Om whigkrigaren och hans metafysik

När en demokratisk president precis dragit sig ur det land en av hans republikanska företrädare en gång invaderade kan det vid första anblick framstå som att allt är som vanligt. Att republikaner är hökar och demokrater duvor är inte bara en föreställning med gamla anor, utan också en uppfattning så utbredd att den allmänt tas för självklar. Historiskt är den också helt korrekt, emedan Republikanerna är det amerikanska parti som idag fyller funktionen av Tories, medan Demokraterna fyller funktionen av Whigs. Inom ramen för en liberal hegemoni har av hävd två av torypartiers primära funktioner varit att dels rädda sina whigrivaler från sig själva när de (såsom de ofta blir) blir alltför radikala till och med för sitt eget bästa, dels att rädda nationen från yttre hot i tider av ofred, oro och instabilitet. Följaktligen hade alla whigpartiers moder mer eller mindre monopol på makten i Storbritannien under stora delar av det klassiskt liberala 1700-talet, ända tills den franska revolutionen bröt ut.

Läs hela artikeln här.

Om moderniteten och dess diaboliska kärleksbudskap

I en värld där arkitekter inte bara sätter en stolthet i att formge byggnader som människor inte vill bo och verka i, utan därtill anstränger sig till det yttersta för att skapa offentliga miljöer så vederstyggliga att människors psykiska välmående tar skada av dem, måste man till slut allvarligt överväga möjligheten att moderniteten är en skapelse av fientligt sinnade krafter som aktivt vill människor illa. Genom historien har även de tyranner, despoter och kleptokrater som faktiskt levt upp till dessa epitet betydligt hellre uppfört vackra byggnader än frånstötande sådana, varför varken dålig smak eller historiematerialistiska analyser ytterst kan förklara det faktum att moderniteten aktivt inte bara bejakar det osköna, utan därtill det direkt motbjudande. Vad mer är, fenomenet begränsar sig inte på något sätt till estetikens område, utan gör sig även gällande i form av bland annat en aldrig sinande ström av perversa juridiska utfall och en politik som ständigt leder till nya hårresande orättvisor. Oförstånd och missriktad välvilja räcker inte för att förklara sådana utfall, utan för att uppnå dem måste man tvärtom först utvecka en mycket långtgående förståelse för vad som är rätt och riktigt, och därefter göra det direkt motsatta!

Läs hela artikeln här.

Liberalen som förhärdad historierevisionist

Nationalismen hör, påstår liberaler med en whighistorisk tankefigur så fort de får tillfälle, hemma på historiens sophög, medan liberalismen utgör dess naturliga motpol. I dylika utspel lyckas de enligt den egna självbilden så kultiverade och idéhistoriskt bevandrade liberalerna med konststycket att på en och samma gång både avslöja sig själva som okunniga och göra sig skyldiga till en form av projektion så flagrant att den med fördel skulle kunna tjäna som skolboksexempel på företeelsen. Nationalismen började nämligen inte bara som en i allra högsta grad liberal uppfinning, utan till detta kommer ironiskt nog också att de argument liberaler åberopar mot dagens nationalism, ehuru hysteriska och groteskt överdrivna, hade utgjort mycket tunga invändningar om de i stället riktades mot den nationalism som liberaler själva en gång entusiastiskt och utan en tillstymmelse till eftertänksamhet släppte loss i Europa.

Läs hela artikeln här.