Marxistisk klassanalys för det 21:a århundradet

När fenomen som gängkriminalitet, klanvälde, bidragsbedrägerier, pistolhot mot lärare och andra former av antisocialt beteende såsom bärandet av Adidasbyxor på offentlig plats skall förklaras av de diplomatiskt uttryckt kanske inte helt förstklassiga tänkare som i etablissemangets ögon utgör den svenska intelligentsian, försöker dessa vanligtvis göra detta med hjälp av begreppet klass. Kriminella, subversiva och/eller arbetsvägrande personer som inte för en sekund har för avsikt att bli en del av det svenska samhället men däremot mer än gärna mjölkar det på resurser är bara, förklarar man, vår tids motsvarighet till de arbetare som för drygt hundra år sedan kämpade för rätten att rösta och bilda fackföreningar. Sett genom dessa glasögon blir varje förnedringsrån en legitim protest mot samhällets orättvisor, och utifrån denna omvärldsanalys blir varje 80-åring kvinna som blivit nedslagen och/eller rånad till en hjärtlös träpatron som plötsligt en natt fått möta Gångna baggböleriers ande. Det är här frestande att nöja sig med att konstatera att ja, vänstern är alltjämt precis så debil som vi vant oss vid att den brukar vara, och därefter inte ägna saken någon ytterligare tankemöda, men ironiskt nog har vänstern helt rätt i att frågan lämpar sig utmärkt för klassanalys. Denna (underförstått marxistiska) klassanalys kommer dock, förutsatt att den utförs av någon som inte är uppvuxen på populärkultur, snabbmat, epilepsiframkallande rörliga bilder på skrikiga ungdomar, anglicismer och föreställningen att den västliga civilisationen grundades av Franklin Delano Roosevelt, inte visa vad vänstern tror att den kommer att visa.

Läs hela artikeln HÄR.

Det blödande museet

”Åh Solon, Solon, ni senfaustiska västerlänningar vandrar planlöst omkring likt sömngångare som letar efter någonting, men har glömt bort vad och varför”, svarade den gamle prästen på en koine så kultiverad att den fick Solon att känna sig som en tandlös thrakisk fiskare. Efter en stunds tystnad, under vilken Solon plötsligt blev akut medveten om Nilens porlande, suckade den gamle djupt, och tog ännu en gång till orda. ”Ni känner instinktivt att någonting fattas er, men insikten når i regel aldrig så långt som till det medvetna planet. Ni bär på en vag upplevelse av att någonting viktigt har gått förlorat, men frågar er aldrig vad detta kan vara. Ni intalar er själva att införskaffandet av världsliga ting kan bota er leda, att konsumtion och statusattiraljer skall släcka er törst, och trots att samma leda ständigt tilltar, trots att samma törst bara blir starkare ju fler ägodelar ni samlar på er, håller ni ändå krampaktigt fast vid denna föreställning. Ibland frågar jag mig om ni ens vill bli hjälpta, men sedan inser jag att jag är orättvis mot er, för anledningen till att ni famlar i mörkret är att ljuset försvunnit från er värld.”

Läs hela artikeln HÄR.

Den passionerade liberalen

Om morallärans domäner är kraftfältet mellan det goda och det onda, om estetikens domäner återfinns i spänningen mellan det vackra och det fula och om ekonomins domäner definieras av det lönsamma och det olönsamma, var återfinner vi då politikens domäner? Under det tidiga 1930-talet ägnade tysken Carl Schmitt¹ frågan mycket tankemöda, och kom till slut fram till att politiken – eller, för att använda hans eget språkbruk, det politiska – utmärkte sig för att dess domäner återfanns mellan motpolerna vän och fiende. Schmitts perspektiv kan framstå som osentimentalt eller rentav brutalt, men rymmer inte desto mindre en djupare sanning, då vad politiken – de många vackra ord och tillrättalagda budskap varje skolbarn ständigt matas med till trots – ytterst handlar om är tvång och våld. Politik handlar om att bestämma vem som skall köras över och om vem som skall gynnas, om att med hot om våld driva in skatter, om att sätta ramarna för ordningsmaktens våldsbefogenheter, om att slå fast vad som är lagligt och vad som är olagligt, om att kodifiera vilka lagöverträdelser som skall bestraffas med fängelsestraff och ytterst också om att ge direktiv till de väpnade styrkor som endast företeelsen krig kan skänka existensberättigande.