Den memetiska sotens patient noll

Enligt whighistoriker utgör mänsklighetens resa genom en i tiden en resa bort från oupplyst barbari, i riktning mot ständigt högre moraliska, kulturella och ontologiska insikter. Ur denna teoris axiom kan man med andra ord utan större svårigheter härleda såväl att ett flerfamiljshus i miljonprogramsstil är vackrare än en belle époque-byggnad, som att Lady Gaga är en större kompositör än Beethoven. Av premisserna följer med andra ord att teorin snabbt leder till reductio ad absurdum, och därför av logisk nödvändighet också måste förkastas. Av denna omständighet drar många inte bara slutsatsen att det whighistoriska synsättet är felaktigt, utan också att motsatsen måste vara sann. Resultatet blir ett omvänt whighistoriskt synsätt, enligt vilket allting i stället blir sämre med ökande tid. Som tumregel är det omvänt whighistoriska synsättet ofta högst användbart, men här finns också en gömd fälla, emedan synsättet i fråga oavsiktligt kan bidra till att osynliggöra andra högst centrala historiska mekanismer.

Läs hela artikeln HÄR.

Det memetiska 1900-talet

Att fotografier och inspelningar bevarar ett ögonblick eller sekvens i tiden för eftervärlden är välkänt. Mindre känt är att dessa frysta ögonblick och sekvenser inte bara låter oss återuppleva bilder och ljud, utan även andra aspekter av verkligheten, och då i synnerhet vad vi med ett begrepp hämtat från den preussiska filosofin kan sammanfatta som der Zeitgeist. I bilder och inspelningar – och i förlängningen ofta även i föremål och byggnader – från en viss tid, fångas nämligen inte sällan också precis hur samhället och tiden som producerade dem mådde. Det hela kan, med ännu en vinkning till den preussiska filosofin, sammanfattas med att om man skådar för länge in i ett tidsdokument, börjar till slut också tidsandan¹ skåda tillbaka. För de apolloniska och magiska civilisationerna utgör denna omständighet måhända ett varningstecken, men den faustiske läsaren låter sig inte avskräckas, utan ser här tvärtom instinktivt behovet av att respektlöst kliva rakt ned i det kaninhål som därmed öppnar sig.

Bilden ovan föreställer på pappret Lyndon B Johnson, några år efter att denne avgått som president utan att söka omval. Vad vi ser på bilden är dock inte i första hand Johnson, utan en personifiering av det 1970-tal som blev resultatet av hans tid i Vita huset. Presidenten Johnson var en reslig alfahanne som projicerade så mycket makt att knappt någon av hans fienders motståndvilja överlevde en audiens hos honom. Vad vi ser på bilden är dock i stället den misslyckade Vietnaminsatsen, stagflationen och det havererade valutasystemet; ett samhälle splittrat av terrorism, generationsklyftor och en strid ström av kistor med kvarlevorna av pojkar som i stället för att leva den amerikanska drömmen beordrats att dö för en förlorad sydostasiatisk sak. Mot en fond av murriga 70-talsfärger ser vi en självdestruktiv Johnson som mot sina läkares inrådan återupptagit den kedjerökning han länge hade avhållit sig från efter en hjärtattack 1955. Med det långa grå håret och de prominenta grå polisongerna han lagt sig till med sedan flytten från Vita huset har han, ironiskt nog, själv börjat manifestera den arketyp som eftervärlden skulle lära känna som den plågade Vietnamveteranen som – med nervös blick och en lätt tendens till stamning – envist hävdade att De tillsatte något till vattnet. Mindre än ett halvår senare drabbas Johnson av en ny hjärtattack och avlider, 64 år gammal.

Läs hela artikeln HÄR.

Konspirationsteorins anatomi

Enligt ett ofta upprepat påstående faller alla så kallade konspirationsteorier på sin egen orimlighet, då det är omöjligt att hålla ett större och kontroversiellt åtagande som involverar ett betydande antal personer hemligt annat än under en ytterst kort tid. Vid första anblick kan argumentet framstå som övertygande, och föga förvånande upprepas det därför också ofta av såväl progressiva solipsister med blå bockar som de överstepräster som håller TED-föreläsningar inför inflygna potentater som nickar artigt och skrattar glädjelöst på precis de rätta ställena. Mot detta kan invändas att till exempel Manhattanprojektet omfattade lika många personer som det bor människor i Umeå kommun utan att någonting läckte ut till allmänheten, förrän det nyblivna nordamerikanska imperiet självmant valde att faktiskt göra detta genom att jämna Hiroshima med marken. Till syvende och sist är problemet med argumentet i fråga dock ett helt annat.

Läs hela artikeln HÄR.