Just nu känns det som om allt går på tomgång – trots IT-haveri och regeringsombildning. Det känns inte som att det finns någon vilja till förändring. Jag känner mig tvingad att plocka fram mitt gamla exempel om syltburken för det åskådliggör den regeringsombildning som har gjorts:
”En syltfabrik upptäckte att försäljningssiffrorna sjönk. De försökte att sänka priset. Men de fick inte sålt mer för det! Då beslöt de sig för att ändra design på burken men nya etiketter. Människor trodde först att det var en ny sorts sylt och köpte en burk. Men försäljningen sjönk snabbt trots massiv marknadsföring. Ingen förstod något förrän en anställd provsmakade sylten. Den var äcklig! Hade passerat bäst-före-datum! Det går inte att sälja äcklig gammal sylt trots nya designade burkar med nya etiketter och massiv marknadsföring. Kunden genomskådar och köpvägrar.”
Det är just detta som statsministern har gjort med sin regeringsombildning. Han vägrar att inse att den förda politiken inte fungerar och att svenska folket är rejält trötta på den arroganta maktfullkomlighet som har blivit denna regerings signum.
De går på tomgång och jag smittas av detta genom att återanvända gamla inlägg – som detta med syltburken men även ett som förklarar varför jag inte är förvånad av det nuvarande politiska läget.
”Uppväxten präglar oss. Jag är född i ett arbetarhem. Unga Örnar, SSU, Socialdemokrati, fackförbund, LO och ABF har haft en central del av mitt liv på olika sätt. Större delen av livet har jag varit kritisk till Arbetarrörelsen och dess maktfullkomlighet.
Hemma pratade vi aldrig politik. Men naturligtvis präglas man av att växa upp ibland arbetarungar och att ha fabriksarbetare som föräldrar. Senare började jag gå på fritidsverksamhet inom UÖ – inte av ideologiska skäl utan därför att verksamheten fanns i källarplanet på ”vårt” hus. Det påverkbara barnet sögs snabbt upp i rörelsen: lärde sig föreningskunskap, fick förtroendeuppdrag och fortsatte till SSU.
Det var där någonstans som det hände. Jag hade kanske uppfostrats FÖR mycket i demokrati? Började se maktfullkomligheten. Kände klappen på huvudet ”Du ska inte anstränga din lilla hjärna, vi tänker åt dig!” Det gick inte att indoktrinera mig! Därmed avstod jag min plats som politikerbroiler. Jag fortsatte istället mitt samhällsengagemang med att skriva insändare och att arbeta med demokratisyn inom olika intressegrupper som Hem & Skola och olika samhällsföreningar.
Många år senare (i mitten av 80-talet) Kontaktade ABF mig (i egenskap av min utbildning). De ville att jag skulle leda studiecirklar i data. Detta gjorde jag gärna! Jag träffade många trevliga fina människor och lärde mig otroligt mycket om dessa människor och deras arbetssituationer. Sedan erbjöd ABF mig en tjänst som 50% ekonomiansvarig och 50% cirkelledare. Jag tackade ja eftersom jag tyckte att detta var en bra kombination. Jag var nog naiv för jag insåg inte att arbetet skulle innebära samarbete med olika fackliga organisationer inom LO-kollektivet. Värst var Metall (numera IF Metall). De var maktfullkomliga! Även kommunal kunde vara jobbiga. I mitt jobb ingick många kurser och konferenser med ingredienser av alkohol och sex. Det sistnämnda deltog inte jag i men det hände några gånger att överförfriskade herrar stod i pyjamas och knackade på min dörr mitt i natten!
Jag erbjöds många gånger att bli medlem i SAP och i deras kvinnoförbund. Men tackade alltid nej. Några gånger blev jag erbjuden att sitta i kommunalfullmäktige. Jag anser att ska man vara med och bestämma så måste man lägga ner mycket tid och tankemöda för att kunna röra om i grytan. Jag gillar ju inte att göra som kollektivet säger. Därför tackade jag bestämt NEJ! Efter 7 år drog jag vidare till annan verksamhet.
I början av 2000-talet var det dax igen. Flyttade till en ny ort. ABF ringde och behövde cirkelledare och sen behövde de personal på kontoret. Fick en anställning. Men klimatet hade hårdnat och besparingar och sammanslagningar gjorde att ABF-avdelningen var mer toppstyrd. Annars var allt detsamma. Facken som inte hade någon studiecirkelverksamhet satt dock i vår styrelse och bestämde. IFMetall och Kommunal ville bestämma tillsammans med SAP som inte heller hade någon verksamhet hos oss.
Sen kom då det stora hotet SD. Jag har beskrivit detta i ett tidigare blogginlägg. Då tog maktfullkomligheten och demokratibristen över. Efter 5 år så skildes ABF:s och mina vägar åt av olika anledningar. Nej, jag har ingenting till övers för arbetarrörelsen som har tappat sin ideologi.
”Socialdemokrater menar att de stora skillnader i inkomster, förmögenheter och makt som finns mellan människor utgör ett hinder för att varje individ ska nå sin potential. Ett av de viktigaste målen är därför att inkomsterna ska fördelas jämnare.” enl Wikipedia. ”Det är vanligt att socialdemokrater förespråkar deltagande demokrati. Man vill att individer och grupper som saknar politisk makt ska delta i politiken i lika hög grad som ekonomiska eliter gör. Nästan alla socialdemokratiska rörelser arbetar mycket aktivt med deltagande demokrati inom rörelsen.”
Jag undrar naturligtvis varför topparna tillskansar sig höga löner och förmåner om de vill utjämna löneklyftorna? Jag undrar också över demokratibegreppet. För vem gäller demokrati enskilda människor eller de styrande? Tyvärr får de senaste händelserna mig bara att rycka på axlarna. Den enda lösningen för mig är: RIV NER MURARNA OCH BYGG NYTT!”
Med detta vill jag förklara att jag känner mig ganska frustrerad av att ha en fackpamp från IF Metall som statsminister. Tyvärr har jag bara erfarenhet av maktfullkomlighet hos dessa fackpampar. När han tillträdde som statsminister ville jag uppriktigt ge honom en chans. Nu har han haft chansen i tre år. Jag är innerligt trött på denne man och hoppades i min enfald att bli av med honom och det parti som han representerar.
Hela Sverige måste nu fortsätta att gå på tomgång!
ulsansblogg 
Senaste kommentarer