Wijkman – Östermalmsbo, ordförande i Rom-klubben

Wijkman – Östermalmsbo, ordförande i Rom-klubben och f d tilltänkt partiledare för M och sedermera kristdemokrat – fortsätter visa sin totala oförståelse för prioritering av skattemedel, invandringens konsekvenser och empatilöshet för svenska medborgare.

Fascinerande.

Jessica Stegrud

”Mamma, jag vill inte. Jag V-I-L-L inte.”

Pojken – som jag gissar är i sex-sju årsåldern – börjar se allt mer förtvivlad ut. Vet så väl att man inte får väsnas i en tågkupé – men kan inte låta bli. Ser frustrerat på sin mamma vars tålamod varit kompakt men nu börjar tryta. Visar med all tydlighet att han inte trivs i kläderna han har på sig. Ser sig generat omkring. Tittar på sin mamma som irriterat försöker få kontroll över situationen.

-Vi var överens, sa att det var bra och att vi skulle prova – eller hur?. Rösten är bestämd och tonen uppfordrande. Den lilla pojken biter ihop. Jag kan inte låta bli att iaktta. Ser kinderna blossa och tårarna som heroiskt hålls tillbaka. Jag får en klump i magen. Får lust att bryta den gyllene regeln att inte lägga mig i andra föräldrars barnuppfostran men bestämmer mig för att avvakta.

Pojken känner sig uppenbart obekväm. Mamman suckar frustrerat. Möter hastigt min blick, noterar mitt intresse och vänder sig därefter till sin son igen och säger – halvt skällande, halvt viskande -Du får byta om när vi kommer fram, men inget mer gnäll nu, ok?. Pojken sjunker skamset men lättat ner på sätet. Drar i den ljummet mintgröna klänningen med laskade sömmar och turkosrandig bröstficka. Jag noterar de färgglada ullstrumpbyxorna. Betraktar i smyg pojken som nu plockar upp jackan från golvet, drar den resolut över huvudet och därefter lutar sig mot kupéväggen. Tystnad. Och nu är det min tur att hålla tårarna tillbaka. Jag är bestört men dessvärre inte särskilt förvånad.

Genus (gender på engelska) är ett begrepp som används för att urskilja vad som formar kvinnors och mäns sociala beteende. Genus ”det sociala och kulturella könet” innefattar föreställningar om vad som är kvinnligt respektive manligt. Och det genomsyrar idag den offentliga debatten och utgör också en allt större del av jämställdhetsarbetet. Inte minst inom offentligt finansierade verksamheter, myndigheter och bolag.

En av grundteorierna utgörs av att det finns en maktobalans mellan könen – där det manliga står för det överordnade – och att det är synen på vad som är manligt respektive kvinnligt som avgör vem som har makten. Enligt en av teorierna är ett sätt att komma åt maktobalansen att ändra på vad som uppfattas som kvinnligt respektive manligt. Att helt enkelt ifrågasätta och inta ett ”normkritiskt perspektiv”. Kanske var det just det jag bevittnade på tåget. En ung mammas strävan att agera normkritiskt. Att genom att utmana gängse klädnorm försöka bryta det hon uppfattar som en maktobalans i samhället? Själv ser jag bara en förtvivlad pojke som absolut inte vill vara normkritisk. En pojke som vill vara – eller i alla fall klä sig – som en typisk pojke.

Genusarbetet börjar idag redan i förskolan då denna bland annat har i uppgift att ”motverka traditionella könsroller och mönster”. Ett uppdrag som exempelvis lett till att den del förskolor valt att i största möjliga mån undvika orden pojke respektive flicka och hellre prata om hen. En teori är att kön i första hand är en social konstruktion och att könsidentitet inte är något naturligt utan något vi lär våra barn. Föräldrar uppmanas att inte lära sina småbarn om de är pojke eller flicka. En del förskolor ber också föräldrarna vid ansökan om plats att uppge vilken könsidentitet – det vill säga vilket kön barnet ”känner sig som”? Bland svarsalternativen kan man välja; flicka/pojke/annat/både och/vet ej.

Strävan mot jämställdhet – som för mig innebär samma rättigheter, möjligheter och även skyldigheter oavsett kön – är självklar. Men har den gått för långt? Att tvinga sin son att klä sig i klänning, att sudda ut gränserna mellan manligt och kvinnligt eller till och med behandla barn som om de inte hade något specifikt kön – är det verkligen rätt väg att gå?

Att inte döma eller förhindra någon som VILL röra sig utanför det ”könstypiska” är idag en självklarhet men att i tidig ålder förneka ett barn det mest naturliga vi har tror jag gör mer skada än nytta. Aldrig förr har så många unga tonåringar velat genomgå könsbyte. Och det blir allt vanligare att unga människor inte vill identifiera sig som vare sig pojke eller flicka. Enligt mig en sorglig utveckling – till stora delar ett resultat av en jämställdhetsiver som mer eller mindre spårat ur.

Låt barn vara barn. Uppmuntra dem att utveckla sina egna unika egenskaper och intressen. Arbeta för jämställdhet i dess rätta bemärkelse men sluta behandla människor som enbart sociala konstruktioner.

Jag säger som den lille pojken på tåget.

Jag vill inte.

// Jessica Stegrud

(text tidigare publicerad på I Otakt 27/3-

Bild utvald av Ulsans