Det tycks ligga latent i den mänskliga naturen att förlita sig på auktoriteter, de med imponerande akademiska meriter, politiker med stort inflytande i landet, eller kändisar som ofta figurerar i media. Om frågan gäller krig och fred betraktas det som en merit att ha en aggressiv och krigisk läggning. De börjar vanligen högljutt skrodera om att nu minsann behövs krafttag och upprustning. Få vill framstå som svaga och undfallande; därför håller de vanlige tyst.
Tid för analys och eftertanke nedprioriteras. Det centrala argumentet för att gå med i Nato är att Sverige och andra länder riskerar ett anfall från Ryssland. Det vore rimligt att påståendet noga analyserades. Vilka belägg finns det för påståendet? Sverige har aldrig direkt utsatts för ett regelrätt hot ifrån Ryssland. Det som finns är generella påståenden om att Rysslands maktambition är att lägga under sig närliggande länder, ett påstående som med stor sannolikhet har sitt ursprung hos Rysslands ärkefiende USA.
De auktoriteter som uppträtt i TV och media är t.ex. Boris Johnson, svensk militär och säkerhetsexperter, ledningen i Washington och EU m.fl., alla med en negativ syn på Ryssland. Seriösa och eftertänksamma samtal som kunde ge en alternativ berättelse undviks, som samtal med kloka och kunniga som t.ex. John Mearsheimer och Jeffrey Sachs. Risken för ett tredje världskrig förträngs.
Kabalen med samstämmiga åsikter möts regelbundet. De skrattar glatt och klappar varandra kamratligt på ryggen, och få är de som har modet att avvika.
Lars Örn
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
ulsansblogg 
Senaste kommentarer