Vintermörkret ligger tungt över Moder Sveas rike.
Det är inte utan, att svårmodet ansätter mig när jag tänker på nationens befinnande.
Vad var upprinnelsen till att en av Europas mest välmående stater hamnade i ett så svårt och kritiskt läge?
Att Sverige så oerhört snabbt råkade in i ett tillstånd, där stora delar av befolkningen känner olust, förtvivlan och missmod.
Hur gick det till när det lilla landet vid polcirkeln drabbades av ohälsa?
Vad var det, som hände med det lilla nordliga folket?
Vad var orsaken till att nationen gick in i en process, där problemen bara växte och blev alltmer ohanterliga?
Att riket hamnade i ett läge där svårigheterna skenade och till slut blev så stora att statsmaskineriet började urarta och förfalla?
Hur kan den plåga beskrivas, som det förr så blomstrande konungadömet hemsöktes av?
Man vill helst inte tänka på det, men Sverige kan vara på väg mot ett sönderfall.
En tragisk utveckling mot en landskatastrof, som kan få ett oanat explosivt förlopp, vars yttersta konsekvens är okänd.
Det är uppenbart, att Sveriges folk med alla medel skall förespeglas en verklighet som inte existerar.
Ett land där tredje statsmakten kallblodigt undertrycker och döljer fakta.
Hur länge skall nomenklaturans svindlerier och nyspråk kunna pågå innan landets utpinade människor har fått nog?
Det gamla konungadömets miserabla tillstånd kan sorgligt nog inte beskrivas som någonting annat än en blodisande mardröm.
De skräckinjagande följderna av den sanslösa, för att inte säga sinnesslöa, eller snarare hjärndöda, statskonsten överskuggar allt.
Det är en kolossal och gränslös uppsjö av importerade problem, som översköljer och dränker detta stackars plågade land.
Ett hemsnickrat inferno, dag ut och dag in, som suger all energi ur riket och vars hantering kostar skjortan.
Hur kunde det gå så illa för det lilla landet i norr, befolkat av ett unikt, strävsamt och hårt arbetande folkslag?
Varför var ödet så omilt mot det lilla ihärdiga, energiska och hårt kämpande folket i Norden?
Varför agerade den nyss avgångna regeringen så irrationellt och självdestruktivt och hur kunde den under åtta långa år få med sig så stora delar av befolkningen?
Varför reagerade så få, trots att den framkallade förödelsen snabbt blev så uppenbar?
Varför var det så få, som invände, opponerade eller gjorde motstånd?
När skall förrädarna få sitt välförtjänta straff?
När skall den hämndens timma inträda då Moder Svea höjer sitt svärd?
——————
P.S. Till min stora förundran dök Moder Svea åter upp i drömmarnas rike natten till i dag.
Hon stod liksom väntandes på mig, vid stigen alldeles bortom Sirishof, när jag ytterligt långsamt kom joggande min vanliga rutt längs Djurgårdsbrunnsviken i riktning mot Stora Parkudden.
Denna gång var hon inte lika tungsint och behagade lunkande följa mig en bit.
Hon samtalade med mig i en varm ton och det kändes som om hon med sina ord ville ingjuta hopp och trösta mig.
”Svik mig aldrig”, sade hon vädjande innan hon plötsligt vek av från stigen och snabbt försvann uppför backen vid Rosendals slott.
”Aldrig någonsin”, ropade jag efter henne.
Trots oron och de dystra tankarna var rikets moder lugn och behärskad.
Det är uppenbart, att hon känner förtröstan i det faktum, att hon aldrig någonsin har blivit sviken av sitt folk.
Hon är viss om, att folket i det bragderika och över 1000-åriga konungadömet, ättlingar till fria män och kvinnor, en dag skall återvinna herraväldet över sitt rike. D.S.
Claudia de Longueville
ulsansblogg 
Senaste kommentarer