva såg som både hädelser och snusk därför att de insåg att också sådant borde bevaras till eftervärlden.”
Hela texten: https://bulletin.nu/korn-hadande-och-snusk-ar-vardefullt
Dan Korn
Senaste kommentarer