
När fenomen som gängkriminalitet, klanvälde, bidragsbedrägerier, pistolhot mot lärare och andra former av antisocialt beteende såsom bärandet av Adidasbyxor på offentlig plats skall förklaras av de diplomatiskt uttryckt kanske inte helt förstklassiga tänkare som i etablissemangets ögon utgör den svenska intelligentsian, försöker dessa vanligtvis göra detta med hjälp av begreppet klass. Kriminella, subversiva och/eller arbetsvägrande personer som inte för en sekund har för avsikt att bli en del av det svenska samhället men däremot mer än gärna mjölkar det på resurser är bara, förklarar man, vår tids motsvarighet till de arbetare som för drygt hundra år sedan kämpade för rätten att rösta och bilda fackföreningar. Sett genom dessa glasögon blir varje förnedringsrån en legitim protest mot samhällets orättvisor, och utifrån denna omvärldsanalys blir varje 80-åring kvinna som blivit nedslagen och/eller rånad till en hjärtlös träpatron som plötsligt en natt fått möta Gångna baggböleriers ande. Det är här frestande att nöja sig med att konstatera att ja, vänstern är alltjämt precis så debil som vi vant oss vid att den brukar vara, och därefter inte ägna saken någon ytterligare tankemöda, men ironiskt nog har vänstern helt rätt i att frågan lämpar sig utmärkt för klassanalys. Denna (underförstått marxistiska) klassanalys kommer dock, förutsatt att den utförs av någon som inte är uppvuxen på populärkultur, snabbmat, epilepsiframkallande rörliga bilder på skrikiga ungdomar, anglicismer och föreställningen att den västliga civilisationen grundades av Franklin Delano Roosevelt, inte visa vad vänstern tror att den kommer att visa.
Senaste kommentarer