Mer sill, nubbe och dillkött och mindre baba ganush – om att återerövra egen kultur

När lagade du dillkött till dig själv eller familjen senast? Kanske var det mer nyligen som det bjöds på tabbouleh eller det indiska brödet naan? Det är synd för mitt i alla orientaliska och exotiska smaker riskerar vi att förlora vårt eget kulturarv; oss själva. Man kan till och med hävda att det finns en koppling mellan matkulturen och att flera bedömt farliga IS-kvinnor nu går fria. Det handlar om självkänsla och stolthet; om att vårda och därför hålla rent innanför den egna tröskeln.

Den 11 september är det inte bara val till riksdag, regioner och kommuner i Sverige. Det är samtidigt en av årets upplaga av kulturarvsdagarna som firas 9–11 september. Vad är väl då inte mer lämpligt än att faktiskt ägna tid och kraft åt den inhemska kulturen och den egna, nära hembygden!

Läs hela artikeln HÄR.

Var kommer du ifrån?

Tänk att ha vuxit upp i Värend. Mer specifikt i Allbo härad i den södra landsänden, i Stenbrohults socken. Och tänk att det i landet Värend fanns ett folk som kallades virdar, ett begrepp med samma förled som dagens ord ’viril’ vilket kommer från latinets vir (’man’).

På runstenen ”Sm1” som idag finns i Alvesta är en värends bonde omnämnd. Även om den exakta lydelsen på stenen är omtvistad – bland annat på grund av skador – står det dock helt klart att det är fråga om just Värend

”Vignjut reste stenen efter Råmund, sin far. Gud hjälpe (hans) själ. Åsgöt högg runorna / Åsgöt Þunni högg åt bonden från Virðskr.”

I en stadga om konungens eriksgata, i en bilaga till Södermanalagen från 1325, föreskrivs att virdarnas lagman och smålandens folk med honom skall möta konungen vid gränsen av östgötarnas lagsaga, på skogen Holaveden, samt följa honom till Jönköping. ”Där eger konungen virdarna och alla smålänningarna ed sin svärja och de honom”. Härav har det ansetts tydligt att Värends invånare benämnts virdar. Lägg märke till att trohetseden som svors var ömsesidig!

Läs hela artikeln HÄR.