Visioner i all ära men verkligheten står oss mer nära.

De komma de gå.

De är få.

Åtta som borde stå,

på tå.

För den svenska

demokratin då.

För vissa svårt förstå.

Dagarna kommer och går.

Centerledare är svåra att förstå

sig på.

Stefan Bolunds avskedstal till svenska folket

Den lille parveln har hög svansföring. Vem var störst? Han eller Gustav Wasa när historikerna gör sin bedömning om 200 år. (Ulsans kommentar)

Kära kamrater!

Med mig vid rodret inleddes Sveriges andra stormaktstid. Den humanitära stormaktstiden. Tanken är nästan svindlande. Att lilla Sverige skulle föräras med ett sådant epitet! Visserligen var det vi själva som kom på det, men ändå.

Den första stormaktstiden varade i över hundra år, men den nuvarande riskerar att få ett abrupt slut. Högerextrema nazistkrafter lurar nämligen runt hörnet och nyligen tog en företrädare för vårt ungdomsförbund en öl med en av deras företrädare. Det är inte alls osannolikt att det var exakt så det började på trettiotalet. För att rädda demokratin och yttrandefriheten så blev vår företrädare givetvis utesluten.

Mitt segertåg inleddes på valnatten 2014 då Fredrik Reinfeldt, en hyvens man, lämnade över makten till mig. Väljarna hade tydligt markerat mot en socialistisk regering, men tack vare ett enträget brunsmetande vågade Alliansen inte ta stöd av Sverigedemokraterna eftersom de själva då riskerade att bli uthängda som nazister. Det kan tyckas lite ologiskt att vi, som låg bakom judestämpeln i passen och det Rasbiologiska institutet, kommit undan med att beskylla andra för att vara nazister. Det framgångsrika hyckleriet har helt och hållet vilat på lojalitet från den effektiva propagandamaskinen public service. Snacka om att de årliga åtta miljarderna varit välinvesterade!

Läs hela artikeln här