På årsdagen 50 år efter att King sköts till döds kommer minnet från mitt möte med honom upp. Det var en händelse som jag inte kunde föreställa mig få uppleva när jag på vårvintern 1966 åkte till USA på ett stipendium för att studera och lära känna Amerika.
Redan vid intervjun på den amerikanska ambassaden framförde jag intresse för att också få se det svarta, det fattiga Amerika. Därför var det naturligt att den första familjen jag skulle bo hos blev Rose och Norman Spaulding. Det var ett ”lyckokast”.
Norman visade det sig vara redaktör på den lokala radiostationen i Chicaco. En dag frågar han mig om jag vill träffa Martin Luther King när han nästa dag skulle komma för att tala in sin söndagspredikan. Naturligtvis ville jag det. Och blev noga instruerad om hur mötet skulle gå till.
Klockan 16 i den värsta rusningen skulle jag stå i vid en korsning nere i city. Spänningen var stor. Jag skulle vänta på att tre svarta limousiner skulle komma och stoppa vid ljussignalen. Plötsligt dök de upp och jag klev in, som jag blivit instruerad, i den mittersta bilen. Och där satt Martin Luther King.
Jag som kom från det fredliga Sverige förstod inte att en person som King, som predikade fred och försoning, kunde vara så hotad.
Efter ett bra tag kom vi till ett nästan folktomt industriområde. Där stannade vi framför en låg byggnad med en stor ståldörr. Såg närmast ut som en väl inbäddad jordkällare. Därefter gick vi igenom en flera meter underjordisk lång gång med två ståldörrar till som öppnades som kassaskåp med koder.
Denna speciella radioredaktionen var som ett fort. De sex beväpnade vakterna/chaufförerna stannade kvar i sina bilar och vaktade utanför. King var van vid miljön och vi pratade en lång stund innan det var dags för honom att tala in sin söndagspredikan. Det var en upplevelse jag aldrig kan glömma.
Rune Lanestrand
ulsansblogg 
Senaste kommentarer