Kravlöshet leder till fördumning

Det är viktigt att utbilda sig för att kunna få ett jobb och för att kunna försörja sig. Det fick jag lära mig som barn. Det gällde att ta vara på skoltiden, göra det bästa av den och se till att få bra betyg utifrån de egna förutsättningarna. Med bra betyg och de rätta förkunskaperna kunde man sen vidareutbilda sig och så småningom få yrkeskompetens.

Men jag skakar på huvudet när jag läser att ingenting av detta tycks vara viktigt idag. Visserligen fokuserade statsministern på utbildning i sitt sommartal i Järva:

”Bara timmar innan Stefan Löfven äntrade scenen i Järva annonserade regeringen en miljardsatsning på för att öka jämställdheten inom skolan. Och en stor del av statsministerns tal ägnades just åt utbildning. Stefan Löfven riktade sig bland annat direkt till Järvainvånare – ”ta buss 540 till universitetet!” – och lovade fler platser på vuxenutbildningar och högskolor.
Han talade också om ett utbildningskrav för de som har invandrat till Sverige.
– Vi inför ett krav på att de som bedöms inte ha tillräcklig utbildning för att få ett jobb, de ska skaffa sig en sån utbildning. Annars dras ersättningen in. Vi gör det här för att vi bryr oss. Vi gör det här för att vi vet att utbildning ger människan frihet.”

Men en sak är att tala och en helt annan sak är att verkställa! Klyftorna ökar i samhället. Många med riktigt låg utbildning prioriterar inte studier. Idag läser jag att:

”Trots myndigheternas ansträngningar är det nästan inga nyanlända med kort utbildning som sitter i skolbänken efter två år i Sverige.

Nya siffror från Arbetsförmedlingen som gäller början av 2017 visar att bara mellan 3 och 4 procent av de nyanlända med kort utbildning går på vuxenutbildning efter två år med uppehållstillstånd. Det visar nya siffror från arbetsförmedlingen.”

Det känns skrämmande att 96-97 % av de lågutbildade nyanlända inte vill eller kan utbilda sig och tror att det går att ta sig fram i vårt högteknologiska samhälle ändå. De inser inte vikten av kunskaper, formell utbildning och bra betyg. De förstår inte varför man måste plugga och förkovra sig. Kan det bero på vårt generösa bidragssystem och/eller vår förmåga att låta nyanlända få förtur och att inte kräva lika mycket av dem?

Grundskolan och gymnasiet har under många år tappat i kvalitet. Vi har kunnat läsa om detta i PISA- undersökningar under en lång följd av år. Vi har kunnat läsa om att många studenter inte har godkända betyg i basämnena. Vi har läst att högskolelärarna klagar över att studenterna inte klarar självständiga studier och inte har de förkunskaper som krävs. Fusket har också blivit utbrett på högskolorna.

Vad gör då vår regering för att lösa detta? Idag läser jag en välformulerad ledare om detta:

”Regeringens omformulering av högskolelagen leder till sänkta krav.”

”Det räcker inte med breddad rekrytering till den högre utbildningen; studenter måste också få hjälp att delta i och slutföra sina studier. Sådan är tanken bakom regeringens promemoria Brett deltagande i högskoleutbildning som nu går ut på remiss.”

”Förslaget ”bedöms inte leda till ökade kostnader och medför inga andra ekonomiska konsekvenser”, skriver regeringen. Under förutsättning att högskolorna ska tänkas visa hur de uppfyller lagens nya bokstav, ska alltså lärare utan mer tid eller medel än i dag hjälpa studenter genom hela deras utbildningar – och detta samtidigt som förkunskaperna sjunker.”

Alltfler ska alltså få tillgång till högskolorna trots att de inte har de förkunskaper som krävs. Högskolorna ska inte få mer resurser för att klara av detta! Ska de trolla med knäna? Ska de sänka betygskraven? Att bedriva studier på högskolenivå var ingen dans på rosor på min tid. Det var plugga, plugga, plugga, föreläsningar, seminarier, samtal med lärare och handledare, självständigt arbete, tenta och omtenta. Det var viktigt att få sina högskolepoäng.

”Det mest näraliggande sättet att lösa denna uppgift är att sänka kraven och ge godkänt även där det inte är motiverat.

Problematiskt är också att regeringen utgår från en så diffus problembeskrivning som över huvud taget är möjligt. Det framgår till exempel inte om studenter från landsbygden i dag har större sannolikhet att hoppa av studierna än studenter från staden, eller om muslimer hoppar av oftare än kristna. Det enda konkreta problemet är att män hoppar av kvinnodominerade utbildningar oftare än vad kvinnor gör. Hur manliga studenter ska lockas fortsätta på exempelvis sjuksköterskeutbildningen ger regeringen inget svar på.”

Vad vill egentligen regeringen? Vill de fördumma större delen av befolkningen? Det går ju inte att sänka kraven på utbildning enbart för att sysselsätta människor – att sänka arbetslösheten! Ska det inte finnas några kvalitetskrav? Hur ska vårt samhälle kunna utvecklas med en utbredd fördumning – med denna medvetna reducering av kunskaper?

 

Äldres oro

En äldre släkting, 81 år, bor 36  mil härifrån. Vi har kontakt via mail. En pigg alert dam som har varit intresserad av sin trädgård, ofta besökt barn och barnbarn samt flitigt deltagit i studiecirklar. Men … jag blev bekymrad över ett mail som jag fick denna sommar.

”Jag ska var hemma i midsommar. Det är lugnast så, det händer så mycket nu  och så har jag svårare för att gå.”

”Det är lugnast så, det händer så mycket nu”. Ja, hon bor i ett mycket oroligt område – med många våldsbrott. För den som har svårare att gå upplevs det med all säkerhet som oroligt att gå ut. Men … hon kan ju leva 10-20 år till! Ska hon sitta i sin lägenhet resten av sitt liv utan att våga sig ut? Ska hon inte kunna promenera i parken intill och kunna titta oh lukta på blommorna?

Igår berättade en granne om en äldre släkting som inte heller går ut. ”Det händer så mycket i bostadsområdet!”

Så läser jag på Brottsofferjouren:

”Det finns undersökningar som visar att de som är mest rädda för brott är de äldre som är de minst utsatta. Själva rädslan och oron i sig är ett stort problem och påverkar många äldres vardag. Många är rädda och har fått riskerna överdrivna för sig. Det behövs mer och korrekt information till äldre personer så att de inte avstår från aktiviteter i onödan. Både äldre och yngre kvinnor bär ofta på en stor rädsla och oro för överfall av okänd gärningsman utomhus.”

Kanske är det en helt obefogad rädsla? Min granne blev för några år sedan nedslagen och rånad. Han var då 83 år. Så helt obefogad kan inte rädslan vara! Men om en stor del av åldringarna inte vågar att gå ut så är det ett problem! De blir ju isolerade i sitt hem och kan drabbas av depressioner pga detta. Att bli gammal innebär ju inte att man ger avkall på sina tankar och intresse. Det innebär inte heller att behoven av vänner och att känna sig behövd försvinner.

Det finns en dam som är 105 år och bloggar. Hon skriver:

”Jag är en tuff tant, som gillar det mesta. Det kan vara en opera men det duger också med vanliga samtal om både roliga och svåra saker. Det  roliga gillar jag mest.

Man säger att jag har humor och är lite rakt på sak. Humor gör kanske att saker och ting inte behöver tas alltför allvarligt och det kan man ha nytta av ibland när det trasslar till sig.

Att vara rakt på sak är nog diskutabelt. Det är lätt att ”trampa någon på tårna” och det vill jag inte göra. Men jag tycker avgjort att man skall vara sann och ärlig. En och annan nödlögn behövs ibland om den fyller ett gott ändamål.  Men vi skall vara rädda om varandra.”

Den damen lever! Hon sitter inte i sin lägenhet och är orolig för att bli utsatt för något. Jag önskar att alla åldringar skulle kunna leva sina sista 10-15-20 år i trygghet och utan oro. Att vara trygg innebär ju också att man känner sig friskare och behöver mindre mängd med mediciner. Det måste ju vara en ren samhällsvinst med en friskare och tryggare äldre befolkning!

Vad gör makthavarna för de äldres trygghet? 5-10 minuters besök av hemtjänsten? Trygghetslarm? Svarta matlådor och microvågsugn? Men känner de äldre mindre oro för det? Jag önskar ju att min släkting och grannens släkting ska våga att ta promenader i närområdet och att de inte ska vara oroliga sina sista år i livet. Livet har ju så mycket mer att erbjuda dem!

Att bo i en samhällsstruktur som som präglas av olika våldsbrott känns inte bra! Mitt område är lugnt men hur lång tid tar det innan våldet kommer in i mitt område? Även de unga känner sig ju otrygga i dagens Sverige. Hur långt kommer våldsspiralen att accelerera innan makthavarna åtgärdar problemet?

Är vi ett sovande folk?

Antingen är jag gammal eller så är jag förståndig. Kanske är det en mix av detta. Jag undrar mest över vad människor använder sina liv till. Blir ganska förfärad över att människor förvaltar sina liv så illa. Vi har ju bara ett liv – det kan vi väl inte slösa bort?

Jag tänker naturligtvis på att den sjunde säsongen ”Game of thrones”  har premiär! I samma stund måste jag dock erkänna att jag aldrig har sett ett avsnitt av serien. Jag hörde talas om serien för första gången för några månader sedan och känner ingen längtan att se den. Men läser på FB om hur efterlängtad den är.

För ett år sedan var alltför många människor – både barn och vuxna – totalt uppslukade av Pokémon Go. Sommaren användes till att flänga runt med bil eller cykel eller apostlahästarna för att fånga Pokémons. Jag tänkte: Har de inget bättre att lägga sin tid på.

I början av året läste jag på en nöjessida: ”Här är 86 tv-serier att hålla koll på 2017”. Jag blir trött  och stressad bara jag tänker på det! En tv-serie innebär ju en följd av avsnitt – minst 3 – och omfattar kanske en halv timme eller mer . Det innebär ju att den som följer alla serier tillbringar minst 129 timmar om året med att passivt titta på någon fördummande tv-serie!

Jag minns när Dallas gjorde entré i tv-rutan:

”Dallas är en amerikanskTV-serie med Larry Hagman, Patrick Duffy, Barbara Bel Geddes och Jim Davis m.fl. Dallas är idag klassad som en riktig klassisk såpopera. Handlingen kretsar kring familjen Ewing, som gjort sig en förmögenhet i oljebranschen men även bedriver boskapsuppfödning. Familjen bor på Southfork, en ranch utanför Dallas i Texas.

Serien visades från början 14 säsonger, sammanlagt 357 avsnitt, på det amerikanska TV-nätverket CBS från 2 april 1978 till 3 maj 1991. Under tidigt 1980-tal var det världens mest populära TV-program. I Sverige hade serien premiär den 30 januari 1981 och avslutades den 18 december 1993. En ny säsong som utspelar sig 21 år senare med delvis samma skådespelare hade premiär i USA den 13 juni 2012, i Sverige hade den premiär den 20 augusti 2012.

Då serien hade premiär var det första gången svenska tittare fick se en utpräglad såpaserie med maktkamper och intriger av det här slaget. I svenska tidningar uppmärksammades bland annat det ymniga användandet av alkohol. Från vänster talades det om den amerikanska kapitalismens förskräcklighet. Dallas blev även ett mycket stort samtalsämne på arbetet: Svenska folket satt bänkade, vad skulle bli samtalsämnet nästa vecka på jobbet?” enl Wikipedia.

Då upptäckte jag att det inte gick att umgås den kvällen i veckan som Dallas visades på TV:n. Det gick inte att ha föreningsmöte den kvällen! Det gick inte att bjuda hem människor ”Jag kommer om jag får titta på Dallas”. Det stora samtalsämnet var Dallas. Jag som bara såg några få avsnitt kunde dock följa med i samtalet – varje avsnitt var ju uppbyggt på samma sätt och det hände inget nytt!

Är vi ett sovande folk? Är svensken i allmänhet mer intresserade av att följa intriger på tv:n än i verkliga livet? Många människor har kanske ett behov av att drömma bort sig i en helt annan värld. De vill inte se den onda verklighet som vi lever i. Det är ju bara sådant som händer på film! De lever omedvetna i sin lilla bubbla

Jag måste erkänna att det är många år sedan som jag tittade på en tv-serie. Jag har fullt upp med en mängd andra mycket roligare saker och behöver inte drömma bort mig. Framförallt så är jag ytterst medveten om den värld som vi lever i. Jag är förberedd på att politiska beslut kan leda till mycket sämre tider för oss. Men jag förstår ju att politikerna vill att jag ska fördummas och titta på tv-serier. Då får de ju mer makt och kan ta fler dumma beslut utan att upptäckas!