Några av de kommentarer jag får avseende mina ledare ger mig ett slags obehag och tillfredsställelse på samma gång. När någon säger: ”jag kan inte fortsätta titta. Jag blir så jääävla förbannad! Med 24 stycken ä och tre utropstecken, så är det förstås vad jag innerst inne vill åstadkomma.
Att få folk att resa sig upp, stänga av tv:n och gå ut och visa den där vreden. Demonstrera utanför riksdagshuset med vreden kvar – ända till dess någon väljer att ge svar. I en pseudodemokrati – så icke-representativ den kan bli – eftersom inget av partierna genomför vad deras väljare egentligen vill, så kan verklig påverkan bara uppnås på detta sätt.
Det är också med kluvenhet, eftersom den där vreden är så tung att bära. Jag vet och jag hör ju av vad ni skriver att många, de flesta av er, bär den tillsammans med mig. Jag vill att ni ska förstå att jag precis som ni förstås avundas dem som inte känner den. De som lyckas förtränga verkligheten.
Jag vet att många av er har burit på denna vrede inom er länge. Att mina ord kan artikulera den och få er att omfamna den, är en gåva som inte nödvändigtvis vare sig givare eller mottagare uppskattar, eftersom det är fasansfullt att behöva leva med denna insikt, resten av sitt liv. Den går inte att radera igen.
Om inget händer, om vi inte lyckas åstadkomma verklig förändring, vad har vi då levt våra liv för? Vad har då vår försakelse kompenserat med? Man kan säga att vi inte hade något val, men det är ett alltför deterministiskt sätt att se det på.
Vi har alltid ett val, vi kan spendera tiden på annat, hålla oss sysselsatta så att vi slipper se. Eller så låter vi oss själva bli uppätna. Denna förtärande låga som plågar oss. Vi behöver åtminstone uppleva att den gör någon nytta. Att den leder framåt. Och det är svårt att alltid se det.
ulsansblogg 
Senaste kommentarer