Politisk korrekthet och hyperintelligens

Nästan alla bland oss känner igen intelligens när vi möter mycket klyftiga personer. Dom har krävande jobb, dom är analytiska och dom kan förklara komplicerade samband. Vissa har en språklig förmåga att nyansera och precisera sina tolkningar, andra (eller samma personer) kan systematiskt och logiskt steg för steg förklara hur dom har kommit fram till sina slutsatser, vare sig det nu sker med hjälp av språket, matte, diagram eller något annat. Dom väjer inte för abstraktioner och de väljer sina ord med omsorg. Ofta, men inte alltid, har de också framgång i sina karriärer. Dom har avancerade utbildningar och blir specialister, uppfinnare, forskare och forskningsledare. Dom blir välbetalda chefer i näringslivet. Västerlandets framgång bygger på sådant som smartisar tänkt ut och gjort. Av det följer emellertid inte att den som är hyperintelligent också
är modig
har självinsikt
är kreativ
är vis
är omdömesgill
är moraliskt överlägsen
——————-
Stöd Swebbtv:

Swish 123 535 86 92
Bankgiro147-0558
Bankkonto (månadsgivare) 9235-229 11 86

Skapelsens sedelärande samtal, del 1

Så här i juletider tänkte jag att det skulle vara uppbyggligt att ersätta den vanliga ledaren med några sedelärande samtal. Det råkar vara ämnet också i Sverige första tryckta boken: ”Dyalogus Creaturarum Moralizatus” eller på svenska: ”Skapelsens sedelärande samtal”.

Boken gavs ut år 1483 och återtrycktes i faximil med översättning till svenska femhundra år senare. Det är ett sådant exemplar jag fått i gåva från en av mina lyssnare, och jag har länge tänkt att visa min uppskattning genom att ge några väl valda referat.

Det är givetvis inte en slump att vår första tryckta bok behandlar detta ämne. Moral var av största betydelse under de sekel som vi gärna kallar mörk medeltid. Med en underutvecklad rättsapparat så var det på den man i det allra mesta tvingades förlita sig, för att upprätthålla samhällsfunktionerna.

Vi tänker förstås sällan på det idag, men kommer nog göra det alltefter vad tiden lider. Hur bräcklig lagen är, utan moralen som stöttar dem. På fyrtiotalet var det förenat med skam att ertappas med att ha stulit en penna.

Idag är det möjligen förenat med samma skam att ha stulit en persondator. Naturligtvis lider ingen idag på samma sätt av att ha förlorat en blyertspenna, men det är inte bara en fråga om inflation. Det är också en inställningsfråga.

Som lärare i juridik brukade jag be mina elever räcka upp handen, först om de stulit en penna, sedan om de stulit en dator. I nästan varje klass var det någon som räckte upp handen även på den andra frågan.

Vad det säger är att individen ifråga inte ser den moraliska risken som särskilt hög; att ett erkännande inte skulle leda till att han stöttes ut eller blev sämre behandlad av sina klasskamrater. Vilket i sig betyder att moralen som fundament sviktar.

Naturligtvis är erkännandet i sig inte brist på moral. Att tala sanning är ett gott tecken på ryggrad. Men hade det varit 1940-tal så hade han sannolikt haft svårare att medge ens en ynka pennstöld. … En helt annan variant är att fråga hur många som ’råkat få med sig en penna’ som inte var deras.

Då blir det mycket enklare att räcka upp handen. Ordet stöld är alltså fortfarande förknippat med starka tabun. Men även detta är man på väg att luckra upp, inte minst genom att i praktiken göra det fritt fram för stölder i butik upp till mycket höga belopp.

Skräckslagna banker vill ingjuta fruktan även i oss

Bankerna skiter inte bara i din eller andra privatpersoners upplevelse av kundbemötandet. Man är mån om att injaga fruktan och respekt. Nästa gång jag ringer banken så måste jag hålla mig i skinnet, eftersom jag måste vara helt på det klara med att deras reaktion kan bli att man helt enkelt inte låter mig få ett nytt bank-ID.

Det saknas kontraheringsplikt i detta avseende. Och utan bank-id så har man varken swish eller möjlighet att uträtta sina månatliga betalningsärenden hemifrån, utan större pyssel. Då är vi tillbaka till 80-talets pappershantering, för vilken banken naturligtvis tar saftigt betalt.

Bank-id behöver vi som de flesta vet inte bara för betalningsärenden. Vi uträttar myndighetsärenden också. Att bankerna inte känner sig skyldiga att tillhandahålla tjänsten för alla, inte ens att hålla en snabb service tillgänglig när problem uppstår, när telefoner och datorer går sönder, det är ett svårsmält faktum.

Vi håller på att gå in i det digitala samhället. För att klara oss där är redan eller kommer vara en mängd olika funktioner så gott som helt nödvändiga för att vi ska kunna överleva. Avsaknaden av medborgerliga rättigheter på området är skrämmande.

Somliga tycks anse det helt rimligt att bankerna ska få kräva en massa olika saker av oss, både känsliga personuppgifter och förmögenhetsstatus, för att ställa upp med sina tjänster. De kräver också ’rätt’ svar på dessa frågor.

Frågan som måste ställas är istället: ska man behöva vara tidigare ostraffad, utan varje betalningsanmärkning och med en vandel som tidigare bara krävdes vid val till våra högsta domarämbeten? Och vilka åsikter måste vi ha för att få denna access?