POLAREN PER HOS DET SOCIALA

De som motsätter sig tuffare tag mot kriminalitet och oönskad vandel i våra utsatta områden talar sig istället ofta varma för SATSNINGAR på förebyggande insatser där Socialtjänsten är en nyckelspelare för att fånga upp unga problembarn på glid och se till att de kommer på rätt spår igen.

Och det låter ju bra. I teorin.

I praktiken försökte man sig i Örebro på just en sådan STORSATSNING 2016 när man utlokaliserade ett socialtjänstkontor till det särskilt utsatta området Vivalla. SVT rapporterade såklart och följde 2018 upp med ett reportage där STORSATSNINGEN beskrevs som ”lyckad”.

Idag har entusiasmen bedarrat betänkligt. 10 av 13 socialsekreterare har slutat på ett år vilket är en hög personalomsättning i vilken verksamhet som helst och ännu mer förödande i en verksamhet där ständigt vikten av att arbeta långsiktigt och bygga förtroendefulla relationer poängteras. Och nu har man tvingats börjat centralisera verksamheten, dvs bort från Vivalla.

Socialtjänsten ses med misstänksamhet, hot, glåpord, trakasserier och t.o.m mordbränder verkar tillhöra vardagen för personalen och det är ingen vågad gissning att detta starkt bidrar till den skyhöga personalomsättningen. Än värre har det blivit av ryktesspridningen om att Socialtjänsten driver en kampanj för att kidnappa barn i muslimska familjer. https://www.expressen.se/…/massflykten-fran-vivalla-ar…/

För ett tag sedan ville Socialdemokraterna lajva handlingskraft och föreslog brottsförebyggande åtgärder riktade mot femåringar. Igen pekades socialtjänsten tillsammans med lärare och fritidspedagoger ut i en nyckelroll.

– Åtgärderna ska också omfatta placeringar och andra tvingande insatser och möjligheter att involvera föräldrarna tidigt, sade Lena Hallengren och försökte se bestämd ut. https://www.svt.se/…/socialdemokraterna-foreslar…

Det låter ju bra men jag förutser faktiskt vissa problem för socialtjänstens personal när de ska ut och besöka klanområden och involvera föräldrarna till femåringar genom att diskutera placeringar och tvingande åtgärder med dem. T.o.m brandkår och brevbärare drar ju sig för att besöka de utsatta områdena pga stenkastning och andra trakasserier så man kan ju befara hur socialsekreterare som vill diskutera barnplaceringar och andra tvingande åtgärder kommer att bemötas. Men Lena Hallengren kanske har några användbara praktiska råd om hur de ska gå till väga för att bli välkomnade med kaffe och hembakade bullar samt kunna föra konstruktiva samtal?

Det verkar på mig som om politikerna i sina elfenbenstorn lever i ett helt annat universum än de stackars socialsekreterarna på fältet. För det talar att vi trots decennier av prat om tidiga förebyggande insatser inte har lyckats förebygga någonting utan undan för undan bara gjort allting värre och nu har särskilt utsatta områden i snart sagt varenda medelstor svensk stad.

Hans Thannerstig