Pandemiamnesti – kan vi förlåta de som tog ifrån oss delar av våra liv?

The Atlantic har publicerat en artikel som uppmanar till ”amnesti” gällande det som hände under den så kallade pandemin. Men det verkar inte människor så sugna på.

Det är den amerikanska tidskriften The Atlantic som publicerat en artikel rubricerad ”Låt oss förklara pandemiamnesti”.

Där argumenterar artikelförfattaren alltså för en amnesti för det som skedde under covid.

I artikeln står det bland annat:

”Desinformation var och förblir ett stort problem. Men de flesta misstag gjordes av människor som på allvar arbetade för samhällets bästa… Los Angeles County stängde sina stränder sommaren 2020. I efterhand är detta inte mer meningsfullt än min familjs vandringsturer med munskydd. Men vi måste lära oss av våra misstag och sedan släppa dem. Vi måste även förlåta påhoppen… Att gå vidare är avgörande nu, eftersom pandemin skapade många problem som vi fortfarande behöver lösa.”

Men i sociala medier rasar många mot artikeln och kräver i stället att ansvariga ställs till svars. På Twitter flödar kritiken. Läs kritiken här.

Ännu en gång funderar jag kring hur jag själv upplevde nedstängning och munskydd. Jag befann mig i Spanien i mars 2020. Vi – jag och sambon – blev ofrivilligt ”strandsatta” i vårt paradis Almuñécar i södra Spanien. En pandemi hindrade oss att åka hem till Sverige. Då visste vi inte att vår vistelse i Spanien skulle bli ett år längre än vad vi hade planerat. Men det gick egentligen inte någon nöd på oss och vi hade det ganska bra … om vi bortser från ofriheten och att vi inte har kunde ta oss hem till Sverige.  I efterhand har jag känt att mina och sambons upplevelser  måste nå ut till fler människor. Jag har funderat, analyserat och kritiserat! Min bok, En del av min sista tredjedel, blev ett dokument över våra upplevelser av ofrihet, restriktioner, ordning och trygghet.

Men det är många tankar som fortfarande snurrar i mitt huvud. Kan vi verkligen förlåta och glömma allt som hände. Kan vi förlåta att politikerna tog ifrån oss vår frihet och i vissa fall använde tvång, förbud, böter, restriktioner, vaccinpass mm? Kan vi förlåta att de använde makt och lögner för att få befolkningen att lyda? Jag vet inte om jag kan förlåta detta svek mot medborgarna! Jag tror inte att jag varken kan eller vill förlåta politiker som helt gick i läkemedelsbolagens ledband!

Människor är påhittiga och gör allt för att överleva i svåra situationer. I ett av kapitlen i min bok skrev jag om hur människor sysselsatte sig under en lockdown. Jag återger kapitlet här:

Hur sysselsätter man sig när det är utegångsförbud?

Det flesta människorna är påhittiga. Det var ju tillåtet att köpa livsmedel, besöka läkare och apotek Men bara en och en. Det var också tillåtet att gå ut med hunden. Mannen med de röda byxorna gick ut med sin pudel en gång i timmen – minst. Paret med de två stora lurviga hundarna delade solidariskt på hundpromenaderna. Först gick kvinnan ut ca en halvtimme med dem. En halvtimme senare gick mannen ut med dem och efter ytterligare en halvtimme gick en äldre dam ut med dem och sen var det kvinnans tur igen. Så fortsatte  deras dagar. Hundarna har nog aldrig varit så välrastade tidigare! Jag läste om någon som gick ut och promenerade med sin tupp men det satte polisen stopp för.

En kvinna skrev i sin blogg att de hade två soptunnor att välja på. Den ena låg två kvarter bort åt vänster och den andra fanns två kvarter åt höger. Hon och maken delade upp soporna i två påsar och gick åt var sitt håll. De hade även med sig varsin flaska eller burk att kasta i glasiglon som fanns bakom huset. De lade sina påsar i soptunnan  och fortsatte till glasiglon – där de hejade på varandra – och fortsatte sin promenad åt andra hållet.

Jag såg farbrorn som kom med en shoppingkasse med ett pan (bröd) stickande upp. Han gick fram och tillbaka längs paseon (strandpromenaden) flera gånger om dan. Om polisen stannade honom så visade han att han hade köpt pan.

En kvinna erkände att hon cyklade till affären 1 km bort. När hon kom hem igen kollade hon så att ingen polis var i närheten och cyklade samma sträcka ytterligare en gång.

Andra bestämde träff med väninnan vid soptunnan. Där tog de sig en pratstund på behörigt avstånd. Många gjorde likadant när de skulle gå och handla och passade på att ta en liten skvallerstund tills någon vakt eller polisen körde iväg dem.

En bekant berättade att hon och maken tog en dramaten var och gick några meter ifrån varandra. Sen vandrade de runt kvarteret. På tredje varvet var det någon som öppnade fönstret och sa: ”Ni går åt fel håll! Butiken ligger däråt!”

En man körde och tankade bilen 3 ggr om dan – 1 liter varje gång. Då kunde han få en pratstund med mannen på macken. Polisen avbröt dock hans tankande och han fick böta 100 Euro.

Människor har sjungit för varandra från balkonger och terrasser. Musikkåren i vår stad bestämde sig för att träna på balkongerna vid ett bestämt klockslag varje dag. Det blev välljudande i innerstan! Många har nog rockat loss på sin balkong när grannen sjöng eller spelade. Klockan 20.00 varje kväll applåderade människor från sina balkonger för att hylla alla de som arbetade inom vården och/eller andra som jobbade för allas säkerhet.

Roligast var kanske att läsa om när två professionella tennisspelande tjejer spelade från takterrasserna på var sitt hus! Ett annat exempel är ett äldre par, där den ena bodde i sydligaste Danmark och den andra i nordligaste Tyskland och hur de hittade på ett sätt att få vara tillsammans, när vädret tillät! De satte bordet mitt på gränsen och stolarna i var sitt land, sedan satt de där och njöt av kaffe och bullar.

Men det var också en solskenshistoria att läsa om mor 80 år och hennes dotter som bor grannar i samma trappuppgång och på samma våningsplan. De bröt sin påtvingade ensamhet i hemmet med en två timmar lång coronafika i trapphuset. De satt varsitt kaffebord på sin tröskel och umgicks på så sätt  Dottern tryckte med hjälp av en skidstav på knappen när belysningen slocknade i trappen.

En god vän, i min egen ålder, skrev på Facebook:

I början av mars hörde vi om en konstig sjukdom, men det verkade inte som det var risk att det skulle drabba oss i Sverige. Inte ont anande åkte vi på en veckas semester till Teneriffa för sol och bad de första fem dagarna var trevliga sen slogs det stora larmet på. Vi fick inte gå utanför våra rum – mer än till matsalen, poolen fick inte användas, barerna stängdes och att lämna hotellet var strängeligen förbjudet. Vilken tur att vi skulle åka hem dagen efter! Hem, hem ljuva hem.

 Hujeda mig, usch och fy! Från och med april är allt roligt i agendan överstruket, det kallas visst karantän. Vad gör man då? Jo, man städar, löser korsord, lagar mat, ser på TV, beställer mat på nätet, hämtar maten, pussar hundarna, spelar kort med maken, ser gräset växa, ser till så att himlen inte trillar ner, tränar höften och knäna, läser böcker, lägger patiens, låter byta yttertak, sätter upp viltstängsel runt hela tomten, lägger pussel och väntar på vaccinet. Men jämför man oss i Sverige med andra delar av världen så ska vi inte klaga! Roligare än så här blev det inte i detta onådens år 2020.

Andra har ägnat dagar, veckor och månader till att diskutera hur man tillverkar egna visir, munskydd och handsprit, hur man kan dränka in pappservetter med sprit för att kunna torka av ledstänger eller hissknappar eller ytterdörrar innan man rör dem.

Det har varit många diskussioner på Facebook om inställda flyg och stängda hotell och nu, i början av 2021, är det många svenskar som åker med bil ner till sin bostad i Spanien – den som de inte har kunnat besöka på ett helt år. De diskuterar hur man tar sig igenom gränskontroller, vilka restriktioner som gäller i olika länder, perimetergränser, covidtester, utegångsförbud och transferregler.

Jag själv har skrivit, läst det mesta om corona-rapporteringen i Spanien och Sverige men även inom resten av EU, läst böcker, bakat kakor och tillbringat många timmar på balkongen. Jag har boostat mitt immunförsvar med fisk, grönsaker, frukt, juice och solens D-vitaminer. För det mesta har jag hållit humöret uppe men även jag har gråtit en skvätt då och då.

Så var det! Detta måste väl beslutsfattarna hållas ansvariga för? Jag som ändå var lindrigt drabbad har svårt att glömma. Det finns de som har drabbats mycket värre. För deras skull får vi inte lämna amnesti åt de ansvariga!